Religionsfriheten trumfar kritikernas rökridåer

Om man säger att folk inte får dyrka hedniska gudar idag med motiveringen att man inte kan rekonstruera exakt hur de gjorde när de åkallade och offrade till sina gudamakter så borde man heller inte få dyrka den kristna guden med motiveringen att ingen vet exakt vilka ritualer de första kristna hade mellan år 0-300 vår tidräkning. Att kräva en perfekt historisk kopia för att få utöva en religion missar dock vad religion faktiskt är: en levande, föränderlig relation mellan människan och det andliga. Både moderna kristna och moderna asatroende anpassar sin tro efter den tid de lever i.

Argumentet om att ”ni kan inte rekonstruera ritualerna exakt” är i de flesta fall bara en intellektuell rökridå eller ett bekvämt debattknep. Den verkliga motviljan handlar inte om vetenskaplig noggrannhet eller källkritik. Den handlar om kulturella, moraliska och religiösa spänningar i dagens samhälle. Hedendom utmanar den outtalade monoteistiska normen som finns i samhället. Att angripa bristen på historiska källor är helt enkelt ett enkelt sätt att avfärda nyhedendomen som ”hittepå” utan att behöva ta den ideologiska eller teologiska diskussionen. Det är lättare att säga ”ni gör fel” än att erkänna ”vi känner oss obekväma med att ni dyrkar de här gudarna”.

Men lagen står på hedningarnas sida. Vi har religionsfrihet och den trumfar kritikernas illa dolda besvikelse att folk väljer att vare vare sig kristna eller sekulära humanister. När rökridåerna kring källkritik och historisk rekonstruktion skingras, återstår just detta: religionsfriheten ger människor rätten att definiera sin egen andlighet, helt oberoende av andras godkännande eller kulturella fördomar.