Bures avlande av Bor: En analys av urkon Audhumbla som potentiell modersfigur i asatrons skapelseberättelse
Inom den akademiska diskussionen om asatrons kosmogoni utgör gestalten Bure en av de mest gåtfulla entiteterna. Enligt den primära skriftliga källan Gylfaginning i Snorre Sturlassons Edda slickas Bure fram ur saltstenar av urkon Audhumbla och genererar därefter sonen Bor. Det textuella tomrummet kring hur denna nästa generation faktiskt tillkommer har traditionellt tolkats som en form av asexuell självförökning. Denna förklaringsmodell lämnar dock påtagliga logiska och mytologiska luckor som motiverar en kritisk omprövning av Audhumblas roll i asatrons tidigaste skapelseakt.
När källtexten konstaterar att Bure fick en son utan att nämna en moder måste forskaren betrakta den strukturella miljö som rådde i det prekosmiska tomrummet Ginnungagap. Vid denna tidpunkt existerade endast ett fåtal varelser och det enda uttalade feminina väsendet i detta urstadium var Audhumbla. Urkon besitter i asatron en fundamental funktion som livgivare och fruktsamhetssymbol. Hennes mjölk när urjätten Ymer och hennes tunga formar Bures fysiska gestalt. Att i förlängningen betrakta Audhumbla inte bara som Bures skapare utan också som en aktiv part i Bors tillkomst är en slutsats som vilar på en kosmisk nödvändighet då inga andra feminina urkrafter fanns tillgängliga.
Anledningen till att en sådan relation lämnas outtalad i de bevarade skrifterna kan härledas till författarens socio-religiösa kontext. Snorre Sturlasson nedtecknade asatrons myter under tolvhundratalet utifrån ett kristet världsperspektiv. För en medeltida kristen författare skulle en sexuell eller reproduktiv förening mellan en antropomorf urgud och ett djurlikt urväsen framstå som djupt moraliskt problematisk och tabubelagd. Genom att reducera händelseförloppet till den korta frasen att Bure helt enkelt fick en son kunde Snorre effektivt tysta ner de mer gränsöverskridande och obehagliga aspekterna av den hedniska urtiden för att göra berättelsen rumsren för sin samtid.
Inom komparativ mytforskning är det ett välkänt fenomen att urtidsmyter ofta utmanar och bryter mot senare etablerade moraliska lagar. Innan den ordnade världen och dess samhällsstrukturer existerade fanns inga lagar mot tidiga föreningar mellan olika typer av urväsen. Kon som symbol för den stora modern och livets upphovsman är därtill ett återkommande motiv i flera globala skapelseberättelser. Att tolka Bors födelse som resultatet av en mytologisk interaktion mellan Bure och Audhumbla ger asatrons skapelsekedja en mer sammanhängande struktur än teorin om en plötslig asexuell celldelning. Det flyttar fokus från ett biologiskt mirakel till en rituell och symbolisk förening mellan universums två tidigaste positiva krafter.
Sammanfattningsvis kan den dolda modersfiguren i asatrons begynnelse med hög sannolikhet identifieras som Audhumbla. Genom att erkänna de kristna avskrivarnas behov av att censurera moraliskt utmanande material blir det tydligt att textens tystnad inte nödvändigtvis betyder frånvaro av en relation. Audhumbla bör därför inte enbart betraktas som en passiv näringskälla utan som en central och aktiv anmoder till hela asarnas gudasläkt.
Audhumbla slickar fram asarnas urfader.
