Svenska dikter del XXVI Hjalmar och Hulda

Wilhelmina Stålberg är säkert ingen som ingår i det allmänna medvetandet anno år 2015, någon har kanske hört hennes ”Hjalmar och Hulda” parodieras någon gång men mer är det nog inte. Den var en gång ganska populär när den väl tonsattes, skillnad mellan dikt och sång är ju hårfin. Vår skaldinna föddes i november 1803, vem som var far och mor till henne vet man inte, första tiden var hon på barnhem inte familjen Stålberg tog henne till sig. Redan som mycket ung började Wilhelmina, hon brukade underteckna det hon skrev så få dikter publicerade i prssen. Debuten kom 1826, tteln blev ”Min lyras första toner”. Flera diktsamlingar utkom under åren men även andra genrers som barnböcker och historia kom bland annat ”Försökt till nordiskt mythologiskt lexikon 1844. Som ett slags svar på tal i samhällsdebatten skrevs romanen ”Det går aldrig ann”. Som tteln anger delade hon inte C J Almqvists syn på samvetsäktenskap Hon blev livet ut ogift kan nämnas. I Mariefred avled Wilhelmina Stålberg 1872.

Hjalmar och Hulda

I

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad

om forntida bragder en gång.

och liljornas stjälkar och rosornas blad

sig bugade djupt vid hans sång

och fåglarna sutto så tysta på träden,

och gyllene axen på gungande säden,

de nickade bifall, och vårvindens fläkt

milt smekte hans panna hans krigiska dräkt.

II

Och hela naturen föryngrad och skön

och mild i dess festliga skrud,

med nyflätad blomkrans och vårmantel grön

nu log som en längtande brud

och glädjens och ärans och kärlekens minne,

de höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,

och hoppet med vingar av guldflätad glans

ljuvt bjöd honom ryktets ovanskliga krans.

III

Då nalkades Hulda och drömmen försvann

för ynglingens tjusande syn.

Han såg endast henne, såg rodnan som brann,

likt purpur på snövita hyn.

Han kysste en tår från dess strålande öga,

han tänkte på världen och sorgerna föga.

Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn

och glömde bort ära och rykte och namn.

IV

”Du älskar mig Hulda och jorden mig bär

bland rosor på daggpärlors stig.

Du älskar mig Hulda och sällheten är

ej mera en främling för mig.

Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,

de finna ej vägarna mer till mitt hjärta.

Ty nu är naturen, o flicka, med dig

en paradisträdgård, ett Eden för mig.

V

Men sviker du mig, se, då slocknar min sol,

då brister av ångest mitt bröst.

Då finns ej på jorden från pol och till pol

ej någon som skänker mig tröst.

Så svär mig nu Hulda, vid himlen som hör dig

att aldrig mig glömma, vart ödet än för mig,

att vara mig trogen i liv och i död

att älska din Hjalmar i lust och i nöd.”

VI

”Min Hjalmar,” sad Hulda, med ljuv melodi,

och tillslöt hans mun med en kyss,

”hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,

detsamma jag svor dig ju nyss.

Så svär jag ännu vid den himmel som hör mig

att aldrig dig glömma vart ödet än för dig.

Att blott för min Hjalmar jag klär mig som brud

och sviker jag eden, så straffe mig Gud.”

VII

Och sjunken var solen och fullmånen log

så milt mot vårt älskande par,

kring kullen sin dimslöja aftonen drog,

men ändå så sutto de kvar.

Dock måste till olika hyddor de vandra,

men svuro än högt att bli trogna varandra,

och Hulda hon lovade möta sin vän

vid nästa dags skymning vid kullen igen.

VIII

Så levde den lycklige Hjalmar en tid,

och sommaren flydde sin kos,

med sommaren flydde den gyllene frid,

likt dagens förvissnade ros.

Ty nu utbrast krigets förödande låga,

från sörjande mön måste Hjalmar nu tåga

i härnad, och hulda med kärlekens glöd,

hon svor honom trohet i liv och i död.

IX

Ett år var han borta och fredens oliv

nu växte i riket på nytt.

Slut var det grymma, det blodiga kiv,

och sorgen i glädje förbytt.

Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka.

Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka

sin längtande brud till sitt trofasta bröst,

att byta dess saknad i sällhet och tröst.

X

Helt nära hans hem kom den åldrige Sven,

en granne, och tryckte hans hand.

”Välkommen, behjärtade yngling igen

från striden i främmande land.”

”Tack, Sven”, sade Hjalmar, ”men hur mår min flicka?

Jag ilar till henne och snart skall hon blicka

med himmelskt förtjusande ögon på mig.

Du hindrar mig Sven. Jag begriper ej dig!”

XI

Men Sven tog i betslet och ryckte hans häst

tillbaka den ystra ett steg:

”Jag fruktar du blir ingen välkommen gäst.”

här stannade Hjalmar och teg.

”Bemanna dig yngling med mod för att höra

en tidning som hela din glädje skall störa.

Vet du att skön Hulda, förskräckliga bud,

i dag är den stolte Sebastians brud.”

XII

”O himmel! O avgrund!” röt Hjalmar och slog

förtvivlad stålhandskarna hop.

”Men endast du väntar, jag träffar dig nog.”

Och döv för den åldriges rop,

i sporrsträck han red till den trolösas hydda,

där fönstren de voro med blomkransar prydda

och taket gav genljud av gästernas sång,

av harpors och bägares klang på en gång.

XIII

Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud

och harporna tystna´ med hast.

Förgrymmad han går till den trolösa brud,

och griper i brudkransen fatt.

Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren,

så blek såsom låge hon redan på båren

satt Hulda med dödsskräck i bävande barm

för dårade älskarens hämnande arm.

XIV

Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt svärd

men Hjalmar han svängde ock sitt.

Då ropte han: ”Usling! Att dö är du värd,

mitt svärd biter bättre än ditt!”

Som lejon de kämpade emot varandra,

en stred för livet, av hämnd stred den andra,

som eld lyste ögonens gnistrande par,

men segern än oviss än oavgjord var.

XV

Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt

i hatade motståndarns bröst,

men denne åt honom ren dödssåret bragt,

och blek och med rosslande röst

sjönk ynglingen ned vid förräderskans sida

som icke upphörde att gråta och kvida,

då hon på den döende älsklingen såg,

så skön som en avhuggen järnek han låg:

XVI

”O ve mig! O ve mig! Min Hjalmar jag svek!”

Hon ropte och händerna vred.

”Att svära är lätt, men det är ingen lek

att bryta så trolöst sin ed.”

Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,

och inom tre dagar hon dog utav smärta.

Vid sidan av Hjalmar hon jordade då.

Ett brudpar i graven de blevo ändå.

XVII

Var gång, säger sagan, när midnatten har

sin stjärnströdda florslöja sträckt

kring jorden och skylt den med vingarnas par,

går Hulda med silvervit dräkt

kring kullen där ofta med Hjalmar hon suttit

just där hon gjort eden hon trolöst har brutit,

och suckar och klagar så ängslig och blek:

”O ve mig! O ve mig!” Min Hjalmar jag svek!”

Ja pedofiler har ju en viss ”kärlek” till barn. Akta er ungar, han älskar barn, har ingen fru och umgås mest med ogifta karlar. Ingen rök utan eld. Och far hans då, han inseminera en torpartös. ja vi säger då det, det var bättre under den hedniska tiden.

Det vet vi mycket väl, det är ju han som ställer till det!

”Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse.”

Ovanstående är från den så kallade Hippokratiska eden som alla läkare avlägger. Märk väl det hedniska innehållet. Hela eden ska inte återges, men det står ingenting om att läkare eller för den delen andra inom sjukvården ska göra så kallade oskuldskontroller. En bieffekt av att vårt land gått från en etnisk homogent land till ett mångkulturellt är att mycket har blivit sämre, vi har fått segregerade förorter, moskéer, syrianska kyrkor och annat trist. Vi är hedningar och tycker det är beklagligt att monoteistiska religioner bygger fula bönehus i vårt land. Inte heller sympatiserar vi med att det i mångkulturens spår har uppstått så kallade oskuldskontroller. Läkare i Sverige sitter idag och rotar unga kvinnor i underlivet för att se om de är oskulder. Det är inte etniska svenskar som sysslar med sådant ofog och det är heller inte hedningar som kräver att deras döttrar ska genomgå tramset med kontroller. Som vanligt är så är det Allahs proselyter som snuskar ner sig. Ännu en gång har monoteismen bevisat sig vara en mer än lovligt dum troslära. Vad värre är att svenska skattepengar bekostar tramset.

Inför förbud mot oskuldskontroller genast säger vi i Ideella Kulturföreningen. Oskuldskontroller är ohedniskt!

Gefjon heter en gudinna som har hand om ungmörna. Hon beskyddar oskulder, hon kontrollerar dem inte. Det borde kanske vissa figurer som tror på ökentramparläror tänka på!

När jag tänker på alla oskuldskontrollörer då blir jag förbannad, säger Gefjon. Troligen kommer hon piska en viss Allah. Och det förtjänar han, eller hur?

Vi vet att profeten gillar oskulder, men det får väl finnas gränser, även i en öken? Skäms med dig!

Svenska dikter del XXVI De vita gudarnas söner.

Vid fronten vid Lempäälä i april 1918 skrev Bertel Gripenberg följande dikt. Han var född av finlandssvenska föräldrar men gick i landsflykt till Sverige efter Finlands sidbyte i andra världskriget 1944. Gripenberg var motståndare till kommunismen, men också demokratin. Att han hade sympatier med mer auktoritära ideologier med säte i Tyskland och Italien borde då inte förvåna någon.

Bertel Gripenberg var son till en adelsman och tillika senator, själva födelseorten var S. T Petersburg. 1898 tog vår författare sin studentexamen.  1903 kom första diktsamlingen. Vid inbördeskrigets utbrott anmälde sig Gripenberg som frivillig dragon i den vita hären. 1947 avled Gripenberg i småländska Sävsjö.

De vita gudarnas söner

I.
Nu dånar den stora striden,
För allt som är rätt och gott.
Framåt, dragoner riden
Mot fiendens dödande skott!
Idag är den stora stunden
Då elden gör världen ny,
Av tordön darrar grunden
Och rymden är full av gny.

II.
Från skyarna vita asar
Se ned på de vitas kamp,
Omkring oss striden rasar
Med blixtar och dån och tramp.
Vi äro gudarnas söner,
De vita asarnas ätt,
Vi vet att segern kröner
Vår kamp för odödlig rätt.

III.
Genom Vallhalls portar skall rida
envar som stupar idag,
med valkyrior vid vår sida
vi rida till strid och slag.
Oss gudarnas blickar följa
På kampens rykande slätt,
Framåt som en segrande bölja,
Du asarnas vita ätt!

Den ariske frälsaren

Det fanns en gång en film på youtube som på svenska skulle fått titeln Dionysus, min frälsare. Personen som gjorde filmen menade på att den grekiske vinguden Dionysus var hans frälsare. Ha ha, tänker nog de flesta, vi vet nog vad det finns för frälsning i flaskan! Och visst, vid en första reflektion är det lät att tycka så. Men som filmskaparen sa, Dionysus frälste honom från att ha tråkigt. Då vinguden förknippas med glädje så frälste han ju folk från det som är tråkigt. Livet är inte bara att gå till arbetet som man inte gillar, eller utbildningen man avskyr. Livet har mer att ge än att betala räkningar, städa och allmänt slit och släp. Det är inte den grå vardagen som gör livet värt att leva, utan festen vid veckans slut. Livet innehåller mycket som ger det mening. Inte bara vin, utan även konst, poesi och kultur.

För diverse monoteistiskt lagda dvärgsjälar är denna hedniska frälsning en styggelse, där ska man heller lämna bort allt man äger och gå i kloster, gissla sig själv och anse allt roligt vara synd. Det hade väl gått ann om det inte vore så att de som tror på öknens gud alltid ska tvinga folk att tycka lika dant som de själva. Vinguden är mer sympatisk än vinhatarna i hatgruppen is. ”Ta en sup och var som en människa” fanns det en gång en låt som hette, och det rådet är bättre än att spika upp folk på kors eller kasta sten på flickor. Visst hände det i forna tider att en del utsvävningar skedde till Dionysus eller som romarna kallade honom Bacchus, men nog är det lättare att ha överseende med det än dagens abrahamitiska våldssnusk?

Intressant nog så är Dionysus i vissa avseenden lik den gud som ofta förekommer på ideella kulturföreningens blogg, nämligen Oden som enligt grímnismál bara lever på vin. Både den grekiske och den germanske gudens kultur innehöll extas och båda ger sig ofta ut på resor. Oden är ju den högste guden inom asatron och de som tror på honom och dör i strid kommer till Valhall, med andra ord en slags frälsning.

Rent allmänt så får vi väl säga att hedendomen vare sig den är i grekisk, romersk eller germansk form frälser oss från att ha tråkigt, det ger inspiration och glädje i livet. Utan att vi behöver slå ihjäl någon. Nästan alla nyhedniska trossystem i Europa är inspirerade av äldre indoeuropeiska religioner, ett annat ord för indoeuropé är arier, så det är med fog man kan kalla vinguden Dionysus för den ariske frälsaren!

Den ariske frälsaren!

Svenskt försök till lösning av krisen i Syrien, prata, analysera, moralisera och ta emot flyktingar som sedan inte kommer att återvända till sitt hemland när de väl fått smak för det nya landets högre levnadsstandard.

Ryskt försökt till lösning av krisen i Syrien. Sätt in flygvapen mot terrorister, samarbeta med landets laglige ledare.

Vilket sätt tror ni har bäst effekt? Tror någon att Sverige lyckas få bort en enda is-terrorist genom sitt agerande? Svaret är nej.

Tro någon att ryska flygvapnet kan sända terrorister till dödsriket med sina bomber? Svaret är ja.

Lycka till Ryssland!

Sverige: Prat, prat, prat och mer prat.

Ryssland: Bomba!

Ryskt flygvapen i kamp mot packet!

En bok med hednisk syn på kristnandet av Sverige har utkommit. Den mest kända romanen om vikingar Röde Orm har ett delvis kristet synsätt. Men denna bok skildrar kristnandet från den sidan som inte ville överlämna sina själar till den nya och främmande religionen.

Lejrefigurinens gåta löst?

Oden från Lejre är en liten gjuten figurin från omkring år 900. Den är endast 18 mm hög, 20 mm bred, 13 mm djup och vikten är ca 9 gram. Den är gjuten i silver med inläggningar av niello, en svartfärgad legering och förgyllning. Den hittades den 2 september 2009 under en utgrävning som Roskilde museum bedrev vid Gammel Lejre i Lejre kommun strax sydväst om Roskilde.

Fyndet premiärvisades på Roskilde museum 13 november 2009 och är nu del av deras fasta utställning.

Figurinen föreställer en person som sitter på en utsirad tron med två snidade djurhuvuden upptill. På tronens armstöd sitter två fåglar. Personen är iförd fotsid klänning, förkläde, fyra pärlshalsband, en halsring, en kåpa över axlarna och en mössa. Vem det föreställer är omdiskuterat.

Enligt ledaren för utgrävningarna i Lejre är det Oden, huvudguden i nordisk mytologi och Asgårds härskare, sittande på sin tron Hlidskjalf. Fåglarna är hans korpar Hugin och Munin. Djurhuvudena på tronen kan föreställa Odens vargar Gere och Freke. Andra har menat på att det kanske är gudinnan Frigg eller Freja. Oden förknippas med sina två korpar, men såväl Frigg som Freja har var sin falkhamn. Freja förknippas med katter, men inga djur på figurinen påminner om katter eller andra kattdjur.

Synen på det forna ses alltid genom den tids glasögon man lever i. Såväl feminister som så kallade forn sedare har velat se något köns överskridande i figurinen. Oden beskylls av Loke för att betett sig omanligt åt när han lärde sig sejd. Sejd var och är får man väl säga en form av trolldom som förknippas med kvinnor. Freja lärde Oden sejdandets konst. Men att en troende hedning skulle avbilda Oden iklädda kvinnokläder är väl att dra för stora slutsatser. Om de kristna hade fått veta att det fanns hedniska män som klätt sig som kvinnor och att detta skulle vara allmänt accepterat så hade de troligen ondgjort sig över detta.  Kristendomen var allmänt sexual fientlig och hade knappast försummat att använda detta som argument till att hedningarna måste döpas.

Men är då inte följande teori troligare?

I vikingarnas värld, som runt år 900 sträckte sig från Västeuropa, Medelhavet och Kaspiska havet var den mäktigaste personen den östromerske, eller om man så vill bysantinske kejsaren. Det var till honom vikingarna reste för att värva sig till väringagardet.

Då denne potentat var den mäktigaste fursten i den vikingatida världen samt att denne hade ett stort och imponerande hov med allt vad där tillkommer med ceremonier och annan manifestering av makt så är de väl rimligt att om man ska avbilda gudarnas herre Oden att man hämtar inspiration från den bysantinske kejsarens hov?

Hur se då kejsaren ut i sin officiella dräkt? Ja det är en fotsid dräkt, som inte verkar förändrats i stort över tid. Bilder av figurinen från Lejre samt bilder som ska föreställa Östroms härskare kan jämföras.

Kanske Lejrefigurinens gåta fått ett svar?

Måste man ha gudabilder?

Måste man ha gudabilder? Det vill säga bilder, statyer, stöttor eller vad man nu vill kalla det som ska föresälla gudamakterna. Svaret är väl nej. Men det är å andra sidan mer givande att kunna koncentrera såväl blicken som sina tankar på ett föremål som ska föreställa en gudinna eller gud. Sedan kanske det spelar in var man är och vad man vill tillbe, eller få kontakt med. Att visa Tor sin vördnad när genom att gå ut när det åskar är kanske mer givande än att sitta inne och betitta en avbild av guden?

Men vi ska heller inte glömma att hedendomen inte är en monoteistisk tro, med bara en gud. En gud som inte får avbildas. Då dessvärre monoteismen fortfarande är en slags norm då det gäller religion samtidigt som hedendomen vill avskaffa denna norm så är avbildningar av makterna vi dyrkar och vördar ett bra sätt att markera att judendomen, kristendomen och islams normer inte är våra normer. Samtidigt så upplever många hedniska konstnärer en form av andlighet när de skapar.

Så alla hedningar som förkastar monoteismnormen, skaffa er avbilder och blotstöttor!

En figurin gjord i keramik som ska föreställa Oden.

Eir har förärats en avbild i trä.

Redan för tusen år sedan insåg man att metall är utmärkt material när man vill göra en statyett som ska föreställa Frej.

Här har någon gjort en teckning av Frej. Den fungerar utmärkt vid blot som ni ser.