Slaget vid Azincourt

För sexhundra år sedan stod slaget vid Azincourt, ibland skrivet Agincourt ett av senmedeltidens mest kända slag. En viss engelsk författare har nog lite med den saken att göra. Slaget som stod den 25 oktober utkämpades mellan England och Frankrike under den konflikt som eftervärlden kallat hundraårskriget.

Förhandlingar hade pågått en tid, men sommaren 1415 beslöt den engelske kungen Henrik V att rusta en här för att segla över kanalen. Så gjordes, invasionen gick bra och städer intogs. Fransmännen samlade sig till motvärn och en här bestående av såväl feodalt kavalleri som värvat fotfolk samlades ihop. Fransmännen lyckades värva ihop många män men som så ofta då det gällde den franska adeln var det splittringar inom leden, rang och värdighetstvister uppkom, det hade det gjort tidigare under kriget och det verkar som om ingen fransman lärt sig av detta. Engelsmännen hade inte några sådana interna problem, de hade problem av andra slag. Engelsmännen var i numerärt underläge, hösten hade kommit och med den sjukdom och brist på förnödenheter. De två arméerna närmade sig varandra. Vid trakten runt Azincourt möttes de stridande den 24 oktober, det var då sent på kvällen och båda inväntade striden som skulle utkämpas nästa dag.

Engelsmännens styrka bestod mest av bågskyttar. Dessa ställde upp sig så att de hade tagit vässade träpålar som de satte ner i marken med spetsen riktad mot fienden. Till skydd mot anfall hade de skydd av avsuttna riddare och tungt beväpnat fotfolk. Detta var en taktik som använts förut och som gett utdelning. Bågskyttarna hade segrat vid Crécy 1346 och Poitiers 1356. Englands trupper stod uppställda mellan två skogsområden, mellan dessa var en åker, nyligen plöjd. Då det regnar mycket, var marken både blöt, hal och mjuk. Detta försvårade framryckning. Henriks män hade intagit en defensiv ställning men fransmännen tvekade att rycka fram på grund av terrängen. Henrik V lät då bågskyttar rycka fram och inleda striden med att beskjuta sina fiender. Då detta påbörjades lät den franske ledaren Charles d’Albret ge order om anfall.

Anfallen gjordes men pilregnet skördade mängder med mäns och hästars liv. De döda och sårade försvårade för de som kom efter. Döda samlades på döda. Det bör påpekas att terrängen mellan skogsområdena och den plöjda åker var ganska smalt. Fransmännen kunde inta utnyttja sin numerära överlägsenhet, då alla inte kunde rycka fram på en gång.

Till slut kom det dock fram fransmän mot de engelska ställningarna, det hade även blivit så att det började ta slut på pilar och en del bågskyttar tog sig ut på slagfältet för att plocka upp pilar. I den man mot man strid som utkämpades deltog kung Henrik själv. Enligt en uppgift ska hans krona på hans hjälm ha skadat av ett yxhugg, en annan uppgift att han ska ha riskerat att dödas med räddast av en walesisk soldat. Striden utfall till engelsmännens fördel, många fångar togs. En mindre fransk styrka, troligen en irreguljär sådan hade försökt ta sig runt de engelska ställningarna och anföll trossen som var vaktad av en mindre styrka. Detta anfall slogs tillbaka, men då Henrik V hörde detta trodde han liksom sina andra män att det var en ny här som kom den franska till undsättning. Henrik lät nu ge order om att fångarna som tagits skulle dödats. Detta var något ovanligt, att ta fångar för att sedan låta deras familjer lösa ut dem från fångenskap var en del av denna tids sed och många soldater gjorde stora pengar när de fått tag i någon högättad och rik fånge. Men nu var det inte tal om sådant och de kanske mellan mer än 200 fångarna som tagits dödades utan pardon.

Slaget slutade med att fransmännen, de som var kvar flydde. I slutet av striden togs åter fångar, men dessa avrättades inte. Bland de stupade fanns Charles d’Albret. Hur många som deltog i slaget och hur många som dog är något de lärde spekulerat i. Franska sidan beräknats ha allt mellan 12 000 till hela 36 000 man i sina led. Av dessa ska mellan 7000 och 11 000 stupat. Det var under alla omständigheter ett blodigt slag. Förutom att ingen gisslan tog under slaget så tog många av de franska riddarna och soldaterna och drunknade i gyttjan när de sårats.

Kung Henrik V förluster var små. 112 döda har det sagts. Den mest högättade bland dessa var hertigen Edvard av York, barnbarn till kung Edvard III. Engelska hären ska varit mellan 6000-9000 man. Troligen var det runt 5000 bågskyttar och kanske 1000 andra stridande.

Slaget var ett avgörande inte bara rent militärt, det mäklades fred och det bestämdes att kung Henrik skulle efterträda den svage och sinnessjuke franske kungen Karl VI. En viss politisk förvirring i Frankrike kan nog ha att göra med kungens sjukdom. Så blev det nu inte. Såväl Henrik och Karl avled 1422, Henrik dog bara några månader innan sin kunglige kollega. Kriget återupptogs och slutade först 1456. Då hade det engelska inbördeskriget, rosornas krig just börjats. Men det är ju en annan historia!

Karta över slaget.

Kung Henrik V deltog i slaget.

Monument över slaget

Utan att säga för mycket om den så kallade flyktingkatastrofen så kommer här en liten kommentar efter det att makthavarna sagt att skattebetalarna måste punga ut minst 29 miljarder kronor extra:

”Ljuv bliver led om länge kvar på annans bänk han bliver”.

Orden kommer från Oden, den högste guden och den visaste i hela de nio världarna. Om Sverige kommer ta in många flyktingar och dessa i sin tur kommer att bekosta samhället så leder det till konflikter. För problemet är ju inte att Sverige hjälper folk i nöd, utan att man sedan inte kommer att sända hem dem. Många av flyktingarna vill starta om här. Och ärligt de bryr sig knappast om hur det ska betalas. Men en god gäst lämnar värdens hushåll. Många av de så kallade flyktingarna är inte goda gäster.

Allfader du är alltid visast!

Konstnärer del XIV Janis Rozentāls

Janis Rozentāls föddes, levde och dog i tsarens rike. Större delen av sitt liv bodde Rozentāls i Litauen där han var född. Han föddes 1866 ska kanske tillägas, delar av sitt liv var han verksam i S:t Petersburg och slutligen så dog han i Finland. Janis Rozentāls far var smed, sonen gick i skolan och visade som väl alla konstnärer gör tidigt intresse för måleri. 15 år gammal for smedens son till Riga för vidare studier i det ryska rikets huvudstad. Många landskapsmålningar och porträtt blev det innan Rozentāls flyttade hem till Litauen. Nu kom inspirationen från litauisk folkkultur och många verk är inspirerade av religion och mytologi. I november 1902 träffade Janis Rozentāls Elli Forsell, en sångerska från Finland. I februari året därpå var de gifta. Äktenskapet välsignades med tre barn. 1914 utbröt första världskriget och året därefter bestämde sig paret för att flytta till Finland, man trodde att det var säkrare där. Tiden i storfurstendömet blev dock kort, 26 december 1916 avled Janis Rozentāls hastigt. Gravsättning skedde i Helsingfors men senare har Janis Rozentāls blivit återbegraven i Litauen.

Svenska dikter del XXVII Offer dikt till Tor.

Vid Tors källa i Skatelöv, Småland framsjungs en offersång i äldre tider. Vem som är upphovsman till dikten/sången är förstås okänt. Men att det var en hedning det vi nog utgå ifrån. Att vissa källor i äldre tider troddes besitta vissa egenskaper var något som gick tillbaka till förkristentid. De kristna försökte döpa källorna och ge dem namn efter helgon.

Offerdikt till Tor

Thore lät vattnet springa av grund, god makt hade han. Det botade en blindan i samma stund. Det heliga namn.

En ny skrift har kommit: Våra gudamakter, en förteckning över asarnas, vanernas och alvernas gudamakter av Henrik Andersson.

Skriften är 44 sidor och tar upp samtliga gudamakter inom asatron. Oden, Tor och Frej är förstås med liksom mindre kända gudar som Hermod och Magne. Valkyrior som Mist, Hlid och Rist är även de nämnda. Skriften vänder sig till en läsare som har ett andligt förhållande till de förkristna makterna, men den kan även läsas av personer som är intresserade av mytologi i allmänhet.

Priset är 120:- inklusive frakt.

Beställning sker via ideellkulturkamp@hotmail.se

Tidigare okänt och delvis outgivet material av bland andra Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Jeremias i Tröstlösa och Bruno Liljefors har hittats i kulvertarna under Örebro Universitet. Kulturskatten har tillhört författaren och diplomaten Birger Mörner från Nora, som sålde samlingen till Örebro länsbiblioteks vänner, uppger P4 Örebro.

Vad som nu ska hända med den återfunna samlingen, som även innehåller material av Albert Engström, Jack London och Ellen Key, är oklart, enligt SR.

Denna nyhet kommer  från TT.  Det kommer att bli intressant att se resultaten av upptäckten. Ideella Kulturföreningen ser med intresse på fynden från örebro.

Vi brukar ju skoja lite med våra vänner, ja vad vore livet om man inte fick skoja med sina vänner. Men vänner blir sura om man umgås mer med vissa. Ta det lugnt alla vänner, vi har inte glömt någon, alla ska få sin beskärda del.

Kristendomen verkar med sin jungfrufödsel vara rena vetenskapen. Det är i och för sig en vetenskap att koka bra pasta, men nog har det slått slint i huvudet på några. Skämt är roliga ett tag. Vad blir det härnäst? Simmande pannkaksmetsvidundret?

Snygg symbol. Men ärligt, asatro med dess världstillvända syn på världen är väl roligare än Buddha?

Bahá’í är en trams religion, man har i princip slått ihop judendomen, kristendomen och islam. Samma skit i ny förpackning, här har man blandat busgrogg på alla slattar i det religiösa barskåpet. Ser inte stjärnan ut som något som är med i serietidningar när någon råkar få en smäll?

När konstnärer i äldre tider försökte sig på att avbilda Loke så fick han ofta drag som var ”semitiska” Mörk och listig, olik de blonda gudarna. Jesus har ofta avbildats i konsten som en nordeuropé. Rak näsa, mörkblont hår och skägg och ofta blå ögon. Så såg väl de flesta inte ut i den romerska provins Jesus sägs komma ifrån. Nu för tiden har nog de flesta släppt tanken på att Jesus var en ”arier”. Så hur såg han då ut? Som en man med semitiska drag förstås, och den som brukar avbildas så är ju Loke.

Tre bilder som ska föreställa Loke.

Troligen så den jordiske Jesus ut så här. Fast det är ju också troligt att han inte funnits alls i verkliga livet, ungefär som Loke.

Islam: Oskuldskontroller, kvinnlig omskärelse och manlig omskärelse. Hedersmord, förespråkar dödstraff för otrohet.

Judedomen: Manlig omskärelse. Förespråkar dödstraff för otrohet.

Kristendomen: Oskuldskontroller. Förespråkar dödstraff för otrohet.

Det är mycket kontroll av folks underliv i de tre ”riktiga” religionerna. Nåväl alla anhängare av dessa religionerna tolkar inte allt på samma sätt. Judar och kristna brukar sällan döma efter Mose lag. Men det är inte så länge sedan man i Sverige använde lagstiftning inspirerad av gamla testamentet. Folk som var ingifta släktningar, alltså inte blodsläktingar kunde dömas till döden för incest. Och den som utsattes för incest i den mening som förekommer idag kunde dömas till döden. Oskuldskontroller förekom dessvärre, kvinnor som var ogifta och misstänktes ha fött barn kunde utsättas för den förödmjukande undersökningen som gick ut på att man försökt pressa fram mjölk ur deras bröst.

Låt gå för att otrohet kan klassas för brott, men dödstraff är ett grovt straff och det kanske inte varit så lätt för folk i äldre tider att tvingas gifta sig med folk de inte var förälskade i.

Man kan fråga sig varför är de tre ökenreligionerna är så besatta av underliv, främst då kvinnors underliv. Svaret blir nog att det främst handlar om kontroll. Kontroll är mycket viktigt inom de religioner som kommer från Mellanöstern. Just kontroll är det som gjort att många jordiska makthavare anammat judendom, kristendom och islam.

Sedan får man heller inte förglömma att dessa tre religioner inte har några gudinnor. Judarna och muslimerna har en gud. En gud är  en manlig gudom, det vet alla, men monoteisterna har bara en gud, de kristna har en slags gud till, Jesus. Jesus har också en mor, eller kanske ska hon beskrivas som surrogatmamma? Men det är inte mycket att hänga i en hednisk julgran. Avsaknad av gudinnor är en trolig förklaring att kontroller av kvinnor är så stor bland de som lyssnar till profetskäggen. Kvinnor är de facto sämre än män i monoteistiska religioner. De som är sämre får ofta finna sig i sämre behandling. Inte att förglömma att sexualitet är något problematiskt inom de läror som förbjuder avbildningar av gud. Sex är något nödvändigt ont, ja kvinnan ska ju ha ont när hon föder, glöm inte det. Men om själva reproduktionen av mänskligheten inte är något positivt ja då blir konsekvensen hårdhet, intolerans och som redan tagits upp kontrollbehov. Kontroll är i sig inget dåligt, ja det är ofta något bra, men kontrollbehov är något uselt.

Kontrollbehov + avsaknad av gudinnor = monoteism. Monoteism = Kvinnoförtryck, våld och oskuldskontroll.

Lösningen på underlivssnusket är hedendom, en hedendom där gudinnor och andra kvinnliga gudamakter äras och vördas!

Tyr är en gud som står för rättvisa. Han ägnar sig inte åt oskuldskontroller. Varför för han sysslar inte med orättvisor!

Oskuldernas och de unga ogifta kvinnornas beskyddare Gefjon tycker mycket om profeternas underlivsfixering. Några kommer att få stryk en dag.

Forsete är även han en gud som sysslar med rättvisa, inte rotar han i tonårsflickors underliv. Skaffa dig en fru Allah och väx upp!

Oden och Mimer har viktigare saker för sig än att undersöka folks privatliv, frihet under ansvar är bra. Då slipper gudarna lägga sig i allt vad människorna gör och kan ägna sig åt bättre och viktigare saker. Att förhindra ragnarök är viktigare än att leka moralist!

Eir är läkekonstens gudinna. Hon låter hälsa att oskuldskontroller inte har något med läkekonst att göra samt att läkare som sysslar med sådant borde byta profession. Könsstympning av barn är direkt hälsovådligt och borde förbjudas!

Varför ägnar sig Muhammed och Jesus proselyter åt könssnusk? Vi frågar Freja? De är smygbögar, de har alltid haft lite svårt med kvinns och då blir det som det blir. Sedan är det ju ett hårt liv där borta i öknen, de nog en trasig uppväxt.