Frihetskriget, en berättelse om finska inbördeskriget 1918
27 januari 1918 utbröt det finska inbördeskriget, som av den segrande sidans historiker benämnt frihetskriget. Vinnaren skriver historien, men vi kan med vishet säga att det var rätt sida som segrade. Om den andra parten i kriget avgått med seger hade Finland blivit en provins i det sovjetiska imperiet.
Bakgrunden till frihetskriget var att Finland som alltsedan 1809 varit under ryskt styre, om än som ett storfurstendöme med egna lagar och inre förvaltning. När Ryssland började vackla under första världskriget såg många finnar chansen att bli självständiga. En del finnar hade redan under det pågående kriget tagit värvning i tyska armén för att med stöd av centralmakterna göra sitt land självständigt. Dessa jägare ska det berättas mer om. Ryssland höll 1917 på att upplösas som stat, i slutet av året tog kommunisterna makten och då passade Finlands patrioter på att förklara sig självständiga. De röda makthavarna i Moskva och Sankt Petersburg accepterade detta, de hade förresten ingen större möjlighet att förhindra proklamerandet av den nya staten även om de velat. Men bolsjevikerna i öst fortsatte att stödja sina röda trosfränder i Finland. 6 december 1917 blev Finland en ny stat. Pehr Evind Svinhufvud, som var senatens ordförande var den politiska ledaren för Finland Carl Gustaf Mannerheim blev i januari året efter överbefälhavare.
Men den nya staten hade enormt stora problem redan från början. Världskriget ute i världen pågick och det var inte säkert att alla skulle acceptera den nya statens suveränitet. Många ryska soldater fanns fortfarande på finskt territorium och värst av allt, det fanns finnar som sympatiserad med kommunismen och ville förvandla det nya landet till en bolsjevik stat.
Motsättningarna inom Finland var stora, klasskillnaderna och med dem följande splittringar hade i praktiken delat den finska nationen i två. De som var för att Finland var en fri stat och vände sig västerut, Finland har alltid varit ett västerländskt land kallades de vita. Deras motståndare som sympatiserade med Marx läror fick namnet de röda. Båda sidorna satte upp väpnade styrkor, någon egentlig armé eller polisväsende fanns ju inte i det nya landet. Motsättningarna blev större efter självständigheten och i januari började de röda planera en statskupp. Första skottet i det som blev ett av de grymmaste krigen i Nordens historia avlossades av en röd gardist 27 januari 1918. De röda försökte att med en kupp ta över Helsingfors där regeringen häll hus. Några ledande personer, däribland Svinhufvud tog sig norrut. I norra Finland var de vita starkast, de röda hade sin maktbas i söder.
Kullervo Manner var högsta befäl på den röda sidan, även statsminister i den röda regeringen som upprättade vid krigsutbrottet. Manner flydde efter kriget till Sovjet och dog sedan i ett av Stalins dödsläger. En annan känd person i den röda ledningen var Otto Ville Kuusinen som sedan under vinterkriget var ledare för en finsk regering som Stalin inrättat.
I de områden som dominerades av de vita hade redan innan kriget påbörjat en avväpning av ryska trupper, det gick snabbt och många ryssar ville lämna landet, inbördeskriget i Ryssland hade splittrat många av ryssarna inbördes. I söder fick de finska kommunisterna stöd av många ryssar och senare under kriget fick de röda finnarna stöd från de röda ryssarna, i vapen, materiel, pengar och militära rådgivare. Frihetskriget var förvisso ett inbördeskrig men också en del av det pågående världskriget. Vita sidan önskade få hjälp av Sverige. Svenska regeringen menade på att det var oförenligt med den neutralitet kungen och regeringen proklamerat då världskriget utbröt, men de tillät svenskar att bli frivilliga i finska hären. Finska piloter utbildades i Sverige men det skedde i privat regi. Enskilda danska och norska frivilliga fanns på vita sidan. På röda sidan fanns det kvinnliga soldater, på vita sidan sjuksköterskor.
Tyskland lovade dock att stödja den vita sidan och under kriget var omkring 13 000 tyskar i Finland. När världskriget utbröt hade många finnar anslutit sig till det som kallades jägarrörelsen. Dessa jägare var finländare som utbildades i tyska armén för att på så sätt hjälpa till att göra sitt land självständigt från Ryssland. Nästan 2000 finnar var med i jägarrörelsen och spelade en viktig roll under kriget och senare av bildandet av finska krigsmakten.
De röda började redan på kriget första dag med det som kallats ”den röda terrorn”, nästa hundra personer miste livet redan första veckan av stridigheterna genom avrättningar. De rödas mördande av misshagliga personer gjorde att de vita svarade med samma mynt.
Krigets två sidor hade ungefär lika stor tillgång till soldater, styrkorna var på mellan 70 000-80 000 man. Men de vita hade ett övertag, ett övertag som gav dem segern. Vita sidan leddes av yrkesmilitärer, många hade erfarenhet av krig, kunskapen och brukandet av vapen var större på den vita sidan. Kriget i Finland har kallats ”amatörernas krig”, men de flesta amatörer var röda. Med militär kunskap hos de vita följde en militär disciplin som de röda inte förmådde skapa. Nästan alla svenskar som kom till Finland för att strida mot de röda och ryssarna, de verkar i krigets början ofta utgått från att kriget var mellan ryssar och finnar och att de röda var finska landsförrädare hade militärutbildning och några hade erfarenheter fån bland annat det svenska gendarmeriet som varit i Persien 1911-1915. Man ska heller inte förringa att de vita hade tillgång till mer vapen och de även sedan kriget pågått ett tag två flygplan som den svenske greven von Rosen donerat. Pansartåg användes på båda sidor. Flera svenskar var med i finska armén på vita sidan utan att tillhöra den svenska brigaden. Martin Ekström som varit med som svensk gendarm i Persien och i tysk tjänst under världskriget är en av dem, Harald Hjalmarsson var en annan av svenskarna som varit i Persien och som var en av ledarna för svenskarna, Allan Winge officer vid dalregementet och svenska brigadens siste befälhavare sen annan. Svensken Axel Rappe var en officer som var vi finska staben och en av dess viktigaste befäl. Olof Palme är en om bör nämnas. Denne Palme stupade i Tammerfors. Palme som va av svensk-finsk familj var en av de som tog och bildade den svenska brigaden. Över 1000 svenskar var i Finland 1918 i de vitas tjänst.
De röda började kriget med offensiv på flera fronter, men de stoppades redan i början av februari av de vita. Vid Fipula i västra Finland kom det till strid mot röda och vita den 2 februari. Den vita sidan slog tillbaka en större röd styrka som sedan återkom den sjunde åter med seger för de vita. Striderna fortsatte sedan i slutet av februari till mitten av mars med seger för den vita sidan. I öster streds det vid Karelska näset och slaget vid Avhola blev en kamp där skyttegravar grävdes och slaget har kallats ”Finland Verdun” efter de hårda striderna vid denna franska stad 1916.
Den röda offensiven ersattes av en vit. Samtidigt hade tyska trupper den 3 mars landstigit i Hangö. Vid Länkipohja 16 mars och vid Manamäki 17-23 mars utkämpades strider där de vita segrade. Vid Tammerfors kom vändpunkten i kriget. Tammerfors hade belägrats av de vita sedan 25 mars. Inringade som de röda var och utan utsikt att få förstärkning anföll den via sidan 3 april. Många av de svenska frivilliga var med här. De vita segrade och nästan 3000 stupade varav de flesta röda. De vita fick mer förstärkning från Tyskland och nya svenska frivilliga anlände. De röda började retirera mot öst. Samtidigt som Tammerfors började belägras utkämpade strider vid Lembois och Ratus, det sistnämnda slaget var extra blodigt, kanske beroende på att den finska sidan bestod av många ryska frivilliga, detta slag användes sedan flitigt i den vita propagandan, de vita hävdade att de slogs för sitt lands självständighet från en utländsk makt och dess anhängare. Strider utkämpade vid Lahtis 19 april till den 2 maj där tyskar och vita finnar segrade. Viborg belägrad av de vita som segrade, striderna vid Viborg utkämpades mellan den 23 och 29 april. Helsingfors där kriget började togs av tyska trupper 12-13 april.
Trots att det var ett inbördeskrig om än med tyska och ryska aktörer inblandade så gick en finns styrka över gränsen till Vita Karelen som låg bakom den ryska gränsen. De militära operationerna här uppe vid Vita havet komplicerades av att det fanns brittiska, franska och serbiska trupper i området som ännu i början av 1918 såg ryssarna och de finnar som kämpade med dem som allierade.
Kriget började lida mot sitt slut och den vita offensiven fortsatte. 15 maj, efter 3 månader, 2 veckor och 4 dagar var kriget slut. Den röda terrorn som väckte sådan bestörtning i kriget inledningsskede hade under krigets fortgång och tiden efter ersatts av en vit sådan. Sedan 1990-talet har dt ofta skrivits om den vita terrorn. Den röda talas det inte lika mycket om. Visst, de vita tog en stor hämnd efter kriget. Men när Stalin förklarade krig mot Finland 1939 var landet enat. Eventuella landsförrädare fanns inte, tack vara den vita terrorn.
Kriget var blodigt, under de lite mer än tre och en halv månad det utkämpades dog över 10 000 finnar, omkring 500 tyskar och svenskar samt kanske 1500 ryssar. De som avrättades av båda sidorna efter striderna och de som dog i de vitas fångläger efter kriget ska läggs till denna summa. Kanske kostade kriget över 33 000 människor livet, så många som 10 000 röda och deras familjer flydde över gränsen till det röda Ryssland som snart skulle bli Sovjetunionen.
Kampen för Finlands frihet och självständighet var hård, men den var inte förgäves.
Vita soldater.
Jägare vita sidan som utbildats i Tyskland.
Svenska brigaden med dess befälhavare Winge i spetsen.
Tyska soldater i Finland.
Tyske befälhavaren von der Goltz.
Röd soldat.
Röda kvinnosoldater.
