I nattens tysta timmar, då stjärnans ljus blir tänt, är drömmarnas gudinna till jorden åter sänd. Hon väver mjuka bilder ur skuggans tysta flor, där friden och det vackra i nattens timmar bor.
När oron vill oss störa och hålla ögat väckt, då sveper hon oss varsamt i kärleksfulla fläkt. Hon jagar bort det tunga, hon skänker oss sin ro, och bygger i vårt sinne en trygg och stilla bro.
Så slumra tryggt i natten, låt tanken flyga fri, i Njöruns mjuka famn blir din sömn en melodi. Hon ger oss goda drömmar att lugnt få sova till, och vakar över jorden så länge natten vill.
Berättelsen om den småländska hjältinnan Blenda har i århundraden fängslat människor och gett upphov till en rad stolta traditioner i folklandet Värend. Enligt sägnen samlade Blenda bygdens kvinnor när männen var iväg på krigståg för att lura den invaderande danska hären i ett bakhåll. Genom att bjuda fienden på ett överdådigt gästabud på Bråvalla hed i Småland såg kvinnorna till att danskarna drack sig berusade, varpå de snabbt och skoningslöst höggs ner. Historiker är idag helt eniga om att denna specifika händelse och personen Blenda är fiktiva skapelser utan historisk förankring. Ändå vore det felaktigt att avfärda sägnen som en ren lögn, eftersom den vilar på en mycket verklig grund av historiska sanningar, sena kristningsprocesser och unika förkristna traditioner.
Sägnens sanna kärna handlar inte om en enskild kvinna, utan om den unika rättsliga och sociala status som kvinnorna i Värend faktiskt åtnjöt under medeltiden. I dessa småländska härader runt Växjö hade kvinnor lika arvsrätt som sina bröder, en progressiv lagstiftning som skilde sig markant från resten av Sverige där systrar endast ärvde hälften så mycket som bröder. Värendskvinnorna hade dessutom den unika rätten att rida till kyrkan på sin bröllopsdag till dånet av pukor och trummor, klädda i militär stridsutrustning. När dessa urgamla sedvänjor behövde förklaras och försvaras i efterhand, föddes berättelsen om Blenda som en heroisk förklaring till varför just dessa kvinnor förtjänade sina unika privilegier.
För att förstå varför just Småland utvecklade denna starka kvinnoroll måste man blicka tillbaka mot vikingatiden och det faktum att landskapet kristnades mycket sent. Så sent som år 1123 ledde den norske kungen Sigurd Jorsalafare ett korståg till sydöstra Småland, vilket visar att de djupa småländska skogarna länge fungerade som en isolerad frizon där asatron och gamla nordiska lagar bet sig kvar. Under förkristen tid i Norden hade fria kvinnor generellt sett en betydligt starkare ställning än de fick under den senare kristna medeltiden. Vikingatidens kvinnor kunde äga jord, driva handel, förvalta gårdens rikedomar och kräva skilsmässa. När den katolska kyrkan och den europeiska feodalismen långsamt spreds över Sverige infördes ett mer patriarkalt system, men det envisa Småland vägrade att ge upp sina gamla sedvänjor. Värends unika arvsrätt var därmed inget nytt påhitt, utan ett levande och skyddat arv från den starka, förkristna nordiska kulturen.
I detta sammanhang blir även idén om de forntida sköldmörna en tänkbar förklaring till sägnens uppkomst. Även om kvinnliga krigare ofta beskrivs som litterära sagofigurer, har modern arkeologi genom DNA-analyser av vapengravar visat att det faktiskt fanns kvinnor som stred och ledde krigare under vikingatiden. I ett svårtillgängligt gränsland som Småland, som ständigt hotades av danska plundrare, var vapenutbildning en ren nödvändighet för överlevnad. När de småländska männen var iväg på bondeuppbåd eller kungliga fälttåg lämnades kvinnorna ensamma att försvara gårdarna. Att kunna svinga en yxa eller spänna en båge var en del av vardagen för en småländsk kvinna, och minnet av dessa stridbara gestalter levde vidare i generationer.
Att berättelsen blev så detaljerad som den är idag kan till stor del tillskrivas 1600-talets historieskrivning och den kände historieskådaren Petter Rudebeck. Det var han som broderade ut de äldre muntliga traditionerna, namngav karaktären Blenda och lade gästabudet till det småländska gravfältet Bråvalla hed i Skatelövs socken. Rudebeck verkade under den svenska stormaktstiden då det ansågs viktigt att uppfinna en stolt historia, och han skapade medvetet en historisk förvirring genom att hävda att det berömda, mytiska Bråvallaslaget från 700-talet mellan Sigurd Ring och Harald Hildetand också hade utspelat sig på denna småländska hed. De äldsta isländska källorna placerar dock det gigantiska Bråvallaslaget i Östergötland nära Bråviken, men genom att sammansmälta det kända jätteslaget med Blendas lokala gästabud lyckades Rudebeck ge de småländska kvinnornas historia en enorm tyngd. Denna fabricerade men kraftfulla myt var så framgångsrik att den till och med fick kung Karl XI att backa från sina planer på att avskaffa Värends unika arvsrätt.
Blendasägnen innehåller alltså en djupare form av historisk sanning. Även om bakhållet på Bråvalla hed i Småland är en saga, och även om det inte ska förväxlas med det stora östgötska Bråvallaslaget, speglar berättelsen troget den mentalitet och de urgamla frihetsideal som präglade Smålands gränsbygder. Generationer av anonyma småländska kvinnor tvingades vara starka, strategiska och stridbara för att överleva i en extremt utsatt miljö. Det är dessa verkliga vikingatida och medeltida kvinnors mod som har överlevt och personifierats i gestalten Blenda.
Blenda och hennes väninnor, kanske de sista fria kvinnorna från sköldmöns hedniska tid?
Referenser
Tryckta källor Henrikson Alf Svensk historia 1994. Henrikson Alf Hexicon en sagolik uppslagsbok 1981. Olle Larsson. Lars-Olof Larsson & Johansson Lennart Smålands historia 2009. Larsson Lars-Olof Historia om Småland 1975 Sturlasson Snorre Nordiska kungasagor. 1, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga 1991.
Från blöja till blickfång: Det stora språkliga mysteriet om hur spädbarn blev sexsymboler.
Det finns ord som gör en helt logisk karriär i det mänskliga språket. De föds, de beskriver exakt vad de ser, och de stannar i sin tilldelade fålla. Och så finns det ordet bebis. Genom en av historiens mest svindlande språkliga kullerbyttor har detta uttryck lyckats vandra hela vägen från en dreglande varelse i spjälsäng till att bli det ultimata tilltalsnamnet för en vuxen, fertil och attraktiv kvinna i en musikvideo.
Resan började oskyldigt nog på andra sidan Atlanten. Människan är genetiskt kodad att mjukna inför runda kinder och hjälplösa varelser, en biologisk programmering som språket snabbt plockade upp. Under seklernas gång började man kalla unga, oskuldsfulla kvinnor för babe eftersom de väckte samma beskyddarinstinkt som ett litet barn. Det var säkert romantiskt menat, även om idén att likna sin livskamrat vid ett blöjbarn kan tyckas ha vissa brister i det långa loppet. Popkulturen och Hollywood tog sedan detta psykologiska fenomen, rullade ut det på den globala marknaden och plötsligt var det helt normalt för en man i läderjacka att sjunga känslosamma ballader till sin ”baby”.
När uttrycket slutligen landade i Sverige genomgick det en fascinerande försvenskning. Genom att addera en smula modern ”ortenslang” har ordet nu muterat till en högsta vinstentitel för det motsatta könet. Det som en gång beskrev en person vars främsta färdigheter var att skrika och rapa, beskriver idag en person man hoppas få gå på dejt med. Att vi i vuxen ålder viskar ord för spädbarn i örat på den vi finner mest attraktiv är kanske det slutgiltiga beviset på att mänskligheten har mycket humor, eller åtminstone en väldigt förvirrad syn på romantik.
Slutsatsen att ”allt är lika mycket värt – det vill säga ingenting” ligger nära den kosmiska realism som präglar asatron. Gudarna är inte allsmäktiga, de har inte så mycket att säga till om hos jättarna, eller universellt kärleksfulla på det sätt som till exempel den kristna guden beskrivs av sina anhängare. De är upptagna med sin egen överlevnad mot jättarna och undergången, Ragnarök.
Människorna i Midgård skapades av Oden, Ville och Ve, men i gudarnas ögon är mänskligheten ofta antingen en resurs krigare till Valhall eller en bisak i det kosmiska dramat. Människovärdet i den nordiska kulturen låg sällan i en universell princip given av gudarna. I stället låg värdet i vad individen skapade under sin livstid: sitt rykte, sitt eftermäle och sin ära bland de levande. Som det står i Havamal:”Fä dör, fränder dör, själv dör du likaledes; men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.”
Om man tycker att religionens viktigaste uppgift är att skänka tröst och hjälpa människor som har det svårt. Ja då ha man aldrig förstått idén med bärsärkar!
Förr var kyckling vanlig mat vid pingsten. Ganska logiskt då de ägg som inte konsumerats vid påsken nu kläckts. Men tiderna förändras och kyckling är en relativt billig mat idag. Men ändå kan man tycka det är märkligt att hönsproducenterna inte försöker få oss äta mer kyckling vi den tid de kristna firar pingst? Många branscher har ju alla möjliga jippon och dagar bara för att öka försäljningen.
Ja hårda ord. Men de som inte kommer til Valhall eller Folkvagn är i Odens och Frejas knappast så betydelsefulla. Geifon rike har ju kvinnor som dör som jungfru och Äger och Ran tar bara emot de som dör till havs. I Hel hamnar de flesta men det säg ju att de som är är ofta dör en andra död och å lär inte ens Hel ha glädje av dem längre. Så rimligen tänker gudamakterna detta: Allt är lika mycket värt – det vill säga ingenting!
