Smärtans konung

Går genom skymningens lunder
en ensam, en främmande,
mantlad i gråaste vind.
Ögat som slocknat i brunnens djup
ser vad stjärnorna dölja,
ser vad natten i tystnad föder.

Ingen jublande harpa,
intet dånande mjöd
tröstar den Eviges panna.
Tungt rider tanken, korparnas vinge
slår mot den bleknande himmelens rand.
Allt är försakelse,
allt är den ensammes karga frid.

Smärtans konung,
vishetens bittra väktare,
du som gav ljuset för att se i mörkret,
stilla förbyts din storm till höst,
till ett ord som tiger,
till en sång som dör.