Mysteriet om gudinna Zisa: När politisk korrekthet riskerar radera historien
Under medeltiden nedtecknade kristna munkar i södra Tyskland en fascinerande berättelse om Augsburgs skyddsgudinna Zisa. Enligt dessa skrifter ska hon ha räddat staden från en romersk invasion under antiken, vilket lokalbefolkningen länge firade med en årlig skördefest den tjugoåttonde september. I dag har dock denna gudinna nästan helt raderats ut från historieböckerna av moderna akademiker, med den österrikiske professorn Rudolf Simek i spetsen. Simek och hans likasinnade kollegor avfärdar Zisa som ett rent medeltida litterärt påhitt utan någon som helst historisk verklighet. Men frågan är om denna extrema skepsis verkligen är objektiv vetenskap, eller om den i själva verket drivs av en tydlig politisk agenda.
För att förstå varför moderna forskare så hårt bekämpar existensen av figurer som Zisa måste man blicka bakåt mot efterkrigstidens trauma i Tyskland och Österrike. Under artonhundratalet och fram till andra världskriget användes den germanska mytologin av nationalistiska krafter som använde forntida gudar för att bygga upp en farlig politisk propaganda. Som en direkt motreaktion utvecklade efterkrigstidens historiker en hyperskeptisk metod. Denna skola utgår systematiskt från att om en gudinna inte kan bevisas med stenhårda, samtida skriftliga dokument eller klockrena arkeologiska inskriptioner, så har hon helt enkelt aldrig funnits. Det är en akademisk försvarsmekanism, en politiskt motiverad rädsla för att råka legitimera nationalismen, som slår över i en vinkling åt det andra hållet.
Denna tyskspråkiga forskarskola påminner i högsta grad om den svenska Weibullskolan som dominerade svensk historieforskning under nittonhundratalet. Bröderna Lauritz och Curt Weibull gick till hårt angrepp mot den äldre, storsvenska historieskrivningen som hade glorifierat sagokungar och vikingatid. Weibullarna gjorde måhända en insats när de rensade bort politisk propaganda, men deras metod blev till slut så extrem att den förlamade forskningen. De kastade ut i stort sett hela Sveriges historia före år tusen och avfärdade muntliga traditioner och isländska sagor som rena fantasiprodukter. Både Weibull och Simek skapade ett historiskt vakuum där det förflutna blev helt tomt och livlöst, bara för att forskarna var rädda för att göra fel eller spela nationalisterna i händerna. Man är så rädd för nationalism att man faktisk kommer farligt nära lögnens gräns.
Om man drar Simeks hårda metod till sin spets landar man i det absurda antagandet att invånarna i det förkristna Augsburg måste ha varit ateister som levde i ett andligt vakuum, eftersom inga statyer med Zisas namn har överlevt tidens tand. Men frånvaro av bevis är inte bevis på frånvaro. Den germanska religionen var lokal, föränderlig och djupt rotad i naturen. Helgedomar byggdes i trä och kulten bevarades genom muntligt berättande generation efter generation. Att kristna missionärer sedan högg ner de heliga lundarna och förstörde spåren innebär inte att gudarna var påhittade.
Det finns alldeles för många indicier för att avfärda Zisa som en fantasi. Det lokala bergsnamnet Cisenberg, de ihållande skördetraditionerna och de fragmentariska medeltida notiserna är kulturella ekon av en äldre verklighet. Zisa har med största sannolikhet funnits som en lokal skydds- och skördegudinna i regionen. Genom att kombinera de skriftliga spåren med modern arkeologi och religionshistoria kan vi i dag se förbi efterkrigstidens akademiska rädsla. Det är hög tid att återupprätta historien och erkänna att det bakom de medeltida texterna döljer sig en rik, levande och andlig verklighet som inte förtjänar att raderas ut av politiskt motiverad hyperskepsis.
Gudinnan som en del tror inte finns på grund av nationalistfobi och kristna normer.
