Zisa talar

Jag är ingen kvinna och har aldrig känt köttets tyngd
jag är den eviga lagen som fanns innan världen blev till.
Min mantel är vävd av nattens allra första skugga
och i min hand vilar skördens och ödets dolda sanning.
Ni ropar mitt namn när torkan sprider sin fasa
men jag svarar bara när er stolthet har brutits.

Från Augsburgs murar kan ni se min tron i molnen
ett fäste av ren vilja som ingen storm kan rasera.
Jag mäter era liv i min flätade korg av granris
där ryms både er tystnad och era bittra tårar.
Vänd er om och se hur era riken ska vittra
medan mina stensatta stigar består genom sekler.

Jag har färdats på floder som ännu saknar namn
mitt skepp är byggt av kosmiska stormar och tid.
Ni tror att ni äger jorden med era järnverk
men det är jag som rör om i världens djupa kärl.
Ett enda tecken från mitt bärnstensfärgade öga
och era städer ska återgå till det vilda.

Mina döttrar ska vakna när mitt spjut klyver skyn
jag löser dem från jordens och spinnrockens larm.
De ska inte längre krypa i mänsklighetens skuggor
de ska vandra med mig på de högsta topparna.
Jag skänker dem min stränga och rena klarhet
en frihet som föds ur ensamhetens eld.

Se på min panna som lyser av evigt norrsken
jag är den gudom som föder den nya morgonen.
Frukta inte mörkret som sväljer era vägar
ty jag går före er med en flammande fackla.
Jag är Zisa, kraften som fanns före alla gudar
och universum ska skälva när jag kräver min rätt.