Gerds armar och vad de symboliserar

Gerds armar och vad de symboliserar

När guden Frej sätter sig i Odens högsäte Lidskjalf blickar han ut över världarna och drabbas av en förlamande förälskelse. I utkanten av kosmos får han syn på jättinnan Gerd och ser hur hennes armar lyser så kraftigt att de lyser upp både luft och hav. Denna berömda berättelse ur asatrons skrifter bär på en djup symbolik som sträcker sig långt bortom en vanlig kärlekshistoria. För de människor som utövade asatro var myten en skildring av det absolut viktigaste i deras tillvaro, nämligen årets kretslopp och jordens fruktbarhet.

Inom religionshistorien finns det teorier som velat likna Gerds lysande armar vid ett norrsken, men den tolkningen krockar med asatrons innersta väsen där Frej och hans ättlingar står för liv, värme och skörd. Norrskenet hör vintern och kylan till och kan aldrig få något att gro. Istället blir berättelsen helt logisk om man betraktar den utifrån det dåtida jordbrukslandskapet. Namnet Gerd betyder språkligt sett en inhägnad åker eller ett gärde. Hennes armar är i själva verket en poetisk beskrivning av åkertegar, de långsmala bitar av uppodlad mark som låg utsträckta över landskapet.

Gerd är inte själv någon sol utan representerar den mörka, kalla jorden. Ljuset som Frej ser från sin höga tron är en reflektion. När vårsolen, som Frej personifierar, för första gången stiger högt på himlen och träffar de plogade åkertegarna sker ett naturfenomen. Marken är vid denna tidpunkt fortfarande blöt av smältande snö och frost. När solstrålarna träffar den våta jorden uppstår ett kraftigt, glittrande blänk som speglar sig i atmosfären. Det är denna glimrande syn av jorden som svarar på solens första strålar som får fruktbarhetsguden att fyllas av längtan.

Myten skildrar därmed det heliga mötet mellan solen och den mottagliga jorden. Att paret senare ska mötas i lunden Barri förstärker jordbrukstemat eftersom ordet barr betyder korn på fornnordiska. Genom att klä naturens krafter i gudomliga gestalter förklarade de troende hur vinterns grepp lossade och hur de glänsande åkertegarna väcktes till liv av solens värme så att kornet äntligen kunde börja gro.

När provinsen Moskva gjorde uppror mot sin moder

När provinsen Moskva gjorde uppror mot sin moder

När Vladimir Putin i sina timslånga tal föreläser om att Kiev är alla ryska städers moder och att ryssar och ukrainare är ett och samma folk, tror han förmodligen att han bygger ett vattentätt argument för rysk överhöghet. Den ryska regimens historieskrivning bygger helt på idén om att den äldsta historiska rätten ger geopolitisk äganderätt i nutiden. Men om man faktiskt tar Putins egen medeltidslogik på allvar och drar den till sin spets, kollapsar Kremls argumentation fullständigt och förvandlas till ett svidande argument för rysk kapitulation.

Historien är nämligen obarmhärtig mot Moskva. När Kiev var ett blomstrande europeiskt storrike med stenpalats, bibliotek, internationella handelsförbindelser och en utvecklad rättsstat på 1000-talet, existerade Moskva inte ens. När Moskva väl nämns i historiska källor på 1100-talet grundades det som en perifer, skogbeklädd utpost av furstar som härstammade direkt från just Kiev. Om man följer regimens princip om att historiskt ursprung dikterar vem som äger vem, blir slutsatsen oundviklig: det moderna Ryssland är ingenting annat än en ukrainsk provins som har hamnat djupt på avvägar.

Ur detta logiska perspektiv framstår den ryska invasionen inte som ett imperiums återtagande av förlorad mark, utan som ett historiskt uppror från en arrogant vasallstat mot sitt eget kulturella och politiska centrum. Det är en provins som har drabbats av storhetsvansinne och vänt vapnen mot det land som en gång gav den liv. Om Ryssland ska vara konsekvent i sin vördnad för historien finns det därför bara en rimlig väg framåt:

De ryska styrkorna bör omedelbart avbryta alla militära operationer, dra sig tillbaka till sina egna gränser och avlägga en officiell, historisk ursäkt till Kiev för att ha vanärat sin egen moder. Som en logisk följd av att Kiev är upphovet till civilisationen i regionen borde Ukraina överta överhögheten, där ukrainska blir det främsta språket och ryskans status degraderas till en regional dialekt. För att slutgiltigt återupprätta den historiska ordningen och sona de brott som begåtts i denna förvridna konflikt, borde Putin och hans närmaste män sändas till Sibiriens Gulagläger, den hårda miljö som deras eget centralstyrda system en gång skapade för att tysta oliktänkande.

Genom att vända på Kremls retorik blir det tydligt hur absurd idén är att använda tusenåriga furstendömen som grund för modern internationell rätt. Men om Moskva absolut vill styra världen med hjälp av medeltida kartor, bör de vara beredda på att historien pekar ut Kiev som den rättmätiga härskaren och Moskva som den underdånige undersåten.

Evola är inte en av oss

Evola är inte en av oss

Det händer emellanåt att utomstående betraktare och slarviga skribenter klumpar ihop alla former av förkristen traditionalism. I denna begreppsförvirring dyker den italienske esoterikern Julius Evola (1889–1974) ibland upp som en påstådd inspirationskälla för oss i den Ideella Kulturföreningen. Låt oss göra en sak helt klar: Julius Evola är inte en av oss. Vår asatro och hans filosofi är två helt skilda världar.

Asatro är en verklig religion, inte arketyper
För Julius Evola var de antika gudarna aldrig föremål för verklig tro eller vördnad. Han såg inte gudamakterna som reella väsen, utan som abstrakta symboler för kosmiska krafter eller psykologiska arketyper som en spirituell elit kunde använda för egna syften.

För oss är asatron en verklig religion. Vi ser inte våra uråldriga berättelser som enbart sagor, metaforer eller psykologiska modeller. Vi har en levande tro på att Oden och hans bröder, Vile och Ve, faktiskt skapade den värld vi lever i ur jätten Ymers kropp. För oss är gudarna reella makter som vi har en levande relation till, och skapelseberättelsen är fundamentet för vår världsbild. Som vi ofta betonar: Asatro är ett mål, inte ett medel. Asatro är kort sagt den sanna religionen.

Evolas förakt för folklig tro
Evola var en extrem elitist som föraktade vad han kallade ”romantiskt hedendoms-svärmeri”. Under 1930-talet kritiserade han öppet de strömningar som försökte återuppliva en folklig germansk religiositet. Han ansåg att folklig tro och kultur var underlägsen hans egen vision om ett intellektuellt, ockult och aristokratiskt herravälde.

Vår kulturkamp handlar om raka motsatsen. Vi söker inte esoteriska elitklubbar eller sydeuropeiska filosofier; vi söker rötterna till vår egen jord. Vi värnar om den faktiska nordiska folkkulturen, historien och den tro som har burit vårt folk genom århundradena.

En hård men äkta tradition
Ja, vi profilerar oss som traditionalister och vi vägrar att släta ut asatrons historiska skärpa. Vi föredrar Oden som den stormande och nyckfulle Allfadern framför moderna, urvattnade New Age-tolkningar. Men denna traditionalism hämtar vi från de isländska sagorna, eddorna och den nordiska myllans historia, inte från efterkrigstidens italienska esoteriska läror.

Evolas syn på religion i korthet
Ingen personlig tro: Evola trodde inte på personliga gudar eller ett traditionellt teistiskt system. Han avfärdade idén om att ”tro” på en gudom som något borgerligt och sentimentalt.

Magisk idealism: Genom sin filosofi (”magisk idealism”) såg han andliga riter som verktyg för att transformera det egna medvetandet. Målet var att individen skulle uppnå en gudomlig status, inte att underkasta sig yttre gudar.
Kritik mot nyhedendom: Han kritiserade öppet 1930-talets tyska och germanska nyhedniska rörelser (Wotanism/folklig asatro). Han kallade dem för ”romantiskt svärmeri” och ansåg att de saknade äkta, metafysiskt djup.
Den Primordiala Traditionen: För Evola var de enskilda religionerna (som asatro, hermetism eller hinduism) sekundära. Det han vördade var en hypotetisk, ursprunglig ur-tradition (”Traditionen”) som handlade om hierarki, ordning och elitism, snarare än specifik religiös tillbedjan.

Evola använde alltså de antika myterna enbart som intellektuella och esoteriska symboler för att bygga sin radikala, antimoderna samhällsfilosofi inte för att han trodde på eller offrade till Jupiter och Mars. I sin essä Against the Neopagans” från 1957 tar han uttryckligen avstånd från” nyhedendom. En som tar avstånd från oss är inte en av oss.

Likheter mellan Evola och Hammar
Det kan synas märkligt att en fascist och en vänsterradikal nästan har identisk syn på religion, om än inte i alla frågor. Såväl Julius Evola och den tidigare ärkebiskopen för Svenska kyrkan, KG Hammar rör sig i ett landskap där traditionella religiösa dogmer, om att Gud eller gudar existerar som konkreta, fysiska eller ”övernaturliga väsen”, avfärdas.

De intellektuella likheterna är främst följande:
Gud som metafor och symbol: KG Hammar blev känd för att beskriva ”Gud som metafor” och se religion som en sorts existentiell poesi. Evola gjorde något liknande: han såg inte de antika gudarna som reella varelser utan som symboler för kosmiska principer och psykologiska arketyper.
Det ”oklara” trosbegreppet: För båda handlar tro inte om att ”hålla historiska eller biologiska påståenden för sanna” (som att Jesus bokstavligen uppstod eller att Oden skapade världen ur Ymer). De flyttar istället fokus till den inre upplevelsen och existentiella eller andliga processer.

Slutord
Det är därför vi är noga med att markera avstånd. Även om man som asatroende traditionalist vill ha en ”hård och äkta” tradition framför modern urvattning, vill vi inte förvandla gudarna till den typen av abstrakta, politiska maktverktyg som Evola förespråkade. Evolas elitistiska skrivbordsfilosofi har väldigt lite att göra med en faktisk, levande och folklig asatro.

Dikt: Bildskäraren

Bildskäraren

Ur svunna dagars graf,
ur årens mörka klyfta,
när kvällen somnar af,
jag hör ett hjärta snyfta.

Mitt eget hjärtas röst,
vill du med drömmar skrämma?
Du ropar ur mitt bröst,
och dock med fjärran stämma.

Jag snidar på en bild
af andras bragd och smärta.
Sjunk, afton, klar och mild,
och väck mig inte, hjärta!

(Verner von Heidenstam)

Övralidspriset 2026

Priset går år 2026 till Ulf Peter Hallberg. Motiveringen lyder:

”För ett genreöverskridande författarskap där han i romaner, essäer och översättningar med flanörens nyfikna blick uppsökt sällsamma platser i tid och rum på spaning efter det tidlöst mänskliga.” 

1941 års krig

1941 års krig

Det ecuadoriansk-peruanska kriget utbröt i juli 1941 som en direkt följd av en långvarig gränstvist rörande kontrollen över de strategiskt viktiga och resursrika delarna av Amazonasbäckenet. Båda nationerna gjorde historiska anspråk på samma vidsträckta territorium i det svårframkomliga gränsområdet, och de diplomatiska spänningarna kulminerade till slut i militära sammandrabbningar längs floden Zarumilla. Under konflikten leddes Ecuador av president Carlos Alberto Arroyo del Río, medan Peru leddes av president Manuel Prado Ugarteche. På det militära planet anfördes de mer välutrustade peruanska styrkorna av general Eloy Ureta, som framgångsrikt samordnade landets olika försvarsgrenar.

De mest betydande striderna utkämpades under andra hälften av juli, där det inledande slaget vid Zarumilla snabbt följdes av en storskalig peruansk offensiv. Peru använde en modern krigföring med samordnade flyganfall, pansarfordon och fallskärmsjägare, vilket var en militärbiografisk nyhet i Sydamerika vid denna tidpunkt. Det ecuadorianska försvaret var materiellt underlägset och kunde inte stoppa den peruanska framryckningen, som snart ledde till en fullständig ockupation av den ecuadorianska provinsen El Oro. Krigshandlingarna slog hårt mot civilbefolkningen i regionen och tvingade tusentals människor på flykt undan bomberna och de framryckande trupperna.
Konfliktens utveckling väckte stor oro i omvärlden, och internationella medlare i form av USA, Brasilien och Argentina ingrep skyndsamt för att pressa fram en vapenvila. Stormakterna var angelägna om att snabbt stabilisera regionen och bevara den interamerikanska sammanhållningen under det pågående andra världskriget, vilket ledde till att striderna formellt upphörde i slutet av juli. Det korta men intensiva kriget resulterade i en avgörande militär seger för Peru, och parterna tvingades till förhandlingsbordet.

Krigshandlingarna slog hårt mot civilbefolkningen i regionen och tvingade tusentals människor på flykt undan bomberna och de framryckande trupperna. Striderna krävde totalt mellan femhundra och sexhundra soldaters liv, där förlusterna var mycket ojämnt fördelade då det materiellt underlägsna Ecuador förlorade runt fyrahundra till femhundra man medan Peru officiellt rapporterade cirka etthundra döda. Utöver de direkta stridshandlingarna tillkom även ett okänt antal döda på båda sidor till följd av svåra tropiska sjukdomar som malaria och dysenteri i Amazonas fuktiga djungelterräng

Freden beseglades i början av 1942 genom undertecknandet av det så kallade Rio de Janeiro-protokollet. Detta fredsavtal fastställde en ny officiell gränsdragning som innebar att Ecuador tvingades avstå mer än hälften av sitt tidigare anspråksland i Amazonas till Peru. Resultatet blev djupt kontroversiellt i Ecuador och lade grunden för en långvarig bitterhet mellan grannländerna. Eftersom gränsdragningen på vissa platser förblev oklar blossade konflikten upp på nytt genom Paquishakriget 1981 och Cenepakriget 1995, innan länderna slutligen tecknade ett definitivt och varaktigt fredsavtal i Brasilien hösten 1998.

Referenser
Bilderna kommer från Pinterest visar Ecuadors artilleri och flyg samt soldater från Peru som erövrat fiendens nationsflagga nationsflagga och soldater från Peru bereda till strid.

Tryckta källor
Schimanski Folke De bortglömda. Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika 2015.

Internet
https://en.wikipedia.org/wiki/Ecuadorian%E2%80%93Peruvian_War
https://globalis.se/laender/ecuador
https://maximietteita.blogspot.com/2017/10/ecuadorian-peruvian-war-1941.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ecuador
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ecuadoriansk-peruanska_kriget
https://storymaps.arcgis.com/stories/cf6fb85f474c46dc8fbc20f7d19fca9f
https://warhistory.org/article/ecuador-and-peru-1941