Evola är inte en av oss

Det händer emellanåt att utomstående betraktare och slarviga skribenter klumpar ihop alla former av förkristen traditionalism. I denna begreppsförvirring dyker den italienske esoterikern Julius Evola (1889–1974) ibland upp som en påstådd inspirationskälla för oss i den Ideella Kulturföreningen. Låt oss göra en sak helt klar: Julius Evola är inte en av oss. Vår asatro och hans filosofi är två helt skilda världar.

Asatro är en verklig religion, inte arketyper
För Julius Evola var de antika gudarna aldrig föremål för verklig tro eller vördnad. Han såg inte gudamakterna som reella väsen, utan som abstrakta symboler för kosmiska krafter eller psykologiska arketyper som en spirituell elit kunde använda för egna syften.

För oss är asatron en verklig religion. Vi ser inte våra uråldriga berättelser som enbart sagor, metaforer eller psykologiska modeller. Vi har en levande tro på att Oden och hans bröder, Vile och Ve, faktiskt skapade den värld vi lever i ur jätten Ymers kropp. För oss är gudarna reella makter som vi har en levande relation till, och skapelseberättelsen är fundamentet för vår världsbild. Som vi ofta betonar: Asatro är ett mål, inte ett medel. Asatro är kort sagt den sanna religionen.

Evolas förakt för folklig tro
Evola var en extrem elitist som föraktade vad han kallade ”romantiskt hedendoms-svärmeri”. Under 1930-talet kritiserade han öppet de strömningar som försökte återuppliva en folklig germansk religiositet. Han ansåg att folklig tro och kultur var underlägsen hans egen vision om ett intellektuellt, ockult och aristokratiskt herravälde.

Vår kulturkamp handlar om raka motsatsen. Vi söker inte esoteriska elitklubbar eller sydeuropeiska filosofier; vi söker rötterna till vår egen jord. Vi värnar om den faktiska nordiska folkkulturen, historien och den tro som har burit vårt folk genom århundradena.

En hård men äkta tradition
Ja, vi profilerar oss som traditionalister och vi vägrar att släta ut asatrons historiska skärpa. Vi föredrar Oden som den stormande och nyckfulle Allfadern framför moderna, urvattnade New Age-tolkningar. Men denna traditionalism hämtar vi från de isländska sagorna, eddorna och den nordiska myllans historia, inte från efterkrigstidens italienska esoteriska läror.

Evolas syn på religion i korthet
Ingen personlig tro: Evola trodde inte på personliga gudar eller ett traditionellt teistiskt system. Han avfärdade idén om att ”tro” på en gudom som något borgerligt och sentimentalt.

Magisk idealism: Genom sin filosofi (”magisk idealism”) såg han andliga riter som verktyg för att transformera det egna medvetandet. Målet var att individen skulle uppnå en gudomlig status, inte att underkasta sig yttre gudar.
Kritik mot nyhedendom: Han kritiserade öppet 1930-talets tyska och germanska nyhedniska rörelser (Wotanism/folklig asatro). Han kallade dem för ”romantiskt svärmeri” och ansåg att de saknade äkta, metafysiskt djup.
Den Primordiala Traditionen: För Evola var de enskilda religionerna (som asatro, hermetism eller hinduism) sekundära. Det han vördade var en hypotetisk, ursprunglig ur-tradition (”Traditionen”) som handlade om hierarki, ordning och elitism, snarare än specifik religiös tillbedjan.

Evola använde alltså de antika myterna enbart som intellektuella och esoteriska symboler för att bygga sin radikala, antimoderna samhällsfilosofi inte för att han trodde på eller offrade till Jupiter och Mars. I sin essä Against the Neopagans” från 1957 tar han uttryckligen avstånd från” nyhedendom. En som tar avstånd från oss är inte en av oss.

Likheter mellan Evola och Hammar
Det kan synas märkligt att en fascist och en vänsterradikal nästan har identisk syn på religion, om än inte i alla frågor. Såväl Julius Evola och den tidigare ärkebiskopen för Svenska kyrkan, KG Hammar rör sig i ett landskap där traditionella religiösa dogmer, om att Gud eller gudar existerar som konkreta, fysiska eller ”övernaturliga väsen”, avfärdas.

De intellektuella likheterna är främst följande:
Gud som metafor och symbol: KG Hammar blev känd för att beskriva ”Gud som metafor” och se religion som en sorts existentiell poesi. Evola gjorde något liknande: han såg inte de antika gudarna som reella varelser utan som symboler för kosmiska principer och psykologiska arketyper.
Det ”oklara” trosbegreppet: För båda handlar tro inte om att ”hålla historiska eller biologiska påståenden för sanna” (som att Jesus bokstavligen uppstod eller att Oden skapade världen ur Ymer). De flyttar istället fokus till den inre upplevelsen och existentiella eller andliga processer.

Slutord
Det är därför vi är noga med att markera avstånd. Även om man som asatroende traditionalist vill ha en ”hård och äkta” tradition framför modern urvattning, vill vi inte förvandla gudarna till den typen av abstrakta, politiska maktverktyg som Evola förespråkade. Evolas elitistiska skrivbordsfilosofi har väldigt lite att göra med en faktisk, levande och folklig asatro.