Gerds armar och vad de symboliserar

När guden Frej sätter sig i Odens högsäte Lidskjalf blickar han ut över världarna och drabbas av en förlamande förälskelse. I utkanten av kosmos får han syn på jättinnan Gerd och ser hur hennes armar lyser så kraftigt att de lyser upp både luft och hav. Denna berömda berättelse ur asatrons skrifter bär på en djup symbolik som sträcker sig långt bortom en vanlig kärlekshistoria. För de människor som utövade asatro var myten en skildring av det absolut viktigaste i deras tillvaro, nämligen årets kretslopp och jordens fruktbarhet.

Inom religionshistorien finns det teorier som velat likna Gerds lysande armar vid ett norrsken, men den tolkningen krockar med asatrons innersta väsen där Frej och hans ättlingar står för liv, värme och skörd. Norrskenet hör vintern och kylan till och kan aldrig få något att gro. Istället blir berättelsen helt logisk om man betraktar den utifrån det dåtida jordbrukslandskapet. Namnet Gerd betyder språkligt sett en inhägnad åker eller ett gärde. Hennes armar är i själva verket en poetisk beskrivning av åkertegar, de långsmala bitar av uppodlad mark som låg utsträckta över landskapet.

Gerd är inte själv någon sol utan representerar den mörka, kalla jorden. Ljuset som Frej ser från sin höga tron är en reflektion. När vårsolen, som Frej personifierar, för första gången stiger högt på himlen och träffar de plogade åkertegarna sker ett naturfenomen. Marken är vid denna tidpunkt fortfarande blöt av smältande snö och frost. När solstrålarna träffar den våta jorden uppstår ett kraftigt, glittrande blänk som speglar sig i atmosfären. Det är denna glimrande syn av jorden som svarar på solens första strålar som får fruktbarhetsguden att fyllas av längtan.

Myten skildrar därmed det heliga mötet mellan solen och den mottagliga jorden. Att paret senare ska mötas i lunden Barri förstärker jordbrukstemat eftersom ordet barr betyder korn på fornnordiska. Genom att klä naturens krafter i gudomliga gestalter förklarade de troende hur vinterns grepp lossade och hur de glänsande åkertegarna väcktes till liv av solens värme så att kornet äntligen kunde börja gro.