Vidar: En nordisk anti-Kristus
I den nordiska mytologin står Vidar, Odens son, som en absolut motpol till de ideal som senare kom med kristendomen. Om Jesus Kristus personifierar förlåtelse och nåd är Vidar den råa hämndens och den totala oförsonlighetens gud. Han är en anti-Kristus, inte i biblisk mening utan som en funktionell och moralisk motsats.

Vide: En rike utan nåd
Vidars rike Vide beskrivs som en plats täckt av högt gräs och snåriga buskar. Det är en ödslig och tyst plats som speglar gudens inre. Här finns inget utrymme för de kristna dygderna. I Vide existerar inte begrepp som barmhärtighet eller att vända andra kinden till. Det är ett rike reserverat för den som väntar på sin rättmätiga hämnd, en plats där gamla oförrätter aldrig preskriberas och där försoning betraktas som en svaghet.

Tystnaden mot Ordet
Där den kristna traditionen vilar på Ordet och predikan är Vidar den tyste guden. Hans tystnad är ett vapen i sig. Medan Kristus talar för att hela och rädda tiger Vidar för att koncentrera sin vrede. Han kommunicerar inte med bön eller budskap utan hans enda svar på världens lidande är det handfasta krossandet av ondskan under Ragnarök.

Vedergällning som högsta lag
Skillnaden i deras väsen blir som tydligast vid tidens slut. Kristus kommer med frälsning och erbjuder en väg till förlåtelse för dem som brustit medan Vidar kommer med den slutgiltiga räkningen. Han är den som sätter foten i Fenrisulvens gap och sliter isär dess käftar. Hans rättvisa är inte andlig, den är anatomisk och slutgiltig.

En gudomlig nollpunkt
Vidar representerar den del av det mänskliga psyket som vägrar förlåta för att kunna överleva. I hans rike är lipsillar och de som klagar inte välkomna. Vide är en plats för de hårda, de tysta och de som minns. Genom att ställa Vidar mot Kristus framträder en bild av en gud som inte vill rädda din själ utan som kräver att du står fast vid din ed och din hämnd oavsett vad det kostar.

Ingen nåd visas, ingen nåd begärs. Vidars moral är inte den kristna moralen.