Ja, nog är det ironiskt alltid. Vadå, frågar ni? Jo, att det är bloggarna och inte samfunden som står för det teologiska och existentiella i asatron. Forn Sed verkar mest säga: ‘Tro vad du vill, bara du inte är högerextremist’ (ett begrepp som kan betyda i princip vad som helst), och NAS verkar helt ha gett upp. Man får tro vad man vill, ja, man behöver inte ens tro. Samtidigt har dessa hedniska samfund blivit tydliga med att deras politiska ställningstaganden inte är kompromissbara.

De påminner om Svenska kyrkan, som hellre talar om värdegrund och mänskliga rättigheter än om försoningsläran och uppståndelsen. Men mest ironiskt är det att de enda i den hedniska sfären som faktiskt tar upp religion är bloggar som Ideell Kulturkamp och Hedniska Tankar. Det är till bloggarna man ska söka sig, inte till samfunden.

Om ett religiöst samfund bara speglar samma värdegrund som man hittar hos socialtjänsten eller hos ett politiskt parti, försvinner ju själva anledningen att vara medlem. Många söker sig till asatron för att hitta något tidlöst, kraftfullt och annorlunda än det moderna samhällets normer. När samfunden prioriterar ‘allas lika värde’ som en dogm över själva gudakontakten, uppstår en konflikt där de genuint religiöst intresserade känner att det inte finns någon substans kvar att hämta.
Det förklarar varför den ‘digitala hedendomen’ och bloggarna behövs. Där kan man diskutera makterna, bloten, högtiderna och ödet utan att det måste filtreras genom en politisk kommitté.

Nog borde samfunden göra arbetet men allt är upp och ner i den hedniska världen i dagens Sverige.