Sextioårsminnet av Suezkrisen

Sextioårsminnet av Suezkrisen

Suezkrisen är kallas den konflikt som utbröt 1956 efter att Egyptens president Gamal Abdel Nasser lät nationalisera Suezkanalen. Storbritannien, Frankrike och Israel gick till väpnat angrepp. Angriparna tvingades dra sig tillbaka. Anledningen var att de båda superstaterna USA och Sovjetunionen var emot angreppet. Förstatligandet av Suezkanalen skapade stark ovilja hos Storbritannien och Frankrike eftersom det gav Egypten kontrollen över all sjöfarten till och från Europa genom kanalen. Även Israel som Egypten utkämpat ett krig med 1948 var emot egyptenas planer. De tre länderna enades om att militärt ingripande skulle ske. Angriparna förväntade sig att anfallet och övertagandet av skulle ske på några få dagar och motståndet skulle vara marginellt. Den brittiske premiärministern Anthony Eden ansåg det inte ens lönt att meddela oppositionsledaren i det brittiska underhuset, allt skulle ju vara över på kort tid.

Planen de tre länderna som anföll Egypten gjorde upp var följande. Israel skulle hävda att de anföll Egypten för att förbygga en invasion. De två andra länderna skulle skicka trupper till Suez för att hålla trafiken på kanalen öppen samtidigt som man skulle hindra israeler och egypter att strida mot varandra.

Storbritannien, Frankrike och israel trodde inte att USA och Sovjetunionen skulle ingripa mer än i värsta fall protester. I USA var det presidentval och Sovjetunionen var upptagen med invasionen av Ungern som försökt bryta sig ur östblocket. 29 oktober startade israeliska trupper konflikten. Fallskärmstrupper sattes in och över gränsen mellan de två länderna rykte stridsvagnar in. Inget nämnvärt motstånd möttes. Storbritannien och Frankrike meddelade dagen därpå att de önskade få skicka trupper till Suez dels för att skydda kanalen, dels för att skilja de stridande åt. Egypterna förstod nog vad det egentliga syftet var och vägrade. Då insatte de två euroepiska staterna flygbombningar mot egyptiska militärbaser. Egypten hade inga allierade och striderna förväntades vara över, då de båda superstaterna tvingade de stridande att dra sig tillbaka.

För de anfallande var förstås ingripandet från superstaterna en prestigeförlust. Nu stod det klart att USA var västmakterna ledare och det sved nog för en och annan i London och Paris. Det brittiska imperiet var inte den makt den en gång varit. Frankrike som hade stora problem med konflikter i sina kolonier förlorade också prestige och Suezkrisen kan ha påskyndat franskt tillbakadragande från andra kolonier. För Egyptens president Nasser var förstås Suezkrisen en vinst. Han hade nu stått upp mot två europeiska stormakter och Israel, en stat alla araber avskydde. Nasser blev nu den arabiska värdens ledare samtidigt stöddes han av Sovjetunionen, trots att han var emot kommunismen. Anthony Eden avgick året därpå som premiärminister.

Mellan 1500- 3000 egyptier dog i kriget. Britterna förlorade 16 soldater, Frankrike 10 och 231 soldater från Israel miste livet i Suezkrisen som varade mellan 29 oktober till 7 november.

nasser

Nasser, Egyptens ledare.

israelisk-soldat

Israelisk soldat.

brittiska-trupper-vid-suez

Brittiska soldater.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s