Svensk matkultur del I Brännvin

Svensk matkultur del I Brännvin

Nu börjar en ny serie på Ideell Kulturkamp, svensk matkultur. Men vi börjar med något lättuggat nämligen brännvin.

Bakgrund

Det kan ju ses som en historiens ironi att araberna sägs ligga bakom dagens europeiska spritkultur. Då de började distilera vin och få fram det som kallades ”bränt vin” var de flesta araber muslimer. Eller kanske just därför, koranen säger ingenting om det som är bränt och distilerat. På 1300-talet kom denna nya kunskap till Europa. Vilken som är den förste svensken som provsmakat denna dryck vet vi inte. Inte vet vi vem som först tog med sig drycken till Sverige. Alkoholens historia är omgiven av ett töcken som bäst kan liknas vid det rus den ger.

På 1400-talet kommer spriten till Sverige på allvar. Den säljs först som apoteksvara, med sedan används den även inom kruttillverkning. Att denna vätska är starkare än saft upptäcks snabbt och ruset är starkare än ölets…

Den som gillar att hålla redan på årtal kan lägga år 1467 på minnet, det året inhandlade i Lübeck krutblandaren mäster Berendz i Stockholm så kallad ”aqua vitae”. Några årtionden senare förbjöd riksföreståndaren Sten Sture den äldre brännandet och säljandet av brännvin i Stockholm. Året var 1494. Men redan året efter fick en herre vid namn Cort Flaskedragare privilegium att sälja brännvin i samma stad. Man gör vid denna tid i princip allt bränt vin av vin som måste importeras. Försök med öl och mjöd tycks ha förekommit. Under 1500-talet kommer svenskarna i kontakt med ryska sättet med destillering av spannmål. Det sägs att dessa kontakter kom till under svensk-ryska kriget 1570-1595. Troligen har fler dukat under av ryska sättet att göra sprit än av ryska kulor i svensk historia…

Men det är inte bara krigiskt med spriten. Johan III ger order om att brännvin ska inhandlas och användas som medicin när pesten kommer till Stockholm 1572. Och inom medicinen har alkoholen fortfarande en viktig roll att spela. Myndigheterna lägger sig ofta i vad folk gör, 1622 kommer den första brännvinskatten. Det bränns lite här och var inom det svenska väldet, 1698 införs ett första förbud mot hembränning. Det har då varit missväxt en tid och myndigheterna tycker det är bättre att folk äter upp säden i stället för att dricka den. 1709 efter nederlaget vid Poltava förbjuds i lag brödsäd att användas för tillverkning av sprit. De lagar och förbud som införs på 1700-talet har ofta, eller alltid till syfte att kronan ska få in pengar. Någon idé att folk ska dricka mindre av hälsoskäl finns inte. Man kan nog säga att det är tvärtom, brännvinet behövs. Folk måste ha ”gudslånet” för att orka med slitet och släpet på åkrarna, i gruvorna och till sjöss. Och är inte bästa botemedlet mot mask i magen en redig sup?

Under det pommerska kriget på 1750 och 60-talen kommer svenska soldater som strider mot Preussen i kontakt med potatisen. Någon omedelbar succés gör inte denna knöl i Sverige, först när grevinnan Eva Ekeblad kommer på att potatis kan användas när man ska framställa sprit. Fast hon hade redan börjat med sina kemiska experiment redan innan kriget 1746 tillverkas potais-brännvin första gången i Sverige. Vår grevinna invaldes två år senare, 1748 i Kungliga Vetenskapsakademien! Även om brännvinnet forsätter att tillverkas av säd så börjar potatisen komma mer och mer. 1756 kom ett förbud mot hembränning, staten ville förstås få in pengar. Om folk bara köpte det kronan hade monopol på skulle pengarna komma in i moder Sveas kassa. Ha! Det blev istället inledningen till ett av svenska folkets allra käraste nöjen, nämligen det som i vardagstal kallas hembränning. Fast här var det nog mer korrekt att säga lönnbränning. Privat bränning blev åter laglig 1766 men förbjuden igen 1772. 1787 blev det åter lagligt att för eget bruk bränna. Att göra sädesnektar för avsalu var lite mer restriktivt. Sju år innan hade Gustav III inrättat så kallade kronobrännerier.

1829 lät staten göra en undersökning av folkets brännvinskonsumtion. Den slutade på 40 liter årligen per innevånare! Kvinnor, barn och nykterister var medräknade, vilket då betyder att fler än 40 liter per år dracks av en hel del folk.

Några årtionden senare menade greve Arvid Posse att skatten på spriten måste sänkas. Annars blir det så dyrt att ingen vill köpa! Innan någon tok börjar skratta, om folk inte har råd att köpa, då tillverkar de egen. Och då får staten inte några pengar. För om man nu inför regler mot sprit på grund av folkhälsan så var det i äldre tider aldrig tal om hälsa utan bara om statens bekymmer att få in kontanter. Men tiderna förändras och synen på alkoholhaltig dryck likaså. Det alltmer avancerade samhället kunde inte acceptera det utbredda fylleriet.

1855 började myndigheterna med kung Oscar I i täten försöka få bukt med den lagliga bränningen, endast två av årets månader fick man bränna, 1860 förbjöds hembränningen. I Blekinge ska militären fått sättas in för att få bukt med en del bekymmer som uppstod. Lönnbränningen återkom istället och om det var så mycket bättre kan man tvista om.

När myndigheterna fått för sig att de skulle minska supandet fick de hjälp av de frireligiösa. Kaffe som myndigheterna sett med viss skepsis mot började nu lanseras som ett alternativ till supandet. Att en och annan blandade ut kaffet hade man nog inte räknat med…

Förbud och moralpanik fortsatte och fortsätter ännu kanske man ska tillägga. Brattsystemet kom och med den motboken 1914. Mot en bok kunde en man få rätt att köpa en viss kvot av sprit per månad. Rika personer kunde få sig tilldelade en stjärnbok, och det betyder att de kunde få större utdelning. 1922 hade man Sveriges första folkomröstning. Ja eller nej till förbud var alternativen, nej segrade men en liten övervikt av röster. Motboken försvann 1955. Istället kom dagen systembolag och staten har fortfarande trots viss kritik monopol.

Kryddning

Äldre tiders brännvin som gjordes av potatis smakade finkel. Inte heller var väl all sprit gjord av säd god den heller. Att fixa till smaken var nog en ren nödvändighet. Kryddning gjordes och görs än idag. Långt innan brännvinet fanns föreställningen och tron att visa växter kunde ha medicinsk funktion. Redan på 1500-talet när apotekarna mixtrade med sina drycker kunde frukter, bär och örter läggas i sprit.  Kajsa Warg hade med i sin kokbok recept på över 20 kryddningar. Med tiden försvann övertron men smaken måste ändå förbättras av den dåliga kvalitén. Idag lever och frodas brännvinskryddningskulturen främst för att ge god smak, det behövs knappast någon kryddning på den sprit som tillverkas idag. Groggen har dock såväl utmanat som kompletterat kryddningen.

Klassiska brännvinskryddningar kommer från johannesört hypericum maculatum, malört, artemisia absinthium åbrodd artemisia abrotanum, kummin carum carvi och rönnbär sorbus aucuparia. I äldre tider var även liljekonvalj convallaria majalis populärt men den innehåller gift och kan ge suparen hjärtattack!

Kulturellt

Den genuint svenska kulturen att såväl skåla som sjunga när spriten ska nedsköljas har brännvinet att tacka för sin tillkomst. Ja det sjungs väl en del innan och skålades men nu blev det fart och det ordentligt. ”Helan går” är väl mer känd än nationalsången? Och vad skulle Carl Mikael Bellman varit utan sädesnektar? Än idag sjungs det när snapsen ska ner i strupen och upp kommer kanske måhända inte bara silvertoner…

Men vad ska man då dricka ur? När man fortfarande skyllde på att intagandet var medicin så dracks det ur sked. Man söp brännvin på samma sätt som man söp soppa, Jämför begreppet ”de är lika goda kålsupare”. Det dröjde dock inte länge förrän man kom på att det gjorde sig bättre i glas. Det svenska brännvinsglaset, ett spetsglas på fot har väl i princip sett likadant ut sedan 1700-talet. Det är nu också snapsen kommer till. Den klassiska brännvinsflaskan som ännu idag används kom till under Gustav III tid. En praktisk sak, fyrkantig sak som står stadigt och inte tar stor plats. Båda de stora sidorna av flaskan har man sedan kunnat gravera såväl konungars monogram som blommor och blad och mer eller mindre djupsinnigheter som ”sup mig till” eller ”skål gossar”. Ibland har man varit lite lustig och bytt ut korken i buteljen mot någon figur som liknar något djur och då häller man drycken ur dess gap. Det har även tillverkats flaskor som liknat hundar och grisar. Därav kommer de ännu levande skälsorden fyllehund och fyllesvin.

Källförteckning

Andersson Lars & Olsheden Jan Hirkum Pirkum och andra brännvinskryddningar 1996. Bokförlaget Settern.

Bokholm Rune Kungen av Skåne statsmannen Arvid Posse 1998. Historiska Media.

Henrikson Alf Svensk historia 1986. Bonnier Pocket.

Lyngby Jepsen Hans Brännvin och brännvinskryddning 1974. Wahlström & Wikstrand.

Sandklef Albert 30 sorter kryddat brännvin och tre nya 1984. Bokförlaget Fabel.

Widding Lars, Andersson, Åke & Gerne Magnus Svenska äventyr 1788-1900 1997. Semic.

Brännvinsglas

Klassikt svenskt brännvinsglas.

Målad karaff

Klassiskt svensk brännvinsflaska.

Fyllehund

Fyllehund.

Eva Ekeblad

Eva Ekeblad. Grevinna och törstsläckare.

Kräftor affisch

Den klassiska Albert Engströmaffischen. Nej segrade i folkomröstningen tack vare den gode Albert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s