Svenska dikter del XII Ett enda samtal

Svenska dikter del XII Ett enda samtal

Julius Mehler.  Född i Tyskland är en präst som dömts för sexuella övergrepp.  Brotten har begåtts på Gotland.  Mehler återinsattes i sin tjänst av Sveriges ärkebiskop och domkapitlet. Mehler har flera outredda och oanmälda brott på sitt samvete. En av flickorna som utsattes för denne kristnes övergrepp skrev en dikt om händelsen. Hon var dock valt att vara anonym. Dikten publicerades i lokalpressen på Gotland våren 2015.

Ett enda samtal

I

Jag sökte efter trygghet och fann en kristen tro

En skyddad plats att gå till, när det streds i mitt bo

Och även om jag kände, att jag inte varit mor trofast

Så lita’ jag på någon, som än idag får mig må kasst

II

Min kropp stals i bitar, den kysstes till misär

Och inte var jag värd ett dyft trots att jag höll dig kär

Min hemlighet var skyddad bakom kyrkans lås och bom

Sen när jag väl berätta – så fick han ingen dom

III

”Vi tystar det för flickorna, så dem ej skyltas ut!”

Men vad säger det om kyrkan när övergreppen ej tar slut?

Och Jesus dyrkas varje dag, för att på korset spikats fast

Men det är inte lika vackert, när en tös i säng hålls fast

IV

Mobilen tystar mina skrik, med sms och en hel härva,

Om att kragen åter är hans, känns som att svälja hans salta sperma

Hans stånd har skjutit hårt i mig som ett skepps stolta mast

Men ni sopar under mattan med skammens feta kvast

V

Ty han fick psykolog, och val att ta sin krage av

Medan jag gick själv förhörsnatten, liten, dum och svag

”Hon var ju ändå byxmyndig” säger Sveriges lags kontrast

Då får jag väl skylla mig själv då, för det tycker Sven-Bernard Fast

VI

Men om jag tar ditt Fasta körkort, så får du känna hur det känns

Att ej kunna fly som du vill, när verkligheten bränns

Jag önskar att det aldrig hänt, jag önskar att det var Fast som känt

Fast vänd din andra kind till, och förlåt hans djärva synder – ty dem har väl aldrig hänt

VII

Och ni som skriver ut i forum, och sprider vad som hänt

Ni skriver vem som gjort vad, men jag vittnar er regent

Ty, har ni ingen aning, så håll då bara tyst

För det är inte nån av er, som för ung, av präst blitt kysst

VIII

Jag blev anklagad av vänner, om att ha ljugit i helighet

så jag sa inget i åratal, tills jag åts upp av min hemlighet

Jag har vänt varenda minne, och ältat utan rast

Jag har tagit ta på mig skulden trots att den skurit vasst

IX

Ty, den som ej bär skuld, ska av sten få första kast

Då vill jag kasta första och gå ur kyrkan i all hast

Fast Domkapitlet och Fast står beslutet fast

Att förlåta den som våldfört – lite krasst!

Few words to Slavonic Midsummer holiday and its reconstruction among modern pagans in Russia.

Few words to Slavonic Midsummer holiday and its reconstruction among modern pagans in Russia.

Since ancient ages most of European nations paid much attention to astronomic and solar calculations to spot annual cycles. Such approach used to be an accurate calendar for those years of 8-10 c. more or less, forasmuch as solar and star space/shy map showed constant statements around Sun and Moon. And if the Moon could serve as a monthly ‘splitter’ to detect one month from another, a year had to be observed during the seasons with Solar colculations. Thus first ancient astronomers found out that the Sun goes across the sky and its path is not same in winter and in summer time. They opened natural phenomenons of solstices and equinoxes which occurred each year with an enviable constancy. That’s why they used Solar calendar to follow annual seasons, plus that was a convenience to define harvest time.
There it goes still here in Russia. One of the most famous holidays in a year, which has to be celebrated broad, is the Midsummer time. Since ancient ages this holiday still falls on astronomical summer solstice in the 20-22 of June every year (date dispersion depends on leap year conditions). We call it ”Kupalo” (rys. Купало) or more familiar to European ears – Kupalofest.
Historically this fest was dedicated to young people, their romantic and sexual relations. Our ancestors paid special attention to the proper heterosexual education of young people and that’s why this festival was used just for this purpose. The summer solstice falls in line with the summer season peak, maybe that served as a reason to set the holiday as youth love celebrations. It is necessary to supplement few words that this holiday officially de-jure hadn’t ever disappeared in centuries. Christians have not been able to completely destroy the tradition of celebrating this holiday, afterwards they simply had mixed pagan and Christian traditions. In the issue almost the same pagan holiday ”Ivan Kupala” appeared in the official christian traditions, one often was exposed to fanatical critics by Russian Church clergy because simple people prefered to celebrate it with straight pagan traditions like to burn big fire places, Horovod-dances, fortune-tellings, having extramarital sex before official wedding ceremony in churches and so on. Anyway Ivan Kupala in christian tradition was dedicated to christian St. John the Baptist, that’s why the holiday was named this way – Ivan (”John” in Russian language) Kupala (”kupal” – common slavic word root means ”to bathe”, ”to dip into the water”). An interesting fact it is that Slavs really loved to swim naked in rivers or in lakes that time of Kupalofest long before the Christianity came in Russia.
Also Kupala is name of a traditional goddess in Slavic mythology. German philologist Jacob Grimm noted that Russians used the word kupala to describe the bonfires they lit at the summer solstice, and recorded that some people explained the word as the name Kupulo, a harvest god. These differences could be due to the geographical location of the various Slavic tribes again as I wrote before.
At present time our organization celebrates this holiday and makes efforts to promulgate these celebrations among our friends, schools and mass-media as others in pagan traditions too. Kupalofest 2015 fell on the 21st of June, and we declared the gathering for celebrating on our private area in Kaluga Oblast. Usually it’s over than 2000 people who visit this celebration and participate in our rituals, dances and just simple games. Following official Russian laws we perform all the actions clear with no opened sexual overtones because lots of children visit our celebrations with their parents too. But it can’t somehow belittle the topicality of the holiday and officialy we perform rituals for young people like jumping through the big bonfires to strengthen their relationships. The mystical sense is that the fire ‘purifies’ the mind and soul of people before they are ready to make a step forward to domesticity life like husband and his wife.
Main part of the celebration goes at night time when the Sun had set behind the horizon. This one of the most mysterious nights in a year. Those who passed through the entire Kupalo rituals are able to do what they want to do together, Gods blessed their intentions to conceive a child if they want to. Those who got no ‘second half’ (due to various circumstances) might try their luck in searching of the mysterious fern flower in the forest full of spirits this night. One who found this flower will be lucky all the year after til the next Kupalofest. Young unmarried girls can weave a special circle of grass. They throw these circles in the river with hope to some young boy found that, which means they will meet together next year.
We’re all opened for our foreign brothers and sisters in faith from any European country and welcome to meet them in our pagans celebrations. Since 2010 we had guests from Germany, Italy, France, USA, Greece, Finland, Japan and Poland. German brothers had written some articles about their first Russian celebration experience in their own local newspapers.
… to be continued.
Sincerely Yours,
Ulv från Gårdarike.
P.S. I sent some photos to post them in your blog.

Rysk 1

Rysk 2

Rysk 3

2208175 22.06.2013 Участники празднования "Купалы" на Красном лугу под Малоярославцем Калужской области. Илья Питалев/РИА Новости

2208201 23.06.2013 Участники празднования "Купалы" на Красном лугу под Малоярославцем Калужской области. Илья Питалев/РИА Новости

JULY 6: Belarusians dance around a campfire on Ivan Kupala Day, an ancient night-long celebration marking the Summer Solstice, the shortest night of the year, in the town of Stolbtsy. Ivan Kupala, or St. John's Day or Midsummer Day, is a traditional carnival which centers around a bonfire with plenty of food and dancing. (Sergei Grits/Associated Press)

Rysk 7

Rysk 8

Rysk 9

Svenska dikter del XI Midsommar

Albert Engström är nog fortfarande känd av en och annan i Sverige. Många har nog sett teckningen ” Putäll på er grefvar och baroner” eller hans affisch inför folkomröstningen 1921 ”Kräftor kräva dessa drycker.  Men han gjorde mer än slagkraftiga teckningar och drastiska folklivsskildringar, hans skrev dikt också. Och den lite svåra diktformen hexameter använde han ganska ofta. Midsommar som dikten kallas kommer från Engströms bok som just hette ”En bok” utgiven 1905. Albert Engström var född i 1869 i Lönneberga Småland, han var på håll släkt med Astrid Lindgren. Han studerade i Uppsala, utgav skämttidningen Strix, sedan Söndagsnisse-Strix, blev medlem i svenska akademin och avled 1940.

I.

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,

gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,

lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.

Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,

vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,

hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor

vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.

II.

Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.

Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,

blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten

fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan

är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.

Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila

lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.

Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,

strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern

genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.

Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,

Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret

skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

III.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar

in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan

fräsande än som en katt och dånande än som en åska,

porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.

Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen

djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången

lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer

mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.

Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo

högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,

kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen

mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.

Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,

grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,

svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,

ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors

ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.

Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav

efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar

sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,

härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.

Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för

armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

IV.

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,

växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner

udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.

Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären

norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser

tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och

ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.

Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär

fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.

Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig

dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer

ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar

plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv – en ärla

sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

Freja på Ströbohög

Herr Ordföranden mötte upp vid Ströbohög i Köping idag, där blommor lades inför Freja. Därefter tog vi en promenad med samtal och frisk luft till fornborgen Skoftesta Skans (från folkvandringstid) och tillbaka.

GLAD MIDSOMMAR! ÄRING OCH FRED!

/S

Slaget vid Waterloo

Slaget vid Waterloo

18 juni 1815 utkämpades ett av världshistoriens mest kända slag, slaget vid Waterloo. I detta slag med nästan 200 000 man inblandade förlorade Napoleon, Frankrikes kejsare det kan också sägas vara avslutningen på det långa krig som utlämpades mellan 1792-1815.

Napoleon hade efter en tids förvisning till Elba återtagit makten i Frankrike, kastat ut kungen Ludvig XVIII och var återbered på att starta ett nytt stormaktskrig. De allierade som hade besegrat Napoleon året innan motsatte sig detta. En ny armé sattes upp och kriget var ett faktum.

Fransmännen besegrade i några mindre slag såväl britter som preussare. Slaget vid Quatre Bras 16 juni vanns av marskalk Ney. Där stoppades britterna och deras allierade. Samma dag stod slaget vid slaget vid Ligny där kejsaren besegrade en preussiskt här under ledning av Gebhard von Blücher. Segern över Preussen var Napoleon sista seger. Inget av slagen var något avgörande. Kort tid därefter mötte fransmännen sina fiender britterna och deras allierade vid Waterloo. Söder om den lilla staden ställde de allierade upp sina styrkor. Napoleon försökte hindra att de två arméerna, britter med allierade och preussare att förenades. Om det skedde hade Napoleon fått en övermäktig fiende emot sig.

Slaget vid Waterloo har ofta skildrats som en kraftmätning mellan fransmän och britter och i viss mån preussare. Det är felaktigt! De allierade eller som de även kallades sjunde koalitionen bestod av trupper från Hannover ett tyskt rike som Storbritannien var i personalunion med, båda länderna lydde under Georg III, brittisk kung men även kung av Hannover, Förenade Nederländerna, Nassau och Braunschweig. Högste ledare var Arthur Wellesley hertig av Wellington. Nederländernas trupper leddes av kronprinsen senare kung Vilhelm II som sårades i slaget.

På morgonen den 18 juni började slaget, delade meningar finns när slaget egentligen började, en del källor att det startade tidigt på morgonen andra närmare klockan 12. Striden inleddes av franskt artilleri som med 80 kanoner besköt de allierade. En del kanonkulor gjorde liten eller ingen skada, detta beroende på att det regnat dagarna innan. Den mjuka marken dämpade ofta nedslagen av kanonkulorna. De allierade drog sig bakåt och sökte skydd vid en ås. Då artilleriet inte kunde göra någon större skada tog de franska trupperna och ryckte framåt. De allierade blev hårt pressade, kavalleri sattes in men Napoleon svarade med att låta sitt kavalleri möte fienden. Det är här den berömda striden då skottska kavalleriet ”Scots Grey” stormar fram. Dessa skottar led dock ett stort nederlag och dess befälhavare dödades i strid mot franska lansiärer.

Franska ryttare förföljde nu men de möttes av brittiskt infanteri som ordnat sig i fyrkantformade slagordningar. Med bajonetterna på kunde dessa fyrkanter, karréerna bestående av runt 500 man vardera effektivt hindra anfallande kavalleri. Fransmännen gjorde upprepade anfall men kunde inte bryta igenom. Ridande artilleri kunde på sina håll rycka fram och med sina kanoner göra skada på de brittiska fyrkanterna. Kavalleriet leddes av marskalk Ney, kallad de tappraste av de tappra, men trots både hans såväl som de franska ryttarnas tapperhet, man anföll hela 12 gånger misslyckades man.

Nu kom den händelse som förändrade såväl slaget som världshistorien, preussarna anlände. De kom österifrån och anföll fransmännen i flanken. Napoleon insåg att han måste besegra Wellingtons trupper innan de två härarna möttes och lät kalla fram sina bästa soldater, det kejserliga gardet, bestående av beprövade veteraner. Men det var förgäves, de 3000 man starka gardet kunde inte påverka utgången. När sedan Blüchers trupper anföll gardet i flanken började fransmännen retirera för att sedan fly. Det var första gången som gardet under kriget som kejsarens bästa soldater flydde från ett slagfält! Delar av gardet täckte de flyende och när endast de återstod skickades en parlamentär fram med uppmaning att de skulle ge sig. Befälhavaren Pierre Cambronne ska då ha sagt ” La Garde meurt mais ne se rend pas”. Gardet dör men ger sig inte. Så skedde, gardet stred till alla var döda eller sårade. Cambronne sårades svårt men överlevde och blev fånge.

Förlusterna blev stora i döda sårade och fångar förlorade fransmännen omkring 42 000 man. De allierades slutsiffra blir runt 24 000. Man får också komma ihåg att tidens läkare inte kunde göra mycket för de svårt sårade. Många avled efter slaget andra blev invalider. En av de sårade var den brittiske generalen Henry Paget, 1:e markis av Anglesey som förlorade ett ben. Det slogs av en fransk kanonkula. Efterslaget lät den sårade begrava benet som om de vore en riktig begravning! Graven finns kvar än idag.

Napoleon drog sig tillbaka till Paris. Kort efter slaget när han insåg att kriget var förlorat abdikerade han för andra gången. I ett försök att rädda kronan avgick han till förmån till sin son som blev Napoleon II. De allierade godkände inte detta och Ludvig XVIII blev åter kung. Den tappraste av de tappra, marskalk Ney dömdes till döden. Han fick sin sista vilja igenom, att leda avrättningen! Han kommenderade de soldater som sköt honom att sikta och ge eld!

Wellington blev sedan premiärminister och fått äran att få såväl stövlar som en maträtt biff Wellington uppkallad efter sig. Napoleon tynade som alla vet bort på Saint Helena sex år efter slaget som avgjorde det långa kriget.

Gebhard Blucher Waterloo

Blücher, Preussens befälhavare i slaget. Han och hans truppers ankomst förändrade världshistorien.

Uniformer Nassau Waterloo

Soldater från Nassau.

Wellington Waterloo

Hertigen av Wellington. Soldaterna har bildat en karré, en fyrkantig slagformation.

Nederländerna Waterloo

Soldater från Nederländerna.

Kronprinsen av Nederländerna

Nederländernas kronprins.

Ney-a-waterloo

Den tappraste av de tappra, marskalk Ney leder sitt kavalleri mot Wellingtons fyrkanter.

Fransmänn Waterloo

Kejsarens garde.

Islands nationalsång

Islands nationalsång

Island utropades som självständig stat 1944 den 17 juni. Personalunionen med Danmark ansåg vara avbruten då Danmark för tillfället var ockuperat av Tyskland. Nationalsången kallad lovsång eller som den heter på isländska Lofsöngur skrevs av Matthías Jochumsson 1835-1920. Musiken av Sveinbjörn Sveinbjörnsson 1847-1927.

Lofsöngur

I

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð!

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn!

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans

þínir herskarar, tímanna safn.

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár

og þúsund ár dagur, ei meir:

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár,

sem tilbiður guð sinn og deyr.

Íslands þúsund ár,

Íslands þúsund ár,

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár,

sem tilbiður guð sinn og deyr.

II

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram

og fórnum þér brennandi, brennandi sál,

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns,

og vér kvökum vort helgasta mál.

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár,

því þú ert vort einasta skjól.

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár,

því þú tilbjóst vort forlagahjól.

Íslands þúsund ár

Íslands þúsund ár

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár,

sem hitna við skínandi sól.

III

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð!

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf,

sem að lyftir oss duftinu frá.

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf,

vor leiðtogi í daganna þraut

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf

og vor hertogi á þjóðlífsins braut.

Íslands þúsund ár

Íslands þúsund ár

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár,

sem þroskast á guðsríkis braut.

Islandia

Mångkultur är ett demokratiprojekt

Mångkultur är ett demokratiprojekt. Demokratins våta dröm är ett globalt samhälle där alla är med och ingen är utanför. För att skapa ett sådant samhälle måste man då ta bort det som skiljer människorna åt. Därför är demokraterna antirasister, de vill inte att det ska finnas skillnader och för att uppnå detta så förespråkar man rasblandning. Man vill även fasa bort alla religiösa och kulturella skillnader, ja man vill inte ens att det ska finnas kön.

Men för att uppnå demokratins Utopia måste som sagt raser blandas och hur ska man göra det? Jo invandring och åter invandring. Ett sätt att få mottagarländer mottagliga är att säga att man tar in flyktingar för det handlar ju om att hjälpa folk i nöd. Då lyckas man undvika frågor om varför och vad det kostar att ta emot flyktingar. Det är ju humanism vi talar om och då får ingen kostnad vara för stor. Alla som inte är för rasblandning ställs automatiskt på de ondas sida.

Att flytta runt olika folkgrupper är inget nytt. I Sovjetunionen hamnade exempelvis krimtatarerna i Sibirien och de baltiska staterna fick en ökad invandring av ryssar. Alexander den store försökte på sin tid tvinga fram mångkultur genom att beordra grekiska soldater att gifta sig med persiska kvinnor.

Så mångkultur är ett demokratiprojekt. Men varför tar då inte demokraterna och säger det rent ut? Jo för de som är missnöjda med invandringen går till Sverigedemokraterna som erkänner demokratin, skulle de missnöjda få svart på vitt vad invandringen syftar till skulle fler söka sig till nationalsocialismen, den enda ideologi som aldrig erkänt demokratin som överideologi!

Hur kommer det då sig att så många är anhängare av mångkulturen och propagerar för mer invandring, mer mångkultur och mer pengar till flyktingmottagning? Svaret får nog vara att man innerstinne erkänner att det i dagsläget inte är bra med mångkulturella projekt, men att det ska bli bra i en framtid, som dessvärre skjuts allt längre och längre bort. Ända sedan kristendomens tillkomst och seger i Romarriket för cirka 1700 år sedan har vi fått lära oss tron på det universella samhället. Om alla tror på kristendomen då skulle alla problem lösas. Islam som delvis är påverkad av kristendomen kom in på samma tankar. Kristna och muslimer må vara oense om mycket, men de är ense om att ett universellt samhälle är av godo. På 1700-talet började kritiken av kristendomen komma i västra delen av Europa. Utvecklingen hade gått så långt fram att bibeln inte längre kunde ge svar på alla frågor. Religionen började sakta men säkert ifrågasättas. Men mentala strukturer i samhället förändras inte lika fort som utvecklingen i övrigt. Idén om att mänskligheten skulle må bra av att alla delade samma tro och samma värderingar levde kvar.

Kristendomen föll 1789, ett ödesår i världshistorien. Men drömmen om det globala samhället levde kvar. Demokratin som ersatte tron på Gud och Jesus förkunnade att alla människor föddes med lika rättigheter och att världen skulle bli en bättre plats att leva på om alla blev demokrater. Man talade om den universella republiken, något som delvis genomförts då Förenta nationerna bildades och som i viss mån är en världsregering.  Under det kalla kriget stod motsättningarna mellan öst och väst om det skulle vara en kapitalistisk demokrati eller en kommunistisk demokrati som skulle avgöra världens framtid. Kommunismen är en avknoppning av demokratin, och har sin uppkomst år 1789 den med. Nu blev det västdemokratin som segrade. Men knappt hade segern firats förrän demokraterna till sin förskräckelse såg att nationalismen var på återtåg. Hotet kom inte från någon ”trätobroder” utan från en helt annan fiende. Nationalismen kan aldrig vara universell. De ligger i dess natur att den avvisar tankarna och drömmarna om ett globalt samhälle. Vad göra då frågade demokraterna? Jo nationalismen skulle bekämpas men inte genom bomber och arresteringar utan genom det gamla berövade receptet med att flytta runt folk. Blanda folk, dels så de mister sin ursprungliga identitet men också för att de ska skapa en ny.  Den nya identiteten ska sedan inte känna någon lojalitet till någon specifikt folk, eller land. Där sedan religion och kultur har skapat folks normer och värderingar ska dessa ersättas med tron på demokratin som något som bäst kan liknas med en ny religion likande kristendomens och islams. Idag finns det redan borgerliga konfirmationer där ungdomar får lära sig att demokrati är något mer än att välja makthavare i val.

De som strävar efter mångkulturen är att likna med fundamentalistiska kristna och muslimer. Man drar sig inte för att döda människor, förstöra kulturskatter eller ljuga. Men man rättfärdigar sig själva med att precis som jesuiterna gjorde i äldre tider, ändamålen helgar medlen. För det är ju till mänsklighetens fromma man gör detta. Så länge det finns olika raser, folk, nationer, kulturer och religioner kommer det alltid att finnas risk för krig och konflikter resonerar demokraten alltså avskaffar vi alla raser, folk, nationer, kulturer och religioner. Inte genom att döda folk utan genom att blanda dem. Inga svarta, inga vita, inga gula människor utan bara människor säger demokraten. Och i demokratins heliga skrift, deklarationen om de mänskliga rättigheterna står det ju klart och tydligt att alla människor har lika mycket värde. Alltså kan man blanda med gott samvete för det är ju ingen som kan förlora på det. Skulle det mot alla demokratisk logik finnas skillnader mellan olika folk så spelar det ingen roll, dels för att människan är för mer än alla andra livsformer, så pass förmer att människan inte behöver följa naturens lagar. Dels för att man anser att det är ett billigt pris att betala för att mänskligheten ska leva i ett utopiskt demokratisk drömsamhälle i all evighet.

Den som vill ifrågasätta mångkulturen har att göra med anhängare till en fundamentalistisk frälsnings tro likande den som kristna och muslimska troende allt för ofta uppvisar. Om de kristna tror att någon kan gå på vatten, muslimerna att profeten for till himlen ja hur svårt är det då inte att övertyga en demokrat? Det är demokraterna som har resurserna och styr världen, i alla fall den värld vi kallar väst.

Demokraterna har även varit sluga och infört tron på en motpol, ungefär som de kristna har gjort, tron på nazismen. Nazismen är enligt demokratins lära en form av ondska, denna ondska består i motviljan att erkänna demokratins värdegrund samt vägran att tro att ett globalt samhälle baserat på universella värderingar. Men också hat, nazisterna hatar för hatandets egenskull och de vill bara döda alla som inte är som dem.

Nazisterna får också vara det varande exemplet, ja visst att har ju inte varit bra med mångkulturen, men om vi inte har mångkultur och demokrati finns det alltid risk att världen blir nazistisk. Den gamla taktiken att skrämma folk istället för att argumentera med ord om varför ens egna tankar är de rätta har demokratin utvecklats till konst och fulländning. Man behöver inte ens förklara varför man är för mångkultur för den som ifrågasätter är per automatik nazist!

Slutligen, mångkultur är ett demokratiprojekt, men vill vi vara kritiska så måste vi också våga säga detta rent ut. Många drar sig för att dra paralleller mellan demokrati och mångkultur. Man aktar sig för att kritisera demokratin. Man tvekar att klippa av den demokratiska navelsträngen. Man kritiserar symtomen men inte sjukdomen. Mångkulturen är armarna, demokratin är huvudet!