Slaget vid Sluys

Slaget vid Sluys

24 juli 1340 stod ett av medeltidens mest kända sjöslag utanför staden Sluys i nuvarande Holland. Här mötte engelska flottan den franska. Fransmännen hade fått förstärkning av legotrupper från Genua och troligen, här går uppgifterna lite isär även av sin allierade från Kastilien.

Hundraårskriget hade utbrytit då franske kungen Karl avlidit. Bland hans efterlevande var både den nye franske kungen Filip VI och dennes släkting kung Edvard III av England. Edvard ansåg sig ha rätt till tronen men det ansåg inte fransmännen. Kriget som utbröt skulle bli känt som hundraårskriget. Det mesta av kriget utkämpades till lands, men fransmännen ville förstås hindra engelska trupper att anlända till kontineten. När slaget vid Sluys stod hade kriget pågått i tre år. Den engelske monarken hade redan landområden i Frankrike, men han var också tvungen att sända förstärkningar dit samt se till att franska skepp inte skapade oro på i Engelska kanalen eller landsteg i England.

Engelsmännen leddes av sin konung, fransmännen av Hugues Quiéret och Nicolas Béhuchet. Sistnämnde hade två år tidigare begått massaker på engelsmän vid Arnemuiden ett sjöslag som stod på hösten 1338.

Fransmännen hade bestämt sig för att inta en defensiv position. Quiéret och Béhuchet samlade sina styrkor i tre eller fyra rader kedjade tillsammans med några av de största skeppen stationerad i fronten som utposter.  Amiral Barbavera, erfaren befälhavare för Genuas flott, var oroad över detta.  Han insåg att de skulle sakna manövrerbarhet i sin förankring och vara öppen för angrepp från fartygsbaserade engelska bågskyttar.  Han rådde därför den franska befälhavaren att gå till sjöss.  Béhuchet, som i egenskap högsta befäl vägrade att lämna förankringen som Barbavera föreslog.  Edward avsikter var väl kända, han ville segla upp via Zwin till Brygge och landsätta sin armé för att få en stödjepunkt för invasionen. Man tror att Béhuchet avsikt var att spärra Edvards väg.

De bevarade källorna rapporterar att Edward seglade in vid högvatten den 24 juni 1340, och att efter manövrerat sina skepp i lovart, seglade sin flotta med solen bakom dem mot fransmännen.  Men eftersom den engelska flottan närmade sig Zwinflodens mynning från nordväst, förefaller det högst osannolikt att solen skulle ha legat bakom dem, som modern forskning visar att högvatten skulle ha varit på 11:23 den 24 juni.

Edward skickade sina skepp mot den franska flottan i enheter av tre, två fartyg fyllda med bågskyttar och en full av tungt beväpnade och bepansrade män.  De engelska fartygen med bågskyttarna skulle komma tillsammans mot ett franskt fartyg och låta pilar regna ner på sina däck, sedan skulle soldater anfalla med blankvapen. De engelska bågskyttarna, med sina lång bågar, kan exakt skjuta tjugo pilar per minut vid en räckvidd på upp till 300 yards (270 m), medan Genuas armborstskyttar under samma tid kan få i väg två skäktor.

Striden var i huvudsak en landstrid till sjöss. Ingen sida använde taktiken att ramma motståndaren utan man valde bordning. Fientliga fartyg skulle äntras och sedan skulle det bli strid man mot man. Béhuchet taktik bevisade katastrofalt för de franska, eftersom det tillät engelsmännen att attackera vänstra flanken medan resten av flottan var handlingsförlamad.  I ett brev till sin son Edward sade att fienden gjorde tappert försvar ”hela den dagen och natten efter”.

Många franska fartyg blev framgångsrikt bordade och fångade efter häftiga strider.     Genuas armborstskyttar lyckades också framgångsrikt borda och ta två av de engelska fartygen. Striden pågick tills mörkret kom, då drog sig de återstående franska skeppen tillbaka. Det hävdades att kungen av England sårades av Béhuchet, men det är inte säkert, troligen är det en myt att befälhavarna möttes öga mot öga. Men kungen sårades av antingen en pil eller en någon annan projektil under striden. Skadan var lindrig och påverkade inte slaget.

I slutet av slaget, hade den franska flottan brutits med förlusten av endast två engelska fartyg fångade, och vattnet uppgavs vara tjock med blod och lik. Fångar togs och bland dessa befann sig Nicolas Béhuchet som Edvard III lät hänga som tack för massakern vid slaget vid Arnemuiden. Det sades att efter slaget lärde sig fiskarna prata franska, detta på grund av alla fransmän som drunknade och slutade som fiskmat på havets botten.

Hur många som deltog i striden är inte helt säker. Fransmännen med sina allierade ska ha mellan 190-213 skepp och Englands flotta ska ha varit mellan 150 till kanske rentav 250 skepp. Troligen var flottorna någorlunda jämnstarka, men med en med något fler skepp och manskap på den franska sidan. Den franska taktiken gjorde dock att få skepp kunde komma i strid samtidigt och den defensiva taktiken visade sig ineffektiv. Bågskyttrana kunde decimera fransmännen långt innan närstriden började. Att slaget var blodigt är dock alla överens om. Om en sårad soldat iklädd rustning hamnade i vattnet får man förmoda att det var en säker dödsdom. De flesta fartygen i slaget var koggar, även galeaser användes av fransmännens allierade. Koggarna hade endast ett segel men hade flatbotten så de kunde gå in nära kusten. Man får förmoda att skeppen modifierats för att lättare kunna ha stridande ombord.

England vann en stor seger. Men den var inte på något vis avgörande, över 100 år av krig skulle fortsätta innan fransmännen lyckades vinna.

Nuförtiden har staden Sluys eller som det stavas nuförtiden Sluis omkring 25 000 innevånare.

24 juli 1340 stod ett av medeltidens mest kända sjöslag utanför staden Sluys i nuvarande Holland. Här mötte engelska flottan den franska. Fransmännen hade fått förstärkning av legotrupper från Genua och troligen, här går uppgifterna lite isär även av sin allierade från Kastilien.

Hundraårskriget hade utbrytit då franske kungen Karl avlidit. Bland hans efterlevande var både den nye franske kungen Filip VI och dennes släkting kung Edvard III av England. Edvard ansåg sig ha rätt till tronen men det ansåg inte fransmännen. Kriget som utbröt skulle bli känt som hundraårskriget. Det mesta av kriget utkämpades till lands, men fransmännen ville förstås hindra engelska trupper att anlända till kontineten. När slaget vid Sluys stod hade kriget pågått i tre år. Den engelske monarken hade redan landområden i Frankrike, men han var också tvungen att sända förstärkningar dit samt se till att franska skepp inte skapade oro på i Engelska kanalen eller landsteg i England.

Engelsmännen leddes av sin konung, fransmännen av Hugues Quiéret och Nicolas Béhuchet. Sistnämnde hade två år tidigare begått massaker på engelsmän vid Arnemuiden ett sjöslag som stod på hösten 1338.

Fransmännen hade bestämt sig för att inta en defensiv position. Quiéret och Béhuchet samlade sina styrkor i tre eller fyra rader kedjade tillsammans med några av de största skeppen stationerad i fronten som utposter.  Amiral Barbavera, erfaren befälhavare för Genuas flott, var oroad över detta.  Han insåg att de skulle sakna manövrerbarhet i sin förankring och vara öppen för angrepp från fartygsbaserade engelska bågskyttar.  Han rådde därför den franska befälhavaren att gå till sjöss.  Béhuchet, som i egenskap högsta befäl vägrade att lämna förankringen som Barbavera föreslog.  Edward avsikter var väl kända, han ville segla upp via Zwin till Brygge och landsätta sin armé för att få en stödjepunkt för invasionen. Man tror att Béhuchet avsikt var att spärra Edvards väg.

De bevarade källorna rapporterar att Edward seglade in vid högvatten den 24 juni 1340, och att efter manövrerat sina skepp i lovart, seglade sin flotta med solen bakom dem mot fransmännen.  Men eftersom den engelska flottan närmade sig Zwinflodens mynning från nordväst, förefaller det högst osannolikt att solen skulle ha legat bakom dem, som modern forskning visar att högvatten skulle ha varit på 11:23 den 24 juni.

Edward skickade sina skepp mot den franska flottan i enheter av tre, två fartyg fyllda med bågskyttar och en full av tungt beväpnade och bepansrade män.  De engelska fartygen med bågskyttarna skulle komma tillsammans mot ett franskt fartyg och låta pilar regna ner på sina däck, sedan skulle soldater anfalla med blankvapen. De engelska bågskyttarna, med sina lång bågar, kan exakt skjuta tjugo pilar per minut vid en räckvidd på upp till 300 yards (270 m), medan Genuas armborstskyttar under samma tid kan få i väg två skäktor.

Striden var i huvudsak en landstrid till sjöss. Ingen sida använde taktiken att ramma motståndaren utan man valde bordning. Fientliga fartyg skulle äntras och sedan skulle det bli strid man mot man. Béhuchet taktik bevisade katastrofalt för de franska, eftersom det tillät engelsmännen att attackera vänstra flanken medan resten av flottan var handlingsförlamad.  I ett brev till sin son Edward sade att fienden gjorde tappert försvar ”hela den dagen och natten efter”.

Många franska fartyg blev framgångsrikt bordade och fångade efter häftiga strider.     Genuas armborstskyttar lyckades också framgångsrikt borda och ta två av de engelska fartygen. Striden pågick tills mörkret kom, då drog sig de återstående franska skeppen tillbaka. Det hävdades att kungen av England sårades av Béhuchet, men det är inte säkert, troligen är det en myt att befälhavarna möttes öga mot öga. Men kungen sårades av antingen en pil eller en någon annan projektil under striden. Skadan var lindrig och påverkade inte slaget.

I slutet av slaget, hade den franska flottan brutits med förlusten av endast två engelska fartyg fångade, och vattnet uppgavs vara tjock med blod och lik. Fångar togs och bland dessa befann sig Nicolas Béhuchet som Edvard III lät hänga som tack för massakern vid slaget vid Arnemuiden. Det sades att efter slaget lärde sig fiskarna prata franska, detta på grund av alla fransmän som drunknade och slutade som fiskmat på havets botten.

Hur många som deltog i striden är inte helt säker. Fransmännen med sina allierade ska ha mellan 190-213 skepp och Englands flotta ska ha varit mellan 150 till kanske rentav 250 skepp. Troligen var flottorna någorlunda jämnstarka, men med en med något fler skepp och manskap på den franska sidan. Den franska taktiken gjorde dock att få skepp kunde komma i strid samtidigt och den defensiva taktiken visade sig ineffektiv. Bågskyttrana kunde decimera fransmännen långt innan närstriden började. Att slaget var blodigt är dock alla överens om. Om en sårad soldat iklädd rustning hamnade i vattnet får man förmoda att det var en säker dödsdom. De flesta fartygen i slaget var koggar, även galeaser användes av fransmännens allierade. Koggarna hade endast ett segel men hade flatbotten så de kunde gå in nära kusten. Man får förmoda att skeppen modifierats för att lättare kunna ha stridande ombord.

England vann en stor seger. Men den var inte på något vis avgörande, över 100 år av krig skulle fortsätta innan fransmännen lyckades vinna.

Nuförtiden har staden Sluys eller som det stavas nuförtiden Sluis omkring 25 000 innevånare.

Sjöslaget vid Sluys

Såsom slaget framställdes under medeltiden. Längt till vänster ses ett engelskt fartyg. Kung Edvard tog Frankrikes symbol tre liljor i guld på blå botten och la dem till Englands tre leoparder i guld på röd botten. Från Edvards tid till och med 1802 kallade sig de engelska monarkerna för kung av Frankrike.

Edvard III

Edvard III. Slagets vinnare men också han som lät börja världens längsta krig.

Sluys 1340

En senare tids skildring av slaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s