Den kristna påsken

Påsken kan sägas inledas söndagen före påsk. Då är det palmsöndag. Jesus av Nasaret ska då enligt de kristna ha ridit in i Jerusalem på en åsna. Folket la då ner palmblad framför honom. (Den tidens röda matta?)

Onsdagen innan påsk kallas dymmeln. Ordet ska troligen betyda träkläpp. I äldre tider tog man nu och fram till påskaftonen och slog med träkäppar på kyrkklockor. Den dova klangen skulle stå i kontrast mot den mer klangfulla då metallkläppen slår mot klockan.
Man skulle klä sig i svart och rent allmänt skulle det nu och framåt vara allvarligt. Liksom vid jul skulle kringgärning undvikas. Spinnrockar och kvarnhjul skulle stå still framtill påskdagen.
Ett annat namn på veckan innan påsk är stilla veckan. Arbete skulle helst undvikas.

Skärtorsdagen har sitt namn inte efter färgen rosa utan betyder rena/rening. I äldre tider trodde en del att det var denna dag man skar eller skärde till korset som Jesus skulle dö på. Att tälja i trä denna dag var inte att tänka på.
Det är denna dag som häxorna ger sig i väg till fest på Blåkulla.

Långfredagen var för om åren nog den tråkigaste dagen. I alla fall för barn. Allt var mer eller mindre förbjudet. Och många äldre kan nog berätta hur de mest satt och hade tråkigt. Även uppgifter om att folk piskades denna fredag förekommer. Allt för att påminna om Jesus offerdöd.
Kan ju anmärkas att denna dag på engelska översatt till svenska blir godafredagen. En del har hedrat dagen i tystnad medans andra sett den som en festdag. Jesus dör ju för våra synder.

Häxor och trollkarlar har denna dag sin ”firmafest” med Djävulen. Den skräck många kände vid denna tid går knappast att förstå idag. Nu skjuter man med påsksmällar för att det är kul, inte för att skrämma bort onda makter. De mest vidskepliga satte upp stål vid dörrar och gömde undan redskap. Häxorna kunde använda dem att flyga på.

Dagen därpå är påskafton, festdagen. I äldre tider och fram till våra dagar åt man dock sällan någon egentlig festmat utan det var ägg som åts. Och då förstås kokta, gärna målade. Söps gjorde det ju förstås.
Det är denna dag de flesta nuförtiden äter påskbord. Påskbordet påminner mycket om julbordet men är lättare. Inte fullt så många rätter. Mer fisk brukar det vara och så äter många lamm. Det sista är en ganska ny tradition.
Nu börjar kyrkklockorna ringa igen.

Påskdagen firas ungefär som påskafton. Men fordom sa man att solen dansade denna dag. Gick man ut tidigt skulle man se detta skådespel. Man skulle dock inte gå ut för tidigt. En och annan häxa var fortfarande på väg hem efter blåkullafesten.

Annandag påsk var även den festdag. Och nu om inte förr så var alla stränga regler inför påsken borta. I äldre tider var det ofta en dag då ungdomar hade sina fester och lekar. Även fåren ska denna dag släppas på bete. I södra Sverige i alla fall.

Påskens färg är gul. Varför är osäkert. Det tycks inte ha något med kyrkan att göra. Men gult har symboliserat solen. Och våren är ju en tid då det blir ljusare. Kycklingar och äggula har troligen påverkat. Tussilago är ju en av de första blommorna på våren och den är ju gul.
Undertecknad tror att det gula ska symbolisera ljus. Och det är inte dummare än någon annan teori.

Nyhedniskt firande

Förr om åren då jag blotade vid påsktiden funderade jag mycket vilken gudamakt som borde stå i centrum som en motpol mot den kristne Jesus. Och ofta blev det Balder. Man har åtminstone i äldre tider velat se Balder som en slags hednisk motsvarighet till den kristne frälsaren Jesus. Båda dör, men återuppstår och blir härskare i en ny tidsålder. Men är det verkligen så enkelt? Båda myterna innehåller en ganska vanligt förekommande myt. Guden som dör men återuppstår. Och man har velat se vårens ankomst som ett symboliskt uppvaknande efter den döda vintern. Det finns nog sanning i det. Påsken firas ju på våren.
Men jag uppfattar Balders som den nye härskaren i den tidsålder som kommer efter vår tid. Men tiden efter vår tid är så svåruppfattad så det får sägas ligga bortom det som en människa kan förstå.

Tor är nog en bättre motpol till Jesus. Båda är den högste gudens son. Tor är son till Oden och Jord. Jesus är avkomma till himmelsguden och Maria. Maria ska enligt en del just betyda jord. Himmelsguden har en son med jordgudinnan och denne son är den som verkar bland människorna. Tor är ju den mest folklige av asarna. Och inte att förglömma, när de kristna kom satte man som motpol torshammare mot det kristna korset.
Jesus slåss mot Djävulen och Tor slåss mot Midgårdsormen. Tor var ju vid sidan av Oden och Freja den gud som levt vidare efter kristendomens införande.
Skärtorsdagen uppmärksammas av många s.k. nyhedningar och dagen firas till Tors ära. Man passar även på att förbereda vårblotet.
Tor är nog en bättre motpol till ”judarnas konung” vid påsk.

Men frågan är om inte Freja borde vara den bästa motpolen till Jesus Kristus? Vårgudinnan hos germanerna nere på kontinenten heter Ostara. Olika namnformer finns. Den engelska eastern är ju en påminnelse om vem som egentligen borde firas och tillbedas. Våren symboliseras så gott som alltid av en kvinna. Påsken är ju en vårfest. De kristna firar även Maria bebådelse vid våren. Det är deras vårfest vid sidan av påsk.
Maria är ju faktiskt med på ett hörn då hennes son hänger på korset. Om det nu var ett kors.
Undertecknad har har hittat väldigt många teorier om att korset var en påle, ett T-kors eller ett latinskt kors. Och alla debatter om var och hur de satte spikar i Jesus kan diskuteras i all evighet.

Nog om det. Ostara kan närmast ses som en syd och västgermansk version av vår Freja. Och då i hennes roll som fruktbarhetsgudinna. En annan fruktbarhetssymbol är haren/kaninen. Påskharen kan nästan ses som en motsvarighet till jultomten. Haren eller vad han nu är symboliserar fruktbarhet och även äggen som är så vanliga vid påsk är även de en fruktbarhetssymbol. Det passar ju bra att just haren delar ut dem. Äggen representerar även pånyttfödelse. Även det passar ju bra vid våren. Det var ju förr att man bara hade ägg som ny föda vid denna tid. Och då blir det enklare att förstå forna tiders äggfrossa.
Påskharen har kommit till vårt land via Tyskland. Det har även vår moderna jultomte gjort. Men även här finns en inhemsk tradition. Häxorna troddes förr ha bjäror eller mjölkharar. Dessa väsen tjuvmjölkade kor. En och annan bjära ska finnas på museum.
Någon har velat se att haren ska ha varit ett djur som förknippats med Ostara och kanske är det så?

Jag tar och blotar extra till Freja/Ostara vid påsk. Men var lugna, både Tor och Balder ska vara med. Och jag gör som alltid vid högtider. Jag skålar för mina förfäder.

Man kanske borde lägga bort ordet påsk, men det är nog svårt. Kristna är vi inte. Vi firar ett kristet arv, men bakom detta arv finns ett hedniskt sådant. Och det är det vi ska lyfta fram. Se inte påsken son en grym abrahmitisk offerhögtid utan som en vårfest fylld av glädje!

Hell vårgudinnan, hell Freja, hell Ostara!
Glad Påsk!

Henrik Andersson

Trots muslimskt och arabiskt inflytande och inflyttande så firas vid tiden för vårdagjämningen noruruz/noorooz/nowruz i Iran och iransktalande länder. 1000 år av ökenokupation har inte riktigt dödat allt ariskt i Centralasien. Det bådar gott för framtiden. Det inte ökengudens anhängare lyckats med där kommer de knappast lyckas med här heller!
 
Nouruz firas som sagt vid vårdagjämningen. Troligen har likande firande skett på våra breddgrader. Det talas i äldre skrifter om sigrblot, segerblot vid denna tid.
Det är vårens seger över vintern, ljusets seger över mörkret, värmens seger över kylan.
Livet börjar komma tillbaka. I många kulturer så är det ju faktiskt så att nyåret sker vid våren.
Ovannämnda nouruz är ett nyårsfirande. 
Makter som ”nyhedningar” brukar dyrka vid segeblot är Frigg, Freja, Frej, Sol, Jord och Balder.
Men det finns de som menar på att nu ska man blota till Oden för ärets kommande segrar. Nu ska man rusta vapen och skepp för årets kommande bragder!
 
Man kan i ett större perspektiv säga att gudamakterna skapas vid vintersolståndet och människornas värld vid vårdagjämningen.
 
Våra förfäder firade alltså vårfest. Eller kanske rättare sagt vårfester. För till skillnad från sommar, höst och vinter så infaller våren inte samtidigt över landet. Mars i Skåne är inte detsamma som mars i Lappland.
Den viktigaste kristna vårfesten påsken är ju en rörlig högtid. Så det kan stundom vara svårt att i den hitta någon förkristen högtid. Men vårren har våra förfäder firat.
 
De kristna som ju egentligen aldrig lyckats skapa egna högtider utan mer eller mindre lånat. Vi kan ju vara vänliga och kalla det synkretism och inte stöld. De kristna har lagt Jesus födelse vid jul och Johannes döparen ska hedras vid midsommar. Våren däremot får jungfru Maria ta hand om. Kort efter vårdagjämningen som brukar infalla 20-21 mars firar de kristna jungfru Maria bebådelsedag. Denna dag infaller den 25 mars och blir exakt nio månader innan hon ska föda sitt jesusbarn. Ett annat namn på denna dag är vårfrudagen. Och det finns de som menar att det är årstiden vår som åyftas och inte att Maria är vår fru. Våfflor aväts och det kommer sig av att våfflor och vår fru låter lite likt. Det har inget att göra med någon slags kult av den heliga jungfrun. Våren brukar ju ofta symboliseras av en ung kvinna. Så det är ju passande att Maria blir havande vid denna årtid. Men varför Jahve inte själv kan förföra henne utan låter ärkeängeln Gabriel hjälpa till ligger utanför min hedniska tro.
 
Nåväl låt oss fira vårdagjämningen som segerblot och låt oss hedra våra förfäders makter.
Hell våren, hell segerblotet, hell våra fäders gudamakter!
 
      Henrik Andersson

http://www.kultorg.com/ny

Lördagen den 23 februari annordnades en heldags aktivitet i Västerås, Västmanlands största stad. Tidigare har kulturutflykter inom Västmanland gjorts i riktning mot mindre samhällen och kommuner (Arboga, Köping, Fagersta etc). Nu var det alltså dags för länets ”hufvudstad”.

Två medlemmar inom föreningen fick med sig tre utomstående, historiskt/kulturellt intresserade. Så en fylld bil förde oss runt i stadsterrängen till tonerna av svenska Bathory’s ”Hammerheart”-skiva (tämligen Wagnerinspirerad (?)).

Första stoppet var Vallby Friluftsmuseum (www.vallbyfriluftsmuseum.se). Var bättre kan man få en inblick i hur vårat Västmanland förr såg ut? Med äldre byggnader hämtade från olika socknar, levande boskap och försäljning (smide, andra hantverk, servering osv) så bildas en helhet för den moderne turisten. Vid vardera byggnad kan man läsa om dess historia och följa samhällsutvecklingen från 1800-tal och framåt. Folkparken, Byskolan, Prästgården, Humlegården (då ölkonsumtionen var som störst i vårt avlånga land så blev bönderna tydligen tvingade enligt lag att odla humle!) etc. Lustigt var här att två av oss oavsiktligt klev in i en bröllopsceremoni (uppenbarligen borgerlig) och blev tagna för brudgummens bror och vän, det blev åtskilliga för oss märkliga handskakningar och presentationer innan det gick fram att vi endast var förbipasserande…

Många utrotningshotade svenska lantraser visas upp och bidrar till ett levande landskap inom museet. Nämnas kan gestrikefår, linderödssvin och jämtget. Detta blev en god start på vår lilla resa, trots kyla och lågsäsong på Vallby friluftsgård. Fri entré året runt för övrigt!

Därefter begav vi oss vidare till vår enda tidsbegränsade upplevelse för dagen, Länsmuseet (http://www.vastmanlandslansmuseum.se/) som stänger kl 16 lördagar. Besöket blev något kort och utställningen var i det stora hela ganska svag. Mycket fokus lades på Västerås stads framväxt och livet historiskt kring Mälaren (i stort riktat till barn), samt industrialiseringen och framförallt Mimerverkstaden (ASEA sedermera ABB). ASEA hade visst hakkorset som symbol i logotypen fram tills NSDAP:s framgångar. I utställningen kunde man få se hur arbetarna bodde och en fråga som kom upp förr oss var hur det ska gå när man förr med lägre population bodde trängre gentemot idag och i framtid där en allt större, växande befolkning bor på större ytor?

Länsmuseet kommer framöver ha en utställning inriktad på forntid med arkeologiska fynd till beskådning. Det framkom under visningen av en film där en Völva (sejdkvinna) grävts fram utanför staden och helt klart väcker besökares intresse. Då far vi dit! Fri entré även här.

Ett par stenkast bort såg vi sedan Västerås slott (http://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=42). Uppfört på 1200-talet och i händerna på Gustav Vasa på 1500-talet! Här bor nu Landshövdingen. Vi hade aldrig möjlighet att ta oss in för en rundtur men var in på borggården åtminstone. Inte ett för ögat direkt vackert slott men likväl bidragandes med mycket historia, strategiskt jämte svartån och så centralt beläget att det kan ses från perrongen på tågstationen.

Efter lunch i stadskvarteren tog vi kaffe (och pilsner för passagerarna) i baren ca 82 meter upp i Skrapan. Utsikten var fantastisk även om självbevarelsedriften gjorde sig påmind när man tittade ner för nära fönstren. Vyer över Västerås stad och Mälarens vatten. I fantasin kunde man jämföra med vattennivån och stadskärnan som den såg ut hundratals år tidigare beskrivet på länsmuseet.

I skymning tog vi sedan riktning mot för vad som skulle bli dagens sista attraktion. Anunds Hög (http://www.anundshog.se/). Tyvärr var här väldigt mörkt även om snötäcket lyste upp något. Nästan alla i gruppen hade besökt platsen tidigare och kunde vittna om dess storhet i sol och dagsljus, denna ”Sveriges största gravhög”. Runstenar, skeppssättningar och gravhögar. Den fornhistoriskt fascinerade och hedniskhjärtade moderna människan får frid i sinnet här. Stolthet och kontinuitet fyller en. Här begravdes förfäder och ting hölls senare inför viktiga beslut. Eriksgata gick förbi och idag vittnar kullarna och stenarna om Västerås- och Mälarens folks andliga och fysiska liv…

Resan i bild kommer senare i separat inlägg.

/S

Fettisdagen är sista dagen innan fastan. Och då gällde det i äldre tider att äta ordentligt så man orkar lida för Jesus och kyrkan.
Och då passar det ju bra att äta en semla. 
 
Semlan som väl är en modernare variant av äldre tiders hetvägg är väl så välkänd att det inte krävs någon närmare beskrivning.
Kan ju påpekas att det sista kung Adolf Fredrik åt i livet innan han avled på fettisdagen den 12 februari 1771 var just hetvägg.
 
Efter fettisdagen infaller askondagen. Dagen är i den katolska världen en dag då präster stryker aska på botfärdiga syndare. Dagen försvann med reformationen men har kommit tillbaka allt mer.
 
Trots att svenska folket slutade med såväl fasta som att sprida sak på varandra har alltså fastan delvis överlevt nästan 500 år av reformation.  Nu är det väl så att de som fastar idag inte äter semlor!
 
Nåväl fastan är en rörlig helg liksom påsken som fastan kan sägas vara förberedande för. Julen var än till påska men däremellan kommer fasta som det sjungs i en populär julsång.

/H

Den andre februari är kyndelsmäss i Sverige. Även om det sedan 1772 firas närmaste söndagen därpå.
Kyrkoårets jul tar slut denna dag. På sina håll firas fortfarande lilla julafton. I Västegötland har ”lelle julafton” även in i modern tid firats med risgrynsgröt, rödkål och annan mat som numera mest förknippas med jul.
De kristna firar dagen då det är 40 dagar sedan Jusus fötts och att han nu frambärs i templet.
Kyndel är fornsvenska för ljus. Jämför engelskans candle. Och ljustöpning inför denna dag skedde förr.
Även en viss jungfru maria kult tycks ha funnits.

För oss ”hedningar” kan det väl vara mer intressant att i hedentid firades i början av februari disblotet. Diserna är en kollektivt namn på kvinnliga makter som bland annat förknippas med ödet.
Freja har som binamn Vanadisen. I en mer överförd bemärkelse kan disblotet uppmärksamma de kvinnliga makterna i den nordiska seden.
Diser, nornor, valkyrior och fylgior. Som ni ser hade hedningarna hade många kvinnliga makter att tro på.

I Uppsala firades disting även efter kristendomens införande. Men mest som marknadsdag. Marknaden hade sin storhets tid i Uppsala på 16 och 1700-talet. Kan nämnas att Johannes Messenius död 1636 skrev skådesplet Disa som studenterna uppförde. Disa handlar dock om en flicka som räddar folk från en svår hungernöd. Marknaden avskaffades 1895, men har uppmärksammats i modern tid.

Tredje februari är Disadagen i vår moderna almanacka.

Uppmärksamma diserna. Undertecknad ska ha en liten cermoni då han firar lella julafton och en större veckan därpå. Fyller år den 9. Ett tal som ju i den nordiska seden har en mycket viktig symbolik.
Att tända ett ljus till diserna är väl det minsta man kan göra?
Eftersom julen nu tycks ta slut så säger jag ett sista God jul!

Nordiska frihetshälsningar/ Hell diserna! Henrik Andersson

Tre deltagare deltog i runstensresan på nationaldagen:

2 västgötar och en västmanländsk turist.

Sommaren var denna blå/gula dag på sitt vackraste humör. Det var varmt, men inte stekande hett. Det var några moln. Men de utgjorde endast en vacker detalj i landskapet.

Vänern som väl nästan var en fjärde deltagare i resan var på log sitt glittrigaste leende. Stora delar av resan var ju just i närheten eller vid Vänern.

Resan började vid Leksbergs kyrka. Kyrkan är belägen precis utanför Mariestad och är väl snarast en del av denna Karl IX stad. Men den ligger på en vackert belägen höjd. Anor från medeltid kan Leksbergs kyrka ståta med fast det mesta nu är 1700-tal.

Här finns två runstenar och en liljesten med runor. Även en ”kungasten” rest på 1900-talet finns vid Leksberg.

Första stenen står på kyrkogården. ”Gunnur reste denna stenen efter Olov nacke, Torkels fader.”

Den andra vid kyrkbacken tillsammans med kungastenen. Runtexten tyds: Tore Skorpa reste denna sten efter sin son Kättil.”

Liljestenar är vanliga i Västergötland. Och de brukar räknas från 1200-talet. Ungefär då stenkyrkorna i bygderna restes. (Sten var populärt på den tiden.)

Och en av de många liljestenar har en enkel runtext. ”Torsten präst.” Den mest troliga teorin att liljestenarna är gravkistor får här ett bra argument.

Några km söder om Leksberg finns byn Karleby. Här berättade guiden historien om Ragnvald Knaphövde. Denne herre blev konung i Svealand men kom på sin eriksgata till Västergötland. Men han vidtog inte de ceremonier som övligt var vid landskapsgränsen och red in landet utan gisslan. Sådant ofog gick förstås inte för sig och när Ragnvald kom till karlepit så slog västgötarna under sin lagman ihjäl honom!

Tillnamnet knaphövde har de lärde och de mndre lärde tvistat om. Den ene säger att det nog berodde på att Ragnvld hade ett ovanligt runt huvud! Men i Västergötland håller man det troligare att namnet betyder kort om huvudet eller som det heter modernt språk idiot! Ja smart var han inte denne sveakung. (Rida in i Västergötland utan gisslan, hur dum får man vara?)

Finns dom som dock säger att det inte var här Ragnvald miste livet, huvudet och kronan utanför Falköping. Men visst är guidens teori värd att nämna?

Detta ska ha skett omkring 1125-1130.

Resterna av en kyrka finns vid Karleby. Och förstås resterna av gravar. Männen begravdes på södersidan och kvinnorna på den norra. Norr är ju det ondas väderstreck…

Runstenen är här har texten: ”Tore skorpa reste denna sten efter sin son Kättil och efter Oluv, sin fosterdotter/fostermor.

Den gode Tore Skorpa måste ha älskat sin son Kättil. För minst två stenar har han rest över sonen som dog innan fadern. Inte ens Västergötland är förskonad från tragik. Men Tores faderskärlek har ju fått två vackra runstenar resta.

(Detta skrivs med tårar i ögonen.)

Resan går vidare och några km österut finns Sunnevad också det numera en del av Mariestad. Vid ett mycket vackert och välskött koloniområde finns ett mindre gravfält från järnåldern och en bit därifrån vid ån Tidan står runstenen med en enkel men vacker drakslinga. Vi läsa följande: ”Roar reste denne sten efter Tore, sin son.” Men om denne Tore är den samme som Tore skorpa kan vi tvista.

Är det så, ja då miste inte bara Tore sin son Kättil utan Roar miste både son och sonson då han var i livet.

Resan fortsatte norrut och efter en stund siktades Lyrestad. Guiden berättade då man åkte förbi kyrkan att en av hans första kända förfäder hette Hätting och levde i Lyrestad på 1400-talet. Intressant tyckte alla. Men mer intressant blev det vid Rogstorp 1.5 km därifrån nära Göta kanal. För här stannade man och guiden visade var stenen står beläggen på en åker.

Utbölingen sa till guiden ”Att du har någon anknytning till platsen?”

Den mycket stolte guiden framhöll att namnet Hätting står på stenen! Här är det i sanning förfädrens blodsbedränkta jord det är frågan om. Den stolta stenen besöktes. Och nog var det lite högtidligt att gå genom sädesfältet denna vackra sommardag med blå/gula fanor siktandes på flaggstängerna mot den mäktiga stenen. Den är över 3 m hög.

”Hätting och Hervard reste stenen efter Gunnar, sin fader.” Står det på ena sidan. På den andra finns ett odjur fjättrat. Tyvärr är delar av stenen skadad men vargen/lejonet och dess bojor syns tydligt. Osökt kommer man att tänka på Fenrisulven.

Att detta var höjdpunkten på resan får guiden får väl sägas vara givet? Fotografen trodde sig hitta en del av den skadade stenen och försökte sätta dit den. Men det gjorde sig inte.

På vandringen tillbaka sågs en kanalbåt komma. Och nog ser det lite underligt ut mitt i bondlandskapet med sådana färdmedel?

En kortare kafferast gjordes och sedan for man vidare.

Torsö blev nästa mål. Man stannade vid kyrkan. Guiden berättade att här föddes Rudolf Kjellén 1864. Och vem är då denne son av Torsö. Jo han var mycket den gode Rudolf. Han var professor i Uppsala, politiker s.k. unghöger och skrev bland mycket annat sitt verk ”Staten som livsform”. Han myntade även begreppen nationalsocialism och folkhemmet. Han dog 1922. en spännande man och mer spännande blir det för guidens morfars släkt kommer från denna ö!

Kyrkan betittades. Den står på rester av en gammal kultplats.

Men mycket av den moderna kyrkan är andra hälften av 1800-talet. Rudolf och hans fru har skänkt två runda fönster till kyrkan. Detta gjorde de när de gifte sig 1898. Kan tillägas att professorns far var präst på ön.

Fönstren sattes dock upp 1913. De tänker inte så fort alla gånger torsöborna…

Ett vackert votivskepp finns men mest intressant är nog vindflöjeln som finns i kyrkan en så kallad torsövarg.

Färden fortsatte till Skeberga, den södra udden av ön. På vägen observerade fotogafen ett lamadjur! Världen blir mer och mer mångkulturell, men måste djurens tas med också?

Enligt uppgift ska det funnits en runsten vid Skeberga. Men den kunde inte finnas. Men ett litet vackert gravfält nära Vänernstranden besöktes.

Resterna av en kvarn sågs kan tillägas.

Färden fortsatte till Nolby. Här finns en mindre domarring på en höjd vid ett gravfält.

Nu var det dags för blot! En av de största händelser i öns historia skedde den 6/6 2012. Tor var tillbaka på Torsö!

Gudastatyn föreställande Tor ställdes vid domaringen och mjöd offrades. Och dracks! Till Tor och de döda hedningarnas ära. Och då hände det att en ko med flera kalvar kom. De var nyfikna och vänliga. Att blota med kor är inte vanligt men nu har vi gjort det. Visst är det underbart då hela naturen deltager i våra offerceremonier? Tors själv agnar ju med ett tjurhuvud då han fiskar upp Midgårdsormen.

Torsö lämnades. Men det finns flera gravar på ön. Men vår förening som ju alltid har kroniskt ont om tid och pengar får ta det någon annan gång.

Resan gick tillbaka till Mariestad. En skylt där det stod Ullervad passerades. Guiden påpekade att ofta där det finns en ort som heter något med Tor finns det i närheten en plats med namnet Ull. Ull är ju som alla vet Tors styvson i den nordiska mytologin. Ännu längre bort finns det en plats som heter Odensåker.

Tore Skorpa, Tore Torgöt och Torsten. Många namn i närheten av Torsö. Knappast en tillfällighet. Tor är i sanning Vänerlandets gud!

Matrast intogs vid restaurang kan väl sägas. Lite blå/gult var det. Bra att folk uppmärksammar dagen.

Efter en längre sträcka kom man fram till Källby hallar utanför Götene. Här finns järnåldersgravar och även en domarring som finns med på Olaus Magnus Charta Marina. Den första kartan över norden från 1500-talet.

Men de två runstenarna, en med ett kors och en med en figur som tros just vara ”vår” gud nämligen Tor.

Den kristna stenen som dock står på en gravhög låter sig läsas: ”Ulv och Ragnar, de båda reste denna sten efter Fare sin fader… kristen man. Han hade god tro på Gud.”

Den hedniska stenens budskap är: ”Styrlag satte denna sten efter Kaur sin fader.”

Var sig de var hedningar eller kristna så hedrade de sina fäder.

Resan fortsatte och Lidköping passerades. Och färden gick till Stora Levene. Guiden berättade om Håkan röde.

För om Ragnvald var dålig kung så var Håkan god kung. Håkan, vi får förmoda att han var rödhårig var född i Levene och begravd där. Han är intressant då det finns skäl att tro att hans finns med på en runsten vid Adelsö i Uppland. Och det är om det är rätt Håkan så är han den förste kung som finns omnämnd med namn i vår historia i en text.

Att Håkan var populär är ju inte svårt att förstå. Är man född i Västergötland så slipper man möta Knaphövdes öde. Håkan som sägs gett namn åt Håkantorp i närheten dog 1079 eller senast året därpå.

Kyrkogården besöktes och här står Sveriges högsta runsten nästan 5 hög. Den flankeras av några träd. ”Härulv reste stenen efter sina söner Uar och Torgöt. Gud hjälpe deras själar väl. De…”.

Stenen har varit inmurad i kyrkan.

Gravfältet som ligger ett stenkast bort besöktes. Och här var det vackert. Stora ekar (Tors träd) och korpar (Odens fåglar) gör stämmningen hednisk. ( Guiden som varit där en vecka innan berättade att han då sett fyra korpar?)

Bland gravarna finns en som utmärker sig. En stor sten som är rest i en cirkel av stenar. Och här ligger han nog den gode Håkan.

I utkanten av Levene äng finns en sten med skålgropar. Och här har folk offrat. I äldre tider ska man lagt smör i dem. I senare tider har här ofta lagts mynt och någon gång en blomma. Vackert så. Ett mynt offrades för en lycklig resa. Och härmed har vi deltagit i en offerceremoni som sträcker sig långt ner i tiden. Innan kristendomen, innan järnåldern ja kanske så långt som det överhuvudtaget vi kan tänka oss. Och lite till.

Resan fortsatte en kort sträcka till Sparlösa. Och här finns en av de två märkligaste runstenarna i vårt land. (Rökstenen i Östergötland är den andra.)

Om denna stenen i Sparlösa har man tvistat och bråkat. Böcker och avhandlingar har skrivits. Akademiska fejder uppstått. Runor med både de urnordiska och vikingatida runorna har ristats. Men nog är bilderna av människor, djur och fabeldjur mest spännande? Stenen har först ristats på 700–800-talet men några sekler senare fått mer runor.

En spännande teori är att två kungar Alrik och Erik som Snorre Sturlasson skriver om nämns på stenen. De två Erik Och Alrik var samregenter men hittades en dag döda. De hade slagit ihjäl varandra med varsitt hästbetsel!

En sådan ovanlig tilldragelse borde ju rimligen nedtecknas på en runsten.

Då stenen har rötterna i den hedniska tiden togs Torstatyn fram igen och ställdes på stenen. Det passar ju bra då en av teorierna är att Tors är avbildad. Må Tor skydda den mystiska Sparlösastenen intill ragnarök!

Några slantar donerades till hembygdföreningen som har hand om både Levene och Sparlösa.

Resan närmade sig nu sitt slut. Näst sista anhalt var Skalunda kyrka. En liten kyrka med tre runinskrifter. En vid kyrkväggen var bara tre runor. Stenarna som var och är mycket vackra. Här har ristaren verkligen tänkt till. Har följande budskap för efter världen. Vi börjar med den största och hela stenen: Hralgi och Algisl satte denna sten efter Särle sin fader.”

Den andra stenen: ”…reste stenen efter sina söner, Sven.”

Denne Sven är värld att avundas. Man vet inget om honom. Inga intima detaljer, inget skvaller eller tjafs. Men vi vet att det fanns en man i Västergötland nära Vänern vid namn Sven. Och därmed är han på sitt sätt odödlig.

I Närheten av kyrkan finns den mäktiga Skalundahögen. Västergötlands största gravhög. Även här finns gravar och domarring.

Enligt sägnen ligger här Beowulf begraven. Han som omnämns i det anglo-saxiska kvädet som drakdödare.

För oss efterlevande är ju det mer spännande att läsa i Beowulf-kvädet om kriget mellan geater och svear. Och många har ju velat se de många fornborgar som finns i landskapet från 500-talet som ett bevis på att tiderna var oroliga.

De lärda tvistar. Men guiden är ju anhängare av skolan som säger att i Skalunda ligger Beowulf. Tänk att vi har en egen drakdödare begravd utanför Lidköping.

På högens topp fick utbôlingen sin present. Guiden brukar ju ge bort böcker som alla vet. Och en bättre gåva än Beowulf-kvädet kan man ju knappast få?

Fotografen fick en bok med titeln ”Förfädrens stämmor”.

Sedan gick resan tillbaks till Leksberg. Kan sägas att två rådjur setts och minst tre rovfåglar. På flera håll har folk tagit med barn och barnbarn och liksom vi besökt forna platser. Gott att än har inte förljugningen och fördömningen tagit överhand. Avslutning skedde då guiden och utôlingen sjung Dybecks ”Du gamla du fria” hållande i en sverigefana!

En vacker nationaldag och en spännande resa har vi upplevt. Nästan synd om er som gick miste om denna ”runstenssafari”.

Gott nytt år.
Gott nytt 2013!

Önskar alla medlemmar och övriga läsare en god jul och uppmärksammar Vintersolståndet nu på lördag 22/12.

Denna blogg tar fart på allvar i början utav nästa kampår. Nytt och gammalt publiceras då! 

Mvh /S