Utan att säga för mycket om den så kallade flyktingkatastrofen så kommer här en liten kommentar efter det att makthavarna sagt att skattebetalarna måste punga ut minst 29 miljarder kronor extra:

”Ljuv bliver led om länge kvar på annans bänk han bliver”.

Orden kommer från Oden, den högste guden och den visaste i hela de nio världarna. Om Sverige kommer ta in många flyktingar och dessa i sin tur kommer att bekosta samhället så leder det till konflikter. För problemet är ju inte att Sverige hjälper folk i nöd, utan att man sedan inte kommer att sända hem dem. Många av flyktingarna vill starta om här. Och ärligt de bryr sig knappast om hur det ska betalas. Men en god gäst lämnar värdens hushåll. Många av de så kallade flyktingarna är inte goda gäster.

Allfader du är alltid visast!

Konstnärer del XIV Janis Rozentāls

Janis Rozentāls föddes, levde och dog i tsarens rike. Större delen av sitt liv bodde Rozentāls i Litauen där han var född. Han föddes 1866 ska kanske tillägas, delar av sitt liv var han verksam i S:t Petersburg och slutligen så dog han i Finland. Janis Rozentāls far var smed, sonen gick i skolan och visade som väl alla konstnärer gör tidigt intresse för måleri. 15 år gammal for smedens son till Riga för vidare studier i det ryska rikets huvudstad. Många landskapsmålningar och porträtt blev det innan Rozentāls flyttade hem till Litauen. Nu kom inspirationen från litauisk folkkultur och många verk är inspirerade av religion och mytologi. I november 1902 träffade Janis Rozentāls Elli Forsell, en sångerska från Finland. I februari året därpå var de gifta. Äktenskapet välsignades med tre barn. 1914 utbröt första världskriget och året därefter bestämde sig paret för att flytta till Finland, man trodde att det var säkrare där. Tiden i storfurstendömet blev dock kort, 26 december 1916 avled Janis Rozentāls hastigt. Gravsättning skedde i Helsingfors men senare har Janis Rozentāls blivit återbegraven i Litauen.

Svenska dikter del XXVII Offer dikt till Tor.

Vid Tors källa i Skatelöv, Småland framsjungs en offersång i äldre tider. Vem som är upphovsman till dikten/sången är förstås okänt. Men att det var en hedning det vi nog utgå ifrån. Att vissa källor i äldre tider troddes besitta vissa egenskaper var något som gick tillbaka till förkristentid. De kristna försökte döpa källorna och ge dem namn efter helgon.

Offerdikt till Tor

Thore lät vattnet springa av grund, god makt hade han. Det botade en blindan i samma stund. Det heliga namn.

En ny skrift har kommit: Våra gudamakter, en förteckning över asarnas, vanernas och alvernas gudamakter av Henrik Andersson.

Skriften är 44 sidor och tar upp samtliga gudamakter inom asatron. Oden, Tor och Frej är förstås med liksom mindre kända gudar som Hermod och Magne. Valkyrior som Mist, Hlid och Rist är även de nämnda. Skriften vänder sig till en läsare som har ett andligt förhållande till de förkristna makterna, men den kan även läsas av personer som är intresserade av mytologi i allmänhet.

Priset är 120:- inklusive frakt.

Beställning sker via ideellkulturkamp@hotmail.se

Tidigare okänt och delvis outgivet material av bland andra Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Jeremias i Tröstlösa och Bruno Liljefors har hittats i kulvertarna under Örebro Universitet. Kulturskatten har tillhört författaren och diplomaten Birger Mörner från Nora, som sålde samlingen till Örebro länsbiblioteks vänner, uppger P4 Örebro.

Vad som nu ska hända med den återfunna samlingen, som även innehåller material av Albert Engström, Jack London och Ellen Key, är oklart, enligt SR.

Denna nyhet kommer  från TT.  Det kommer att bli intressant att se resultaten av upptäckten. Ideella Kulturföreningen ser med intresse på fynden från örebro.

Vi brukar ju skoja lite med våra vänner, ja vad vore livet om man inte fick skoja med sina vänner. Men vänner blir sura om man umgås mer med vissa. Ta det lugnt alla vänner, vi har inte glömt någon, alla ska få sin beskärda del.

Kristendomen verkar med sin jungfrufödsel vara rena vetenskapen. Det är i och för sig en vetenskap att koka bra pasta, men nog har det slått slint i huvudet på några. Skämt är roliga ett tag. Vad blir det härnäst? Simmande pannkaksmetsvidundret?

Snygg symbol. Men ärligt, asatro med dess världstillvända syn på världen är väl roligare än Buddha?

Bahá’í är en trams religion, man har i princip slått ihop judendomen, kristendomen och islam. Samma skit i ny förpackning, här har man blandat busgrogg på alla slattar i det religiösa barskåpet. Ser inte stjärnan ut som något som är med i serietidningar när någon råkar få en smäll?

När konstnärer i äldre tider försökte sig på att avbilda Loke så fick han ofta drag som var ”semitiska” Mörk och listig, olik de blonda gudarna. Jesus har ofta avbildats i konsten som en nordeuropé. Rak näsa, mörkblont hår och skägg och ofta blå ögon. Så såg väl de flesta inte ut i den romerska provins Jesus sägs komma ifrån. Nu för tiden har nog de flesta släppt tanken på att Jesus var en ”arier”. Så hur såg han då ut? Som en man med semitiska drag förstås, och den som brukar avbildas så är ju Loke.

Tre bilder som ska föreställa Loke.

Troligen så den jordiske Jesus ut så här. Fast det är ju också troligt att han inte funnits alls i verkliga livet, ungefär som Loke.

Islam: Oskuldskontroller, kvinnlig omskärelse och manlig omskärelse. Hedersmord, förespråkar dödstraff för otrohet.

Judedomen: Manlig omskärelse. Förespråkar dödstraff för otrohet.

Kristendomen: Oskuldskontroller. Förespråkar dödstraff för otrohet.

Det är mycket kontroll av folks underliv i de tre ”riktiga” religionerna. Nåväl alla anhängare av dessa religionerna tolkar inte allt på samma sätt. Judar och kristna brukar sällan döma efter Mose lag. Men det är inte så länge sedan man i Sverige använde lagstiftning inspirerad av gamla testamentet. Folk som var ingifta släktningar, alltså inte blodsläktingar kunde dömas till döden för incest. Och den som utsattes för incest i den mening som förekommer idag kunde dömas till döden. Oskuldskontroller förekom dessvärre, kvinnor som var ogifta och misstänktes ha fött barn kunde utsättas för den förödmjukande undersökningen som gick ut på att man försökt pressa fram mjölk ur deras bröst.

Låt gå för att otrohet kan klassas för brott, men dödstraff är ett grovt straff och det kanske inte varit så lätt för folk i äldre tider att tvingas gifta sig med folk de inte var förälskade i.

Man kan fråga sig varför är de tre ökenreligionerna är så besatta av underliv, främst då kvinnors underliv. Svaret blir nog att det främst handlar om kontroll. Kontroll är mycket viktigt inom de religioner som kommer från Mellanöstern. Just kontroll är det som gjort att många jordiska makthavare anammat judendom, kristendom och islam.

Sedan får man heller inte förglömma att dessa tre religioner inte har några gudinnor. Judarna och muslimerna har en gud. En gud är  en manlig gudom, det vet alla, men monoteisterna har bara en gud, de kristna har en slags gud till, Jesus. Jesus har också en mor, eller kanske ska hon beskrivas som surrogatmamma? Men det är inte mycket att hänga i en hednisk julgran. Avsaknad av gudinnor är en trolig förklaring att kontroller av kvinnor är så stor bland de som lyssnar till profetskäggen. Kvinnor är de facto sämre än män i monoteistiska religioner. De som är sämre får ofta finna sig i sämre behandling. Inte att förglömma att sexualitet är något problematiskt inom de läror som förbjuder avbildningar av gud. Sex är något nödvändigt ont, ja kvinnan ska ju ha ont när hon föder, glöm inte det. Men om själva reproduktionen av mänskligheten inte är något positivt ja då blir konsekvensen hårdhet, intolerans och som redan tagits upp kontrollbehov. Kontroll är i sig inget dåligt, ja det är ofta något bra, men kontrollbehov är något uselt.

Kontrollbehov + avsaknad av gudinnor = monoteism. Monoteism = Kvinnoförtryck, våld och oskuldskontroll.

Lösningen på underlivssnusket är hedendom, en hedendom där gudinnor och andra kvinnliga gudamakter äras och vördas!

Tyr är en gud som står för rättvisa. Han ägnar sig inte åt oskuldskontroller. Varför för han sysslar inte med orättvisor!

Oskuldernas och de unga ogifta kvinnornas beskyddare Gefjon tycker mycket om profeternas underlivsfixering. Några kommer att få stryk en dag.

Forsete är även han en gud som sysslar med rättvisa, inte rotar han i tonårsflickors underliv. Skaffa dig en fru Allah och väx upp!

Oden och Mimer har viktigare saker för sig än att undersöka folks privatliv, frihet under ansvar är bra. Då slipper gudarna lägga sig i allt vad människorna gör och kan ägna sig åt bättre och viktigare saker. Att förhindra ragnarök är viktigare än att leka moralist!

Eir är läkekonstens gudinna. Hon låter hälsa att oskuldskontroller inte har något med läkekonst att göra samt att läkare som sysslar med sådant borde byta profession. Könsstympning av barn är direkt hälsovådligt och borde förbjudas!

Varför ägnar sig Muhammed och Jesus proselyter åt könssnusk? Vi frågar Freja? De är smygbögar, de har alltid haft lite svårt med kvinns och då blir det som det blir. Sedan är det ju ett hårt liv där borta i öknen, de nog en trasig uppväxt.

Svenska dikter del XXVI Hjalmar och Hulda

Wilhelmina Stålberg är säkert ingen som ingår i det allmänna medvetandet anno år 2015, någon har kanske hört hennes ”Hjalmar och Hulda” parodieras någon gång men mer är det nog inte. Den var en gång ganska populär när den väl tonsattes, skillnad mellan dikt och sång är ju hårfin. Vår skaldinna föddes i november 1803, vem som var far och mor till henne vet man inte, första tiden var hon på barnhem inte familjen Stålberg tog henne till sig. Redan som mycket ung började Wilhelmina, hon brukade underteckna det hon skrev så få dikter publicerade i prssen. Debuten kom 1826, tteln blev ”Min lyras första toner”. Flera diktsamlingar utkom under åren men även andra genrers som barnböcker och historia kom bland annat ”Försökt till nordiskt mythologiskt lexikon 1844. Som ett slags svar på tal i samhällsdebatten skrevs romanen ”Det går aldrig ann”. Som tteln anger delade hon inte C J Almqvists syn på samvetsäktenskap Hon blev livet ut ogift kan nämnas. I Mariefred avled Wilhelmina Stålberg 1872.

Hjalmar och Hulda

I

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad

om forntida bragder en gång.

och liljornas stjälkar och rosornas blad

sig bugade djupt vid hans sång

och fåglarna sutto så tysta på träden,

och gyllene axen på gungande säden,

de nickade bifall, och vårvindens fläkt

milt smekte hans panna hans krigiska dräkt.

II

Och hela naturen föryngrad och skön

och mild i dess festliga skrud,

med nyflätad blomkrans och vårmantel grön

nu log som en längtande brud

och glädjens och ärans och kärlekens minne,

de höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,

och hoppet med vingar av guldflätad glans

ljuvt bjöd honom ryktets ovanskliga krans.

III

Då nalkades Hulda och drömmen försvann

för ynglingens tjusande syn.

Han såg endast henne, såg rodnan som brann,

likt purpur på snövita hyn.

Han kysste en tår från dess strålande öga,

han tänkte på världen och sorgerna föga.

Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn

och glömde bort ära och rykte och namn.

IV

”Du älskar mig Hulda och jorden mig bär

bland rosor på daggpärlors stig.

Du älskar mig Hulda och sällheten är

ej mera en främling för mig.

Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,

de finna ej vägarna mer till mitt hjärta.

Ty nu är naturen, o flicka, med dig

en paradisträdgård, ett Eden för mig.

V

Men sviker du mig, se, då slocknar min sol,

då brister av ångest mitt bröst.

Då finns ej på jorden från pol och till pol

ej någon som skänker mig tröst.

Så svär mig nu Hulda, vid himlen som hör dig

att aldrig mig glömma, vart ödet än för mig,

att vara mig trogen i liv och i död

att älska din Hjalmar i lust och i nöd.”

VI

”Min Hjalmar,” sad Hulda, med ljuv melodi,

och tillslöt hans mun med en kyss,

”hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,

detsamma jag svor dig ju nyss.

Så svär jag ännu vid den himmel som hör mig

att aldrig dig glömma vart ödet än för dig.

Att blott för min Hjalmar jag klär mig som brud

och sviker jag eden, så straffe mig Gud.”

VII

Och sjunken var solen och fullmånen log

så milt mot vårt älskande par,

kring kullen sin dimslöja aftonen drog,

men ändå så sutto de kvar.

Dock måste till olika hyddor de vandra,

men svuro än högt att bli trogna varandra,

och Hulda hon lovade möta sin vän

vid nästa dags skymning vid kullen igen.

VIII

Så levde den lycklige Hjalmar en tid,

och sommaren flydde sin kos,

med sommaren flydde den gyllene frid,

likt dagens förvissnade ros.

Ty nu utbrast krigets förödande låga,

från sörjande mön måste Hjalmar nu tåga

i härnad, och hulda med kärlekens glöd,

hon svor honom trohet i liv och i död.

IX

Ett år var han borta och fredens oliv

nu växte i riket på nytt.

Slut var det grymma, det blodiga kiv,

och sorgen i glädje förbytt.

Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka.

Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka

sin längtande brud till sitt trofasta bröst,

att byta dess saknad i sällhet och tröst.

X

Helt nära hans hem kom den åldrige Sven,

en granne, och tryckte hans hand.

”Välkommen, behjärtade yngling igen

från striden i främmande land.”

”Tack, Sven”, sade Hjalmar, ”men hur mår min flicka?

Jag ilar till henne och snart skall hon blicka

med himmelskt förtjusande ögon på mig.

Du hindrar mig Sven. Jag begriper ej dig!”

XI

Men Sven tog i betslet och ryckte hans häst

tillbaka den ystra ett steg:

”Jag fruktar du blir ingen välkommen gäst.”

här stannade Hjalmar och teg.

”Bemanna dig yngling med mod för att höra

en tidning som hela din glädje skall störa.

Vet du att skön Hulda, förskräckliga bud,

i dag är den stolte Sebastians brud.”

XII

”O himmel! O avgrund!” röt Hjalmar och slog

förtvivlad stålhandskarna hop.

”Men endast du väntar, jag träffar dig nog.”

Och döv för den åldriges rop,

i sporrsträck han red till den trolösas hydda,

där fönstren de voro med blomkransar prydda

och taket gav genljud av gästernas sång,

av harpors och bägares klang på en gång.

XIII

Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud

och harporna tystna´ med hast.

Förgrymmad han går till den trolösa brud,

och griper i brudkransen fatt.

Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren,

så blek såsom låge hon redan på båren

satt Hulda med dödsskräck i bävande barm

för dårade älskarens hämnande arm.

XIV

Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt svärd

men Hjalmar han svängde ock sitt.

Då ropte han: ”Usling! Att dö är du värd,

mitt svärd biter bättre än ditt!”

Som lejon de kämpade emot varandra,

en stred för livet, av hämnd stred den andra,

som eld lyste ögonens gnistrande par,

men segern än oviss än oavgjord var.

XV

Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt

i hatade motståndarns bröst,

men denne åt honom ren dödssåret bragt,

och blek och med rosslande röst

sjönk ynglingen ned vid förräderskans sida

som icke upphörde att gråta och kvida,

då hon på den döende älsklingen såg,

så skön som en avhuggen järnek han låg:

XVI

”O ve mig! O ve mig! Min Hjalmar jag svek!”

Hon ropte och händerna vred.

”Att svära är lätt, men det är ingen lek

att bryta så trolöst sin ed.”

Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,

och inom tre dagar hon dog utav smärta.

Vid sidan av Hjalmar hon jordade då.

Ett brudpar i graven de blevo ändå.

XVII

Var gång, säger sagan, när midnatten har

sin stjärnströdda florslöja sträckt

kring jorden och skylt den med vingarnas par,

går Hulda med silvervit dräkt

kring kullen där ofta med Hjalmar hon suttit

just där hon gjort eden hon trolöst har brutit,

och suckar och klagar så ängslig och blek:

”O ve mig! O ve mig!” Min Hjalmar jag svek!”