Svenska dikter del LVIII: Hatets sång
De senare åren har det varit ganska vanligt med att folk som haft mycket radikala åsikter åker runt och tar avstånd från sina tidigare tankar, varna för dem men efter en tid så glöms de bort. Att vara en före detta rabulist kan man inte leva på hur länge som helst. Det fick Leon Larsson uppleva.
Bror Leo Ambrosius Larsson (ibland stavat med ett ibland två s) föddes 1883 i Älvkarleby. Fadern och modern var arbetare men nio år gammal fick den kommande skalden se sin far dö och modern ta hand om fyra barn. Hårt var det och Leon som han väl redan då kallades fick arbeta redan som elvaåring. Av någon anledning tände han en eld (mycket av Larssons dikter handlar om eld) på en vind och det blev en tid på ungdomsanstalt. Familjen flyttade åter, denna gång till Stockholm och Larsson kom i kontakt med den mer radikala delen av arbetarrörelsen hos anarkisterna i Ungsocialisterna. Läshuvud hade den unge arge mannen och skriva kunde han likaså. Debuten blev en uppmärksammad dikt med namnet ”Mitt hat” i en radikal tidning 1904 och två år senare kom diktsamlingen Hatets sånger.
Radikal som få brände Larsson sina arga idéer snabbt och kom redan året efter debuten i kontakt med socialdemokraterna där varnade han för sina tidigare anarkistiska vänner. 1909 utkom Larsson med en roman ”Samhällets fiende: ur en ung arbetares utvecklingshistoria” som varnade för hans forna vänner inom ungsocialisterna och den läste även hos de borgerliga. Larsson miste en del gamla vänner och snart tappade man intresset för honom. Inte blev det bättre av att Larsson i ett försök att få publicitet anordnade ett sprängattentat mot sig själv.
Ett nytt försök att starta ett nytt liv misslyckades då han reste till USA men var hemma efter några månader. Han gifte sig men makan dog, försökte ta sitt liv, gifte sig igen. Försök att skriva gjordes men det blev inga framgångar. Det verkar som om han blev religiös de senare åren. Han insjuknade och avled efter en del komplikationer 1922. Han hade i många år haft problem med sina lungor. Här kommer debutdikten Hatets sång:
Hatets sång
Min sång, den är en sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni.
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter,
och sjunger den i sorg, i hat och raseri.
Min sång är ingen sång om den, som tåligt lider,
och ingen glädjesång och ingen älskogslåt;
nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt.
Min sång skall tona vilt kring gatorna och torgen,
så vilt som stormens tjut och åskans tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen.
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.
Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
det är en avgrundseld, som sargar och förtär.
Ideell Kulturkamp 