Hör på, sitt ner och håll truten medan jag berättar hur det egentligen gick till. Ni skalders visor ger jag inte mycket för, de fattar ingenting av vad som krävs för att hålla asakrafterna uppe på öppet hav.

Jag behövde bete, men den fega jätten Hymer snålade och vägrade hjälpa till. Tror han att han kan sätta sig på åskguden? Jag gick rakt ut i hans hage, tog tag i hornen på hans största jävla stortjur, och slet huvudet av kreaturet med bara händerna. ”Där har vi ditt bete, gubbe”, sa jag och kastade ner det blodiga huvudet i hans usla eka.

Sedan rodde jag. Hymer gnällde som en stucken gris ju längre ut vi kom. Han skrek att flundrorna räckte, att vi måste vända innan valarna tog oss. Valar! Som om jag skulle frukta en fisk. Jag bara log, spottade i sjön och rodde ännu hårdare, förbi alla kända fiskegrund, tills vi var ute på det djupaste mörkret där inga levande mänskliga ögon någonsin skådat botten.
Jag agnade min jättekrok med tjurskallen och lät linan löpa.

Det small till så hela havet kokade. Det var inte som att få en vanlig torsk på kroken, det kan jag lova. Hela jorden skakade. Midgårdsormen hade huggit. Jag kände direkt i nävarna vilket vidunder det var. Jag spände bältet Megingjord så hårt att det knakade i ryggen, tog tag i linan och drog med varenda asakraft jag äger. Tyngden var så djävulsk att mina fötter slog rakt igenom båtens bottenplankor. Jag stod på själva havsbotten med vatten till midjan och slet allt vad jag orkade.
Och upp kom han. Det vidriga fula trynet bröt vattenytan, stor som en bergskedja, och sprutade sitt frätande gift rakt mot mitt ansikte. Jag stirrade odjuret rakt i de glödande ögonen, och han stirrade tillbaka. Jag släppte linan med ena handen och greppade Mjölner. Jag skulle precis krossa skallen på kräket och göra slut på eländet en gång för alla.

Då hör jag ett svischande ljud bakom ryggen. Hymer, det ruttna jävla fega kräket, står där med kniven i högsta hugg. Nu efteråt har jag fattat precis vad det handlade om. Det var fan i mig inte bara rädsla som fick honom att darra. Ormen är ju Lokes yngel, född av jättinnan Angrboda. De är av samma ruttna släkte, Hymer och masken! Blod är tjockare än vatten, även bland jättar. Hymer såg sin egen frände vara sekunder från döden, och han valde sida.
Med ett snabbt hugg kapade han linan.

Det sjöng i luften när den brast, och ormen spann tillbaka ner i djupet med ett dån som fick havet att resa sig i väldiga vågor. Min seger! Snabbt som ögat snuvade den fega jätten mig på min största triumf. Jag var så förbannad att det sprutade blixtar ur ögonen på mig. Jag vände mig om och drog till Hymer en jättesmäll rakt över örat så han flög handlöst över bord med fötterna i vädret. Jag hoppas han sjönk som en sten till botten. Sedan fick jag vada hem bäst jag ville, blöt, trött och utan ormskalle. Men tro mig, odjuret slipper inte undan. Vi har ett outrättat ärende, han och jag, och nästa gång klipper jag till så hårt att hela stjärnhimmeln rämnar!