Anti bildförbud eller att inte avbilda sina gudamakter är ogudaktigt!

Anti bildförbud eller att inte avbilda sina gudamakter är ogudaktigt!

Vad utmärker en intolerant religion? Monoteism och bildförbud. Den som bara tror på en gud är knappast vänligt inställd till den som tror på två, eller tre, eller fyra eller 142 gudar och gudinnor som en asatronende listade ut att han hade att tillbe.

En annan sak är bildförbudet. De tre stora och ”riktiga” religionerna judendom, kristendom och islam är mer eller mindre emot bilder av sin gud. Muslimer går och slår sönder folk och egendom om någon avbildar deras profet. Att avbilda självaste Allah är ännu värre. Judarna vill inte heller de avbilda sin gud. De kristna har varit mer toleranta. Gud avbildas sällan, men det händer. Jesus som är någon slags gud han med men ändå inte är avbildad miljontals gånger, ja kanske rentav är bilder som ska föreställa denne person de mest sprida porträtten av någon person verklig eller inbillad. Roligt är det att ingen vet hur karln såg ut eller om han verkligen funnits. Vid sidan av Jesus så har ”mamma gud” eller Maria avbildats och de som tror på helgon har ju förstås avbildat dem. Allt sedan renässansen i Europa har folk avbildat hedniska gudamakter. Den grekisk romerska mytologin var en stor inspirationskälla vare sig det var katoliker eller protestanter. Man har slagit ihjäl folk i Jesu namn och katoliker har bränt protestanter och vice versa men alla har uppskattat en målning av krigsguden Mars. Hade de trott på Mars allihop så hade ingen blivit ihjälslagen alls men det tänkte ingen på då! För oss européer har toleransen för avbildningar varit vår smala lycka. Bilderna har ändå lett till någon form av lindring i de monoteitiska dogmerna och fanatismen. Eftersom man tillät konstnärer att göra bilder av hedniska gudamakter så lindrades en del av intoleransen.

Man kan med andra ord säga att avbildningar av gudamakter är hedniskt och tolerant på samma gång. Världsreligionen hinduism har aldrig varit emot bilder, och den klassas som den mest toleranta av världsreligionerna. Som de hedningar vi är så borde vi föregå med gott exempel och låta våra gudamakter avbildas.  Visst det finns väl bra och dålig ”hednisk” konst men ska vi verkligen nedlåta oss att bli så intoleranta och kränkta som monoteisterna blir när det är tal om bilder? Många, alltför många gånger används hedniska gudamakter av folk som inte tror på dem som ren pynt. Marvel är ju ett skräckexempel på hur hedniska gudar och gudinnor avbildas. Men inte ska vi som talibanerna börja slå sönder folk och egendom för det? I reklamens värld används asatron till att sälja såväl livsmedel som kläder. Än finns väl inget skäl att gå bärsärkagång. Vi måste också komma ihåg att våra makter är fullt kapabla att ta hand om saker och ting de ogillar, vi behöver inte hämnas åt dem alla gånger. Tycker Tor det är tramsigt med hur han framställs i amerikansk populärkultur? Troligen. Men eftersom han själv inte straffar filmskaparna så behöver nog inte vi göra det heller. Intressant är att monoteistiska gudar alltid låter deras anhängare göra grovjobbet. Om Allah inte gillat buddistiska statyer i Afghanistan då borde ju denne potentat kunnat fixa saken utan hjälp av skäggiga gubbar? Varför de kristnas gud inte ingriper då hans anhängare mördar varandra på grund av att en del trott på ikoner och andra inte kan bara tyda på två alternativ. Ett han gillar att de bråkar. Två han finns inte.

Men vilka bilder ska då en troende hedning ta till sig? Ja vi kan knappast tillbe en bild av en fotomodell som gör reklam för en firma som uppkallats efter kärlekens gudinna. Inte heller ska vi inhandla Marvel-Thor dockor. Bäst är ju att man köper, om man inte är så duktig att man kan tillverka egna gudastöttor som andra hedningar tillverkat eller säljer. När det gäller andliga ting så är det ofta, ja kanske alltid tanken som räknas. Ingen avbild kan göra originalet rättvisa, tänk då hur svårt det är att göra en gud rättvisa. Gudinnor är ännu svårare.  Eget tycke och smak är alltid ett bra riktmärke. Men det finns mycket trams och kitsch. Att ha en avbild av någon gud eller gudinna som ser ut att vara med i ett album av Asterix och hans tappra galler är nog inte så lämpligt. Och alla avbilder från 1800-talet a´ la Wagner operahjältar och hjältinnor framkallar väl mest sekulär munterhet. Det finns många bilder av gudarna att köpa via internet och så kallade medeltidsmarknader så med lite tur kan man hitta en eller flera gudabilder man blir nöjd med.

Men viktigaste med bilder av gudar och gudinnor är nog den i dagsläget att de med sin blotta existens utgör en svidande kritik och protest mot monoteistisk intolerans religion och abrahamitisk fundamentalism. Har de tre ”riktiga” religionerna bild förbud, då borde vi ha ett anti bildförbud! Så ni ärade hedningar låt tillverka bilder och stöttor! Det är ohedniskt och ogudaktigt att inte avbilda gudinnorna och gudarna!

Marvel Thor

Ja det är knappast muntert för de asatroende när Hollywood gör $ av vår tro. Men tro inte att vi bryter mot lagen heller. Vi är anständigare än talibaner och mindre lättstötta.

Valkyria figurin

Ja all konst är inte bra konst. Varför ska alltid asatrons makter avbildas med Asterix hjälm? Vad är det som är så spännande med fjärdar och horn? Horn ska man dricka ur, inte ha på huvudet. Denna mindre lyckade avbild ska föreställa en valkyria. Fast de bilder som finns av valkyrior från hednisk tid visar alltid välklädda damer!

 Valkyria i metall

Valkyria som hon avbildades ”på den gamla goda tiden.” Och horn dricker man ur!

Freya suimwear

Freja verkar inte bry sig, i alla fall inte på något negativt sätt att folk använder hennes namn till att sälja baddräkter. Och visst är modellen förtjusande? Kanske tänker Freja som så att vackra modeller ändå aldrig kan bli vackrare än skönhetens gudinna. Men försöka duger. Denna dam ger väl ändå en viss rättvisa åt Frejas natur. Freja är nio gånger vackrare än den vackraste kvinnan som någonsin kommer att leva i Midgård. Muslimerna har som stridsrop gud är störst, borde inte vi hedningar ha Freja är vackrast?

Trä gudar

Ibland är det enkla bäst. Enkelt och uppriktigt har en hedning tillverkat tre bilder som föreställer Oden, Tor och Frej.

Danae

Om inte den kristne Tizian fått avbilda Danaë på detta vis hade vi nog levt i ett samhälle som fått dagens talibaner och islamistiska statens proselyter att verka som mjuka dagisfröknar. Tack alla ni kristna som ändå vågade hämta inspiration från antiken!

Kanske är det tack vare intresset för antikens mytologi som vi idag ser att kristendomen minskar hos européerna?

Tizian Diana

Tizian gjorde många tavlor med bibliksa motiv. Men de hedniska bilderan kallade han poesi. Tavlan föreställer Diana och Actaeon. Enligt sägnen såg Actaeon Diana när hon badade. Sådant tjyvkikande uppskattades inte, så jaktens gudinna hämnades genom att förvandla Actaeon till en hjort som dödades av sina egna jakthundar. Hedniska gudamakter behöver inte människor för att hämnas, de gör det bra ändå!

Taliban

En värdelös idiot till taliban som förstört budditiska statyer i Afghanistan. Sådan vill en del dårar ha i Europa. Monoteism är skit, men en del skit luktar värre än annan. Om Allahs drängar är så här fulla, hur ful är då inte Allah?

Muhammed och ängel

Det finns dock muslimer som anser att det är okej att avbilda profeten. Shiamuslimer har aldrig haft samma intolerans mot bilder. Visst finns det mycket hos shia vi hedningar inte kan eller bör tycka om. Men i ärlighetens namn så tror inte shia på det som sunni gör, nämligen att profeten ska återfödas av en man! Shia är minst dåligt ur ett hedniskt perspektiv.

Iconoclasm

Kristna kan de med. Här går kristna fanatiker så kallade bildstormare till anfall. De slår sönder andra kristnas föremål. Ja det håller ju grälet inom familjen i alla fall.

hindu_gods

Ju mer desto bättre? Ja hellre för många bilder av en polyteistisk religion än för få. Ingen blir längre imponerad av en osynlig gud!

Tor brons

Vi började och avslutade med Tor. Så här avbildades den skäggpryde dunderguden för 1100 år sedan och så kan han gott avbildas idag.

Berlin föll – men inte Odžak

Berlin föll – men inte Odžak

av H. Kama

Historien om slaget vid den kroatiska staden Odžak i krigsslutet 1945 är föga känt utanför Kroatien, och var under den kommunistiska eran praktiskt taget förbjuden att omnämnas då den inte direkt var till fördel för den ”segerrika” kommunismen i propagandan. Staden, som ligger i norra Bosnien (en del av Kroatien som separerades av kommunisterna, och som än idag inte återförenats med moderlandet) försvarades av 4.000 kroatiska soldater ur Ustasja och den kroatiska armén, och var inringade av mångdubbelt starkare kommunistiska, s.k. ”partisan”-styrkor. Det som kommunisterna trodde skulle bli en lätt seger blev till en chock för angriparna som orsakades enorma förluster i upprepade nederlag. Försvararna bjöd på fanatiskt motstånd och striden drog ut på tiden och dagar blev till veckor, och efter ett tag kom ordern från Belgrad till de kommunistiska ockupationsstyrkorna;

”Alla som försvarar Odžak måste försvinna tills Josip Broz Titos födelsedag den 25:e maj!”

Flera brigader sattes in mot försvararna av staden som kämpade ända in i det bittra slutet. Majoriteten stupade i strid, de som kapitulerade hade ingen nåd att vänta av de röda, utan blev omedelbart avrättade. Det fanns dock de som kunde bryta genom de kommunistiska linjerna och fortsatte kampen i ett gerillakrig i skogarna i hela tre år (!) efter det officiella krigslutet.

Befälhavaren för stadens försvar var Ivan Čalušic vars styrkor höll Odžaks tätort, de kringliggande byarna Srnava, Jošavica, Potočan Vrhovac och Svilaj. Petar Rajkovačic hade befälet över styrkor som höll ett annat område i stadens omgivning och försvaret av den södra flygeln stod under Petars bror Ivo. Den östra flygeln hölls av Pejo Ilak och dennes styrkor. Därtill hade en styrka under Ibrahim ”Vitez” Pjanic anslutit sig till försvarsstyrkorna då de var förhindrade att retirera västerut.

Den 19:e april inleddes striderna och partisanerna var under villfarelsen att de kunde ta staden på en gång och för detta ändamål hade man satt in fyra brigader – den ”16:e muslimska brigaden”, den ”19:e brigaden från Brčko”, samt de ”14:e och 27:e Centralbosniska brigaden”. Trots sin stora överlägsenhet i antal slutade angreppen i katastrof för de kommunistiska styrkorna. Hundratals kommunister stupade i de första stormningsförsöken, medan försvararna som var väl förberedda hade små förluster. Bakslaget framkallade irritation hos den kommunistiske överbefälhavaren Tito som krävde en lösning på situationen; ”det finns inget att vänta på”. Detta förstärkte nervositeten hos partisan-officerarna som genast beordrade nya stormningar helt bortsett de förluster som dessa order orsakade de egna styrkorna. Anfallen var helt misslyckade och kommunisterna tillfogades enorma förluster. Situationen förvärrades ytterligare av att de kroatiska försvarsstyrkorna istället gick till motangrepp. Partisanstyrkorna blev paralyserade och ett stort antal soldater deserterade.

I slutet av april kom ett nytt meddelande till partisanstyrkorna från Titos stab; ”Om terrängen kring Odžak inte rensas fort bär ni alla det fulla ansvaret!”. Den 4:e maj inleder partisanerna en aktion för att ”krossa motståndet” kring Odžak under ledning av Miloš Zekic. Alla fyra brigader gick till attack och skulle inledningsvis neutralisera de kroatiska bunkrarna och försvarsställningarna. Inte heller detta försök blev framgångsrikt då kroaterna försvarade sig utmärkt – under förvissning om att motståndaren ej skulle ta några fångar.

Vid ett tillfälle retirerade Ustasja-styrkor och arméstyrkor från Odžak till byn Vlaška Mala, där de anordnade ett bakhåll för partisanerna och ett stort antal kommunister stupade och ett stort antal flydde hals över huvud med vapnen kvarlämnade, varpå Odžak återtogs.

Den 8:e maj, dagen för Tysklands kapitulation, försökte 5 000 partisaner på nytt inta byn Vlaška Mala, vilket ånyo slutade i katastrof för kommunisterna, och i ett motangrepp där Ustasja avancerade ända till byn Vrbovac därifrån partisanerna hade utgått. Partisanofficeren Stevo Kovacevic skickade ett meddelande till högkvarteret i Belgrad:

”Fienden kämpar desperat, inte ens gamla kämpar har sett något liknande. Varje Ustasja måste först bli dödad innan vi kan erövra ett objekt. Vi är fortfarande i våra utgångslägen”.

Det närmade sig Titos födelsedag och situationen i Odžak hade fortfarande inte kommit närmare en lösning. Inte ens efter att man satt in en femte brigad. Då kommer nya order från Belgrad: ”Flyg skall sättas in”. Två skvadroner med tolv flygplan lyfter mot Odžak och bombardemang och beskjutning varar oavbrutet i två dagar, den 23:e och 24:e maj. Vid det här laget började förlusterna hos Ustasja och den kroatiska armén stora. Till skillnad från partisanerna hade de inte utvilade styrkor. Sjukhuset i Prud nära Odžak var packat av sårade. Partisanerna intog slutligen Odžak och byn Vlaška Mala på Titos födelsedag den 25:e maj efter dagars konstant bombardemang. Sporadiska strider följde därefter kring sjukhuset i Prud. Trots att kommunisterna intagit Vlaška Mala lyckades 150 försvarare bryta sig genom partisanernas multipla försvarsringar och krossade Stevo Kovacevics 14:e brigad. Detta ruinerade Kovacevic officerskarriär då han för alltid förlöjligats av ”vad en handfull Ustasja gjort”.

Efter att försvaret kvästs kom hämnden. På sjukhuset i Prud mördade kommunisterna alla 80 patienter, tillsammans med den medicinska personalen. Endast 200 Ustasja- och kroatiska armésoldater kapitulerade, vilka blev omedelbart avrättade. I byarna omkring Odžak mördades alla män äldre än 15 år. År efter år senare i den här delen av norra Bosnien fanns inte elever i grundskolan som hade en levande far. Förutom de mänskliga offer som ansågs motiverade i kommunismens namn ansåg regimen även att staden, p.g.a. sin fascism, skulle förvägras järnväg. Den drog man runt Odžak efter kriget.

Ivan Čalušic och en del av hans styrkor kunde bryta sig genom de kommunistiska linjerna och bedrev ett gerillakrig i ytterligare två år i skogarna i norra och centrala Bosnien. Han förråddes emellertid och blev gripen i staden Tuzla, där han blev senare blev dömd till döden.

Än idag är Petar Rajkovačics öde okänt. Det sägs att han lyckats ta sig genom de kommunistiska linjerna, eller att han begått självmord, eller lyckats ta sig till Spanien. Det finns de som påstår sig ha sett honom i Valencia och Madrid.

I Jugoslavien firades varje år den 15:e april som ”dagen för staden Odžaks ‘befrielse’ från fascismen”, trots det faktum att partisanerna inte lyckats inta staden förrän fem-sex veckor senare.

Ivan Čalušic – närvarande

Petar Rajkovačic – närvarande

Pejo Ilak – närvarande

Ibrahim ”Vitez” Pjanic – närvarande

Odžaks namnlösa hjältar – närvarande

ustasa-flag

”De stupades dag”

”Pingst. Rörlig helg som är till minne av att Jesus lärjungar uppfylldes av helige ande och fick order om att börja missionera.

Kan vara mellan 13 maj och senast 10 juni. Namnet kommer från grekiskan pentekosté som betyder den femtionde. Nu är det femtio dagar efter påsk. Lek och dans förstås. Flickor kunde utses som pingstbrudar men sådant var inte alltid så populärt av prästerna. Pingst är fortfarande en tid för förlovningar och bröllop. Kyckling är en maträtt som förknippas med just pingst.

Pingsten är tre dagar. Pingstafton, pingstdagen och annandag pingst. Sista dagen är sedan 2004 inte en röd dag längre utan den blev vanlig dag men istället blev sjätte juni, nationaldagen helg.

Det är något som en hedning borde vara glad åt.

Nyhedniskt förslag. Sänd de hedniska makterna en tanke. Man kan ju också tänka på alla de hedningar som dödats av kristna som försökt tvinga över dem till kristendomen.”

Följande är från skriften ”Vår och blot”. Men alla hedningar, borde vi inte ha en dag till åminnelse för alla hedningar som dödats av de kristna. Inte vara de som de kristna försökte tvångsdöpa utan all de hedningar som dödats av kristna? Samt folk som brännts för häxeri och trolldom.  En ny hednisk dag, ”de stupades dag” passar utmärkt att uppmärksamma när de kristna har sin pingts. Det är ju vid pingst som de kristna får för sig att de ska på ett eller annat sätt tvinga över folk till sin tro.

Vila i frid alla hedningar  som mördats i vite Krists namn!

Freja är tillbaka!

Freja är en gudinna som är väl värd att dyrka i maj. Majmånad är ju vårmånaden framför alla i Sverige. Nu är det vår i hela landet. Vår vårgudinna är ju Freja och det passar ju bra att Ideella Kulturföreningen införskaffat en statyett som förställer Freja nu när det är vår.

Gör avbildningen av Freja henne rättvisa? Nja, det gör nog ingen avbildning. men det är en vacker figurin. Den avspeglar ju inte alla gudinnans aspekter men det är ju lite svårt att göra det. Eller rättare, det är omöjligt. Vid sidan av Oden är Freja den mest mångfasetterade gudamakten i germansk tro.

En nyhednisk åkallan som sägs vara bra vid runmagi låter så här:

”Freja, livets och skönhetens gudinna,

du som är den kvinnliga magins och sejdens mästarinna.

Tala till mig genom runorna, öppna mitt sinne.

Styr mina tankars till tecknens rätta innebörd.”

Inte ens de kristna lyckades helt få bort Freja från folkets föreställningsvärld. Nu är hon tillbaka, till alla monoteistiska religioners förtvivlan! Hell Njords dotter, hell Frejs syster och hell vår stora gudinna! Hell Freja!

Freja Abaxion

Freja, mäktigare än Jahve, snyggare än Allah.

Svenska dikter del V Fredmans epistel N:o 43

Svenska dikter del V Fredmans epistel N:o 43

Carl Mikael Bellmans något mer okända verk. Handlar om förberedelserna till en förlossning. Troligen den enda av skaldens verk som handlar om det. Bellman Skrev episteln 1771.

Carl Mikael Bellman föddes i Stockholm 1740 och avled där 1795. Debuten kom 1757. Den gode Bellman hade under stora delar av sitt liv dålig ekonomi och satt ibland på gäldstugan för obetalda skulder. Livet är sällan lätt för skalder och poeter. Fast om det vore lätt hade de då varit skalder och poeter?

Fredmans Epistel N:o 43

Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle.

Värm mer öl och bröd,
län madam Wingmarks kanna,
lägg kummin i, Susanna,
värm vår stora kopparpanna
gyllene röd!
Fort bädda en säng
med svandun, silkestäcken;
gesvint, precist på fläcken,
vagga, stol och mässingbäcken,
skaffa i fläng!
Stäng dörren, stäng!
Fäll gardinerna helt sakta;
Astrild, kom, din nymf uppvakta,
kom och hennes glans betrakta,
hennes känslor vänta ömt ditt understöd.

Renskt vin, mjölk och mjöd,
mer ölostvassla, kära!
Mer, socker, ingefära,
allt vad skönt hon vill begära!
Lätta dess nöd!
Sjung nymfen en sång,
dess hjärta ängsligt brinner;
det blod där inne rinner
snart en ljuvlig svalka finner,
delar sitt språng,
Skönhet, vad tvång!
Tusen dödar kring dig stimma;
ända i din kärlekstimmma
måste du en död förnimma;
masken, dold i blomman, bådar
blommans död.

Svensk dikt del IV En morgondröm

Svensk dikt del IV En morgondröm

Gustaf Fröding skrev dikten ”En morgondröm” som gavs ut i hans diktsamling ”Stänk och flikar” förläggaren Bonnier ville ta bort den då den utmanade samhällets kristna värdenorm. Fröding vill inte gå med på sådan censur. Den censuren är nog snusigare än vad dikten är. Men boken anmäldes och det blir rättsligt efterspel. Frödings dikt frikändes men författaren tog skada psykiskt. Än idag finns det idioter som vill tysta det vackra fria ordet.

Gustaf Fröding föddes i Värmland 1860. Dog på hospital i Stockholm 1911. Debuterade 1891 med Guittar och dragharmonika. Fröding är begrav på Gamla kyrkogården i Uppsala.

En morgondröm

I

Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet strör,
vid lidren med byttor till mjölk och smör
stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta små,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid midsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt som skall bliva och är och var.

II

Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormstider,
hans trots önskar strider
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för ro skull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.

III

Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörde små
fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.

IV

Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte bli fri,
han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär
där,
kan du gissa vem det här
är?”

Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,
trevar, gissar: ”Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och – släpp mig, flicka!”

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

V

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.

Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

VI

Och som hjärtblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömnen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud,
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.

 

Frej är tillbaka!

Eriksdagen den 18/5 är som alla vet dagen då Erik den helige firades. Erikskulten hade då Sverige blev kristet ersatt Frejskulten. Lagom till Eriksdagen kom en Frejstatyet som IKF köpt in. Än leva gamla gudar! Hell Frej!

Frej Abaxion

Svenska dikter del III Värdshuset

Svenska dikter del III Värdshuset

Erik Axel Karlfeldt utgav dikten ”Värdshuset” eller om man så vill ”Dala-Rokoko” i sin diktsamling Flora och Pomona. 1864 föddes i södra Dalarna Erik Axel Karlfeldt. Föräldrarna var bönder. Sonen ansågs vara studiebegåvning och fick börja vid läroverk. Debuterade med Vildmarks och kärleksvisor 1895. Den blev inte någon omedelbar succé. Andra diktsamlingen kom 1898 under namnet Fridolins visor och andra dikter. Nu blev det bättre framgång och 1904 invaldes Karlfeldt i svenska akademin. Han blev slutligen dess ständige sekreterare. Postumt tilldelades han nobelpriset 1931, han hade nämligen avlidit på våren detta år. Det finns nog inte någon som diktat om svensk sommar och svenska blommor med samma inlevelse som Erik Axel Karlfeldt.

Värdshuset

Dal-rokoko

Säg, främling, varför häver du det rungande böl?
Vad fattas dig, vad kräver du? »Bespisning och öl.«

Då är du på behaglig ort och må ej smäkta mer.
Du ser den humlekrönta port till nöjets högkvarter.

Här bor den store konungen av tunnor och fat,
som blandar starkt med honungen och reder allsköns mat.

Här fjällas lax, här flänges ål, den feta hönan fläks
vid marmorbrunnens klara skål, där draken evigt kräks.

Här står den täcka oxellund, vars bär ge öl och mäsk.
Därav blir mänskan glad och sund och gott blir djurens fläsk.

Här växa måra, tusengren och mången ljuvlig ört
som gör den skarpa finkeln len och kryddar vin och vört.

Här blomma kumminhagarna till älsklig likör
och malört, god för magarna, sin beska ånga strör.

En pigosvärm far av och till i lövsal och kök
och sprider doft av vårlig dill, spenat och purjolök.

Och bien komma surrande på honungsludna ben,
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.

Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat!

Här hoppar adelsmannen av sitt trevliga föl.
»Håll«, ropar sjöman, »släpp min tös, din grevliga knöl!

För jag har gått på Hamborg med det mastiga skepp,
och jag kan många fina kast och hastiga grepp.

Och hissar jag eller halar jag, så gör jag det grant,
och rucklar jag eller brucklar jag, så ger jag kontant.«

Här sitta många ämbetsmän av skild profession;
här gräla mästare och sven om lön och kondition.

O skräddare, du skolkar nu och skalkas med makt,
du fröjdas på de holkar nyss du krögarflickan bragt.

Skomakare, vi denna ro? Finns ingen obött klack,
och ingen vanskött stövelsko vars ovanläder sprack?

En glad gesäll vid grinden får ett matskott och en klunk,
och visslande han återgår till dammig landsvägslunk.

Men över trädan vid vår häck står torveldens rök,
och lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök.

Det går ett spel med klang så späd på sädgröna fält,
det svänger in bland gårdens träd, ty så är det beställt.

Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll.
Nu dansa vi vår dalkadrill till majande kväll.

Vem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam!
Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam.

Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrö försatt.

Hon makar på sin blåa stubb. »Låt mig beveka dig«,
en yngling viskar, »gack i skrubb, att jag må smeka dig.«

Mot aftonen vid väderspel och kjolvindens fläng,
då yrar som ett tjäderspel, o spelman, din sträng.

Säg, främling, varför häver du det ljudande böl?
»Det sker av stor tacknämlighet för sjudande öl.«

Men akta dig för krögare, de vakta på din pung.
De se du dricker trögare, när du blir mätt och tung.

När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött.
Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött.

Då viner han: »Jag arme man, mitt vinhus var snyggt,
I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt.«

Så fösas vi vid skymningen och klaga med varann,
att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann.

Vi vila oss vid vägarne i svalka och blåst
och sucka, att för ägarne väl stugan nu är låst.

Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.

Norges nationalsång: Ja vi elsker dette landet

Ja vi elsker dette landet

Text: B Bjørnsson Musik:  R Nordraak

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.
Og den saganatt som senker,
senker drømme på vår jord.
Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.
Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!
Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!
Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære –
og det gav forlik.
Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!
Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.
Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

Ja vi elsker dette landet framfördes första gången 17/5 1864. I regel är det bara de första verserna som sjungs.

Norges vapen

Svenska dikter del II Bort gå de

Svenska dikter del II Bort gå de

Verner von Heidenstam skrev dikten ”Bort gå de” vid skaldekollegan Frödings begravning. Verner von Heidenstam föddes 1859. Den unge adelmanen debuterade med en samling dikter kallad Vallfart och vandringsår 1888. Han var en av de främsta av de så kallade ”nittiotalisterna”, dessa fokuserade sin litteratur främst på romantisk istället för de tidigare författarna som hellre hade sitt fokus på realism. Heidenstam blev medlem i svenska akademin 1912 och fick nobelpris 1915. Mest kända verk är nog novellsamlingen Karolinerna. De sista åren bodde Verner von Heidenstam vid sin herrgård Övralid vid Vättern. Denna sjö inspirerade honom mycket. Verner von Heidenstam avled i maj 1940.

Bort gå de

(Gustaf Frödings jordafärd )

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
höra de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus bland sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.

Dö, dö, det är rösten hon hör,
när hon skapar och frågar och spanar.
Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.