Teologiska spörsmål

Ofta när vi pratar om våra gudamakter säger vi gudar och gudinnor. Men borde vi inte istället säga gudinnor och gudar? Vi säger ju när vi vill vara artiga ”mina damer och herrar”. Då borde vi väl vara artiga hedningar och säga våra gudinnor och gudar? Ja vi ska inte sitta och göra reklam för feminism men att ofta lyfta fram att vi inte bara tror på gudar, det vill säga fler än en tråkig osynlig gud made in the great desert utan att vi också har kvinnliga gudamakter att tillbe visar vi enkelt att vi inte har något gemensamt med korsfarare, israeliska arméns och jihadisters syn på religion. Våra gudinnor är lika mäktiga som gudarna vi tillber.

Som hedningar boende i Europa så får vi dagligen finna oss i att den kristna tidräkningen är norm. Men det finns ju redan en hednisk tidräkning som är snarlik och lätt att ersätta den kristna med.Anno yersinia pestis spiritus, efter den andliga digerdöden lite slarvigt översatt till svenska. Den andliga digerdöden är förstås korsläran. Förkortningen till anno yersinia pestis spiritus är a.y.p.s.

I äldre tider började veckan med söndag. Solens dag var den första av de sju dagarna. Och varför inte? Lite roligare är det väl att börja veckan med en dags ledighet än som idag med måndag som arbetsdag. Lite roligare kanske och lite soligare får man förmoda.

Synpunkter mottages gärna.

Är islam en bra religion för homosexuella?

Är islam en bra religion för homosexuella? Ja frågan kan kanske verka lite provokativ, men tänk efter. Islam och för all del judendomen har bara en gud. En gud, men ingen gudinna eller något annat kvinnligt väsen. Inga änglar är av kvinnligt kön. I den mån de har något kön är de män.  Monoteitiska religioner med bara en gud kan alltså sägas vara kvinnofintliga. Kristendomen är något snällare för även Jesus har en mamma. I de monoteistiska religionerna så är det mest män som varit och får sägas vara religiösa ledare. Kvinnorna spelar en undanträngd roll oftast.

Så är då inte islam och judendomen utmärkta religioner för homosexuella? Det enkönade perspektivet på tillvaron är något som såväl homosexuella som monoteister har. Man kan säga att homosexualitet är det största föraktet för det motsatta könet. Ja det motsatta könet behövs ju inte alls. När inte ens det andra könet behövs för att tillfredsställa grundläggande sexuella behov, då behövs inte det andra könet alls!

Så är inte islam då en bra religion för homosexuella? Ja kanske främst för homosexuella män, de som på svenska kallas för bögar men som kristna kyrkan kallade sodomiter i äldre tider. Avsaknad av kvinnliga förebilder gör nog islam problematiskt för homosexuella kvinnor, de som ibland kallas lesbiska, men som på svenska kallats flator. Men det kanske går att lösa om bara viljan finns.

Vi hedningar som tror på både gudar och gudinnor, gudinnor som är lika mäktiga och bra som sina manliga kollegor, men mycket vackrare vi borde då kanske ha distans till homosexualitet?

Vi asatroende har guden Loke, denne gud eller vad han nu ska kallas då de andra gudarna fråntagit honom hans gudastatus och fängslat, honom är ganska meningslös att dyrka. Loke är knappast homosexuell i egentlig mening men han har förmåga att skifta form och byta kön. Loke utmanar heteronormen men också de andra gudamakterna. Rimligtvis borde den som utmanar heteronormen vara gudinnornas och gudarnas motståndare?

Alla har rätt till andlighet, så varför inte uppmana homosexuella att tro på Allah? Att uppmana homosexuella att vara judar är lite problematiskt då judar sällan missionerar.

Att vara monoteist är detsamma som att se världen i ett väldigt snävt perspektiv, men det är homosexualitet också. Att vara polyteist och heterosexuell är detsamma som att se världen med öppen och tolerant men också klar blick. Att vara polyteist och heterosexuell är att ha förståelse för världen och livet med alla dess sidor. Att vara polyteist är att vara sann människovän och tolerant mot omvärlden! Det sista är vare sig homosexuella, de som skriker homofob i tid och otid eller deras vänner muslimerna som skriker kättare och kastar sten. Islam är nog en bra religion för homosexuella!

Frej och Gerd praktiserar heterosexualitet.

Freja har många älskare, men ingen älskarinna!

Kärleken mellan mor och barn kräver att en man varit med och hjälpt till. Även lesbiska kvinnor som insemineras har haft hjälp av en riktigt man!

Om Loke varit en riktig man hade han aldrig behandlat Siv så illa som han gjorde när klippte av henne håret. Tor som är en riktigt karl hämnades, men då Loke inte var en riktig karl så slog inte Tor inte ihjäl honom. Hade ju i och för sig varit ganska meninglös att slå ihjäl Loke då hans dotter är dödsrikets härskarinna.

Loke anklagas av guden Njord för att vara bög! Om man går efter Björn Collinders översättning av den poetiska Eddan.

I en tid då Sverige tar emot fler och fler flyktingar, där fler och fler utländska tiggare sitter i var och varannan svensk stad och där makthavarna inte bara vill att Sverige ska vara en del av EU utan även bli medlem i NATO borde alla svenskar ställa frågan: Hur ska Sverige som nationalstat överleva den ökade globaliseringen?

Denna enkla fråga borde ställas, vid rasterna vid arbetsplatserna och skolorna, vid universiteten, vid familjemiddagarna, eller var som helst där folk träffas. Men framförallt borde frågan ställas till makthavarna.

Vill makthavarna vare sig det är politiker, eller företagsledare svara på frågan eller undviker den så betyder det bara en sak. Man vill utrota Sverige som nationalstat.

Så ni läsare av denna blogg, ställ frågan till alla och envar som ni träffar!

Till Frejs ära

Mäktige gud, född bland vanerna men bofast hos asarna, Njords son och Frejas broder hell dig! Hell dig och ditt hushåll, ära och hell till Gerd din hustru, till Skirner din skosven och till Byggver och Beyla.

Hell dig Frej som dräpt jätten Bele och som vid ragnarök kommer att strida utan vapen, du är den tappratste av gudar!

Yngve Frej, svearnas uråldrige kult gud, våra fäders fruktbarhetsgud och våra efterkommandes likaså, mottag vår hyllning och återgälda våra blotgåvor med din välsignelse.

Ing, Yngve, Frö, Frej, Skidbladners ägare och Gyllenborstes likaså, se till dina troende och välsigna dem med goda gåvor och goda liv.

Hell dig Frej! Hell dig i all evighet!

Alla hedningar är nog inte bra människor. Men alla hedningar är polyteister och vi anser att polyteism aldrig kan bli tråkigt!

Hedendom är en rolig religion!

Alla muslimer är inte fanatiska terrorister, inte heller stenar alla muslimer kvinnor i Allahs namn. men alla muslimer är monoteister och vi tycker att tron på bara en gud är tråkigt!

Islam är en tråkig religion.

Alla kristna är inte fanatiker som startar korståg och bränner häxor. Men alla kristna är monoteister och vi tycker att tron på bara en gud är tråkigt.

Kristendomen är en tråkig religion.

Alla judar är inte sionister som skriker att de är utvalda av gud och skäktar djur. Men alla judar är monoteister och vi anser att tron på bara en gud är tråkigt!

Judendomen är en tråkig religion.

Slaget vid Oravais

14 september 1808 stod slaget vid Oravais. 5500 svenskar mötte en rysk här på 7500 man. Oravais som ligger omkring 5 mil från Vasa blev platsen för det största och blodigaste slaget under svensk-ryska kriget 1808-09. Svenskarna hade redan dagen innan vunnit en mindre seger vid Jutas men båda huvudstyrkorna möttes morgonen därpå. Slaget började runt femtiden på morgonen. Ryska trupper anföll och slaget som höll på fram till sjutiden på kvällen då den svenska reträtten inleddes blev en strid med såväl intensivt skjutande men också med närstrider. Striderna mellan svenskar och ryssar skedde med växlande framgång, vid två tiden slogs ett svensk motanfall tillbaka, men till slut på eftermiddagen började svenskarna mattas av, trötthet men också brist på ammunition gjorde att flera svenskar började dra sig bakåt. Ryssarna avancerade och svenskarna började retirera eller rättare sagt fly. Mörkret omöjliggjorde en fortsatt rysk frammarsch.

Svenskarnas förluster vid Oravais blev 740 man och ryssarnas strax under 900. Slaget avgjorde inte kriget men det men nederlaget påverkade ändå den svenska sidan och var en bidragande orsak att Sverige året därpå miste sin östra halva.

Svenska hären vid Oravais:

Infanteri: Upplands regemente 2 bataljoner, Västmanlands regemente 1 bataljon, Hälsinge regemente 3 bataljoner, Västerbottens bataljon 1 bataljon Uppland, Hälsinge och Västmanland jägare 6 kompanier, Österbottens bataljon 1 bataljon, Savolax infanteriregemente 2 bataljoner, Savolax Jägarregemente 2 bataljoner och Karelska Jägarkåren

Kavalleri: Livgardet till häst 2 skvadroner och Karelska dragonkåren 1 skvadron

Artilleri: 6 sexpundskanoner och 1 fyrapundshaubit

Svenskarna leddes av Carl Johan Adlercreutz, som tidigare vunnit flera segrar mot ryssarna. Men vid Oravais gick det sämre och det har ansetts att Adlercreutz inte var någon större befälhavare, året efter slaget deltog Adlercreutz vid kuppen mot Gustav IV Adolf och blev en tid en av Sveriges mäktigaste män.

En annan svensk som blivit känd för sitt deltagande var den 15 årige löjtnant Wilhelm von Schwerin vid Svea artilleriregemente som i början av slaget höll tillbaka de framryckande ryssarna med hjälp av sina två kanoner. Under senare delen av slaget avled Wilhelm von Schwerin av sina skador han ådragit sig.

Ryssarnas befälhavare var greven Nikolaj Kamenskij som var veteran från krigen mot Napoleon. Efter kriget mot Sverige deltog Nikolaj Kamenskij i krig mot turkarna men avled redan 1811 av sjukdom.

I slutet av 1800-talete restes en minnessten över slaget.

Wilhelm von Schwerin

Minnesmärket över slaget. restes på 1890-talet.

Svenska dikter del XXII Döbeln vid Jutas

Johan Ludvig Runeberg var född i Sverige och levde sina första år i Sverige. Men efter svensk-ryska kriget 1808-1809 kom Runeberg att bli underståte till den ryske tsaren. Runeberg hade aldrig varit emot ett återförenande mellan Finland och Sverige. 1805 i februari föddes Runeberg och 1877 avled han, däremellan han vår skald gifta sig bli far till åtta barn, gjort akademisk karriär och gett ut det kända verket ”Fänriks Ståls sägner” från vilken Döbeln vid Jutas är tagen ifrån men där också ”Vårt land” finns med. Den senare dikten är Finlands nationalsång. 13 september 1808 stod slaget vid Jutas där den svenske befälhavaren von Döbeln segrade över en rysk styrka.

Döbeln vid Jutas

I

Herr prosten talte: ”Döbeln är en hedning,

Förtappad är han evigt, om han dör.

Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,

Och han, han ligger tyst en stund och hör;

Då reser han sig plötsligt upp i sängen:

‘Driv ut prelaten’, ropar han åt drängen,

‘Och akta dig, om han släpps in härnäst!’

Är det ett språk av en, som nalkas döden?

Dock, han må svara själv för sina öden,

Jag har gjort nog som människa och präst.”

II

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,

Herr prosten, där han satt i all sin ståt,

Han talte så och drog en suck tillika

Och skar en bit av steken än och åt.

Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,

Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,

Och feberflammor färgade hans hy.

I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,

På tvenne dygn, de sista, icke vilat;

Själv var han kommen till Nykarleby.

III

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne

En eld, mer tärande än den, han bar;

Såg man hans öga, röjde sig där inne

En oro djupare, än feberns var.

Han räknade var stund, som hann förlida,

Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,

Och ofta var hans blick på dörren fäst.

Den uppläts, färdlös trädde genom salen

En yngling fram till bädden, till generalen;

Och Döbeln talte till sin unga gäst:

IV

”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,

Och bland fritänkare är jag visst en;

Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:

Min bräckta panna och min vän Bjerkén.

Vad ni förordnat, har jag därför tagit,

Har som ett barn här legat och fördragit

Det batteri, ni radat på mitt bord.

Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:

Men binda de mig här för timmar, dagar,

Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

V

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,

Jag måste upp, om jag i graven låg.

Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;

Där avgörs finska härens återtåg.

Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.

Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?

Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

Som gör mig för i morgon sjufalt värre,

Men hjälper mig i dag på mina ben!”

VI

Den unge läkarn hörde mulen ordet,

Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;

Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet

Och strök det tomt uti ett enda drag.

”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” –

En högre rodnad flög på Döbelns kinder,

Och upp han sprang, fast sviktande och svag:

”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!

Ni har förstått mig ni, som ingen annan;

Ni är en man, och så är även jag.”

VII

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,

Sen döden gjort där ren sin första skörd,

Den finska truppen, färdig blott att falla,

Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;

Ett anfall var tillbakakastat bara,

Och Kosatschoffski ordnade sin skara,

Beredd att allt förkrossa med ett nytt.

En dyster stillhet rådde under tiden,

Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,

Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

VIII

Vem skulle samla våra glesa leder,

En återstod från dyra segrars dar?

Av mod, av kraft, av guldren tro och heder

Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.

Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,

Som fört i hundra blodigt sköna strider

Sin tappra björneborgska skara an,

Han skulle nu ej se dess sista öden,

Hans veteraners lugna gång mot döden,

Den skulle slumpen leda, icke han.

IX

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,

Du, som så ofta sågs i stridens lek,

Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,

Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!

Men du och dina ädla vänner alla,

I kunnen kämpa, icke så befalla;

Det var hans konst, den sjukes, endast hans.

Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,

Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,

Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

X

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.

En man till häst syns nalkas. Vem är han?

Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,

Som brusar jublande från man till man?

Hurra, hurra, far över fält och kullar,

Det slukar massor, vidgas, växer, rullar

Som en lavin av röster ned mot daln.

Ha, han har kommit, han och ingen annan,

Den lilla mannen syns med band om pannan,

Den ädla, tappra, varma generaln.

XI

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar

Till detta folk, som striden nyss förspred;

Han rider fram, de sluta sig hans hopar,

Och det blir skick på nytt från led till led.

I täta rader blixtra ren gevären,

Den svartnade, i trasor klädda hären

Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;

Den har ej mer blott döden att förbida,

Den tänker segra nu, ej endast strida,

En annan ande vilar över den.

XII

Men Döbeln red längs fronten av sin skara,

Sen han den åter stark och tryggad fann,

Hans skarpa öga tycktes överfara

Var trupp, var rote, varje enskild man.

Det syntes klart för alla, svensk som finne,

Att stora planer välvdes i hans sinne,

Och sluten var han mer, än han var van;

Dock var han ovant mild också den dagen,

Och ofta ljusnade de bistra dragen

Mot någon välkänd, trumpen veteran.

XIII

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,

Det var korpralen numro sju, Standar.

Han stod med söndrig sko på ena foten,

Den andra foten blödde och var bar.

Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.

Med blicken mörk, med handen på sin panna,

Besåg han stum den gråa krigarns skick.

”Du var dock med”, så talte han omsider,

”På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,

Är det den lön, du för vår seger fick?”

XIV

”Herr general”, så svarte veteranen,

”Se här är det gevär, ni själv mig gav.

Ännu är pipan utan fel, och hanen

Ger eld som fordomdags, det är nog av.

Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;

Men är ej sämre, då man är som andra,

Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.

Skodd eller oskodd gör till saken ringa;

Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,

Så hjälper nog sig foten utan sko.”

XV

Och Döbeln talte icke mer, men höjde

Av aktning hatten vid den gamles ord.

Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde

På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.

Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;

Nu var han stel i armen utan måtta

Och kunde föga mer en virvel slå;

Men fast han sällan släpptes till paraden,

Stod han, där blod det gällde, med i raden.

Till honom talte generalen så:

XVI

”Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?

Finns ingen yngre här till hands än du?

Här har du stått och styvnat hela dagen,

Hur vill du röra dina pinnar nu?”

Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:

”Herr general, väl är jag gammal vorden,

Och att som pojkar drilla blir mig svårt;

Men att ha kraft i armen, det är summan.

Skrik ni som Armfelt: ‘Marsch, framåt, rör trumman’!

Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt.”

XVII

Och Lappos hjälte log och räckte handen

Åt mannen från den tappre Armfelts dar.

Så red han hän och kom till ån, till stranden,

Där Gyllenbögels frikår uppställd var.

Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;

Genralen såg de bleka anletsdragen,

Höll in sin häst och röt med vredgad ton:

”Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?

Har du ej lärt dig än förakta döden,

Din kind är vit som snö, är du pultron?”

XVIII

Men ynglingen steg fram och höjde armen

Och rev sin slitna gråa tröja opp.

Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,

Och frisk en ström av blod i dagen lopp.

”Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.

Jag blött kanske för mycket under tiden,

Och därför har min kind ej rodnat mer;

Dock kan jag än de tappres antal öka,

Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,

Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.”

XIX

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:

”Välan då, ädla folk, till strid, till slag!

Jag har sett nog, att tveka båtar föga,

Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.

Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;

Befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen

Vår hela front, att den sig framåt rör.

Ej här, därborta må vi pröva svärden:

Med dessa trupper kan man trotsa världen,

Man väntar ej med dem attack, man gör.”

XX

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:

”Framåt, framåt till seger eller död!”

En åska var, Standar, din röst för alla,

Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,

Och ynglingen med barmen sönderskjuten

Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,

Och främst red Döbeln själv med draget svärd.

Och innan kvällen hann sin skugga sända,

Var ryska styrkan kastad över ända,

Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

XXI

Och krigets skaror ren försvunnit

Ifrån den nejd, där först de mött varann;

Men på det fält, där striden hetast brunnit,

Stod kvar i kvällens sena frid en man.

Invid hans sida var hans stridshäst bunden.

Han stod där ensam i den hemska runden

Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.

Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;

Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,

Och från hans läppar ljödo dessa ord:

XXII

”En plikt är fylld, de segrat, mina leder;

Ett värv är övrigt, även det är mitt.

Fritänkare jag nämns, det är min heder;

Friboren är jag, och jag tänker fritt.

Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,

Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,

Du, i vars vilja livets banor gå.

Det är till dig jag blickar mot det höga;

Här, där blott döden ser med slocknat öga,

Kan utan vittnen jag dig tacka få.

XXIII

Du skänkt mig åter fosterland och vänner

Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;

Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,

Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

Jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

XXIV

Du gav mig kraft att stridens massor välva

I omotståndlig fart från trakt till trakt;

Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,

Vad hade jag förmått av egen makt?

Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,

Ser Finlands här en väg till räddning bruten,

En ban till bragder öppnad genom mig;

Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,

Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,

Du segergivare, jag tackar dig.”

XXV

Så talte mannen, och hans öga sänktes,

Han steg till häst och syntes snart ej mer;

Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes

På dödens skuggomhöljda skördar ner.

O fosterland, vem spanar dina öden?

Förborgat är, om lyckan eller nöden

En gång skall röjas i din framtids drag;

Men hur du jublar då, men hur du klagar,

Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar

Du minnas denna, minnas Döbelns dag.