Konstnärer del XXVIII Oskar Andersson
Han var nog något pedantisk tecknaren Oskar Andersson. När han beslutat att med egen hand ta sig av daga skar han upp båda handlederna och sköt sig en kula för pannan. 28 november 1906 gick Sveriges förste serietecknare in i det eviga himmelsljuset.
11 januari 1877 föddes Adolfina och August Anderssons son. Sonen växte upp och började arbeta på Kungliga myntverket, där arbetade hans far. Sonen vantrivdes och började studera teckning vid Tekniska skolan. 1892-1898 studerade Andersson, innan studierna var slut hade debuten kommit 1897 i tidningen ”Strix” som börjat utkomma detta år. Året efter började vår konstnär även göra teckningar i ”Söndags-Nisse”. Vid sekelskiftet gjorde Andersson eller signaturen O A som han också skrev sig två resor till Tyskland och en kort resa till Ryssland. O A är mest känd för sina teckningar men gjorde också några landskapsmotiv i olja.
Oskar Andersson var till sin person inbunden och tystlåten, detta avbröts då och då av infall av ganska absurd art och ibland kunde han sitta tyst i ett sällskap och helt utan förvarning börja gapskratta. Många av O A teckningarna präglas av absurd, ofta svart humor. Denna humor saknar enligt en del bedömare medkänsla och förstående för de drabbade. Ändå eller kanske just därför är O A fortfarande efter hundra år en populär tecknare. Mycket av den absurda humorn är lika gångbar i dag som den var under Oscar II tid.
1902 och framöver gjorde O A Sveriges första serie. Seriens namn var ” Mannen som gör vad som faller honom in”. Något senare gjordes serien ”Urhunden”. Första serien var en till stora delar pantomimserie, även om en del pratbubblor förkommer, där en man gör absurda infall. Mannen tar fram en automobil ur rocken och kör iväg, låter ett stadsbud bära hans ordnar på en finare mottagning, klättrar in i bur med farliga djur och klipper av sig fingrarna när han skakat hand med en man han inte tycker om. Sistnämnda har lett till att i modern tid att O A beskyllts för att vara antisemit. Anledningen är att en person i serien har en stor näsa. Att förlagan till denne stornäste person var en av Anderssons personliga ovänner med namnet Kristiansson med smeknamnet ”Tapiren” har de flesta belackare ingen aning om.
1906 var det en stor militärövning, O A fick i uppgift att som journalist bevaka och rapportera vad som skedde. Den något känslige O A tog dock illa vid sig vid åsynen av skrik och explosioner och hästar som for illa under övningen, han var en stor djurvän. Någon tid senare fattade skaparen av våra första serier beslutet att ta till såväl kniv som pistol. Trots alla tragik med ett självmord, lyste Anderssons makabra humor igenom även efter hans död. O A ville att det skulle stå på hans gravsten ”Här vilar sig Andersson”, men det gick inte prästerskapet med på.
