Valborgs-eld
Den sista isiga flagan
Gick sönder vid Islands-bron.
Vid Eklundshof, i skogen,
Slog göken sin första ton.
Det simmar en doft i luften
Och kvällen är ljum och ljus
Och jubel och vemod klinga
I hjärtats vårliga rus.
De spridda rösterna smälta
I brusande ungdoms-chör,
De hvita mössorna bölja
Den branta backen uppför.
Den rödbruna slottsfasaden
Står badad i solnedgång
Och vinden fläktar i fanors
Broderade hvita fång;
Och sången från jorden lyfter
Uti en melodisk storm
Hvar glödande framtidstanke,
Hvar trånad förutan form.
Nu är det Valborgs-afton —
På slätterna rundt omkring
Af plötsliga eldar knytes
Vid horisonten en ring.
Nu är det våren, som kommer
Med knoppar och bristande is;
Han kommer med sång och lågor,
Så var ju alltid hans vis.
Se bara, hvad möda elden
Med bränslet, det färska, har
Till dess ur sprakande sträfvan
En flamma sig löser klar!
Hör blott, hur den dofva chören
Får färg af en melodi,
Alltsom den höga tenoren
Ur brusandet stiger fri!
Men vänta, den första lågan
Hur blir hon ej jättebred,
Hur tar ej den första stämman
De andra stämmorna med!
Så var det för månget år se’n,
Och så är det än i år:
En skara har glödt och sjungit,
En annan följt i dess spår.
Det bålet slocknat, den chören
Har sagt farväl med sin vår,
Men elden, men sången lefva
Och knyta i dag till i går.
De äro den röda tråden,
Af purpur en hemlig flod,
Idéernas segelbara
Kungsådra i ungdomsblod.
De drifva sjudande yngling
Till villande törnestråt
Att fånga ett moln, som kloka
Blott skaka hufvudet åt.
Men vänta, låt ord och lösen
Bli funna utaf sin man,
Då brista skrankor och isar,
Då ungdomen vet hvad han kan.
Det som för världen var dårskap,
Då varder det sant och rätt,
Och det som var obetvingligt,
Det löses lekande lätt.
O, trefaldt lycklig den ungdom,
Som föddes för stora värf,
Då tankar ligga i luften,
Och tiden är stark och djärf!
Så många Valborgs-eldar
I väntan ha brunnit ner
Att höra den rätta klangen
Från ungdomens högkvarter;
Och generationer skiftat,
En gick och en annan kom,
Och ej vardt en lösen funnen
För tusen att fylkas om.
De vårdat, så godt de kunnat,
Den eld som var deras del,
Och hållit strängarne blanka
För framtidens sång och spel.
Skred uppför höjden en skara
Med fanor i böljande svikt,
Vi väntat, vid första tonen,
Få höra framtidens dikt.
Än lyssnar här en och annan,
Som också i chören var,
Och minnes sin egen stormgång
Framåt efter höjdt standar.
Ja, en och annan till slutet
Af Valborgselden är full
Och glömmer att bottenfrysa
Och skaffa sig ära och gull.
Obotlig och outrotlig
Är ungdomen visst hos den,
Som sprakar gnistor och toner
Hvar gång det våras igen.
En främling för detta släkte,
En yngling i dar som flytt,
Han ser dock att isar brista
Och eldar tändas på nytt.
Så ofta som uppför backen
Ånyo det böljar hvitt,
Han känner att Valborgs-elden
Den varder han aldrig kvitt.
(Carl Snoilsky)
