Kulturkristendomen uppfanns på 1700 talet.

Inledning
Begreppet kulturkristen har under de senaste åren blivit ett centralt verktyg för att beskriva svenskarnas relation till religion. Fenomenet att uppskatta kyrkans traditioner, arkitektur och musik utan att dela dess teologiska tro framställs ofta som modernt. Idéhistoriskt sträcker sig dock detta förhållningssätt till kristendomen tillbaka till 1700-talets upplysningstid.

Kulturkristendomens rötter och roll i det moderna Sverige
Under det senaste decenniet har Svenska kyrkan upplevt en tudelad utveckling. Samtidigt som det totala medlemsantalet sjunker till följd av demografiska förändringar, rapporterar kyrkan om ett högt antal aktiva inträden, fyllda kulturarrangemang och ett ökande intresse för kyrkorummet som en plats för stillhet. För att förklara denna dynamik pekar sociologer och teologer allt oftare på begreppet kulturkristendom. Det definieras som en identitet där individen värdesätter kristna riter, moraliske värdegrunder och kulturarv, men avstår från en personlig tro på Gud eller dogmatiska lärosatser.

Historisk bakgrund: Upplysningstidens arv
Även om ordet kulturkristen är relativt nytt, etablerades själva förhållningssättet under 1700-talets upplysningstid. När naturvetenskapliga upptäckter och rationalism vann mark bland Europas eliter, utmanades kyrkans traditionella världsbild. Mirakelberättelser och dogmer ifrågasattes med förnuftet som måttstock.

Samtidigt fanns en ovilja att helt kasta ut religionen. Upplysningens tänkare såg kristendomens moraliska system som en nödvändig garant för samhällsordningen. Inom deismen, en strömning som växte fram under denna epok, betraktades Gud som en skapare som inte längre ingrep i världens gång. Kyrkan behölls därmed som en institution för moralisk fostran, samhällsgemenskap och estetik. Skillnaden mot i dag var juridisk eftersom medborgarna i Sverige under 1700- och 1800-talen var enligt lag skyldiga att tillhöra statskyrkan, vilket dolde vidden av den begynnande sekulariseringen.

Den moderna definitionens framväxt
Att begreppet har fått fäste i det offentliga språket först under de senaste decennierna tillskrivs främst två stora samhällsförändringar.
Den första är den totala religionsfriheten och valfriheten. Sedan relationerna mellan Svenska kyrkan och staten ändrades år 2000 är medlemskapet helt frivilligt. När det krävs ett aktivt val, eller ett medvetet beslut att inte gå ur, uppstår ett behov av att kunna sätta ord på varför man tillhör ett trossamfund utan att vara troende. Den andra förändringen handlar om framväxten av ett pluralistiskt samhälle. I ett historiskt homogent Sverige behövde den kulturella identiteten sällan definieras. I dag, när det svenska samhället rymmer en mångfald av religioner och livsåskådningar, används kulturkristendomen som en markör för att definiera den egna bakgrunden och de värderingar man anser formar västerländska samhällen.

Spänningsfältet i dagens debatt
Kulturkristendomen placerar i dag Svenska kyrkan i en svår balansakt. Å ena sidan fungerar den som en bred folkkyrka som erbjuder uppskattade kulturarv i form av kyrkomusik, högtidsfiranden och historiska byggnader till en sekulär majoritetsbefolkning.

Å andra sidan skapar utvecklingen debatt. Inomkyrkligt finns diskussioner om huruvida fokus på kultur riskerar att försvaga kyrkans kärnuppdrag som trossamfund. Samtidigt har forskare noterat att den kulturkristna identiteten i den politiska debatten ibland används som en exkluderande markör för att dra gränser mot andra religioner, i synnerhet islam. Parallellt med detta syns en mindre men mätbar trend där främst unga sökande efterfrågar just den traditionella teologi och de fasta regler som kulturkristendomen valt bort.

Historien visar att spänningen mellan förnuftsbaserad distans och andligt engagemang inte är ny. Det som under upplysningen var en filosofisk nödvändighet för eliten har i det moderna och sekulariserade Sverige blivit en etablerad identitet för den breda allmänheten. Kulturkristendomens rötter sträcker sig tillbaka till 1700-talet, men som folklig identitet är den ett modernt fenomen.

Slutord och sammanfattning
Historien visar att spänningen mellan förnuftsbaserad distans och andligt engagemang inte är ny. Det som under 1700-talets upplysningstid började som en filosofisk kompromiss för eliten, att behålla religionens moraliska ramverk men lämna dess teologiska dogmer – har i dagens sekulariserade Sverige blivit en etablerad identitet för den breda allmänheten. Även om själva begreppet ”kulturkristen” är modernt, formades det underliggande förhållningssättet under 1700-talet som en direkt följd av sekulariseringens tidiga rötter.

Referenser
https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Christians
https://www.izea.uni-halle.de/en/research/a-ideas-practices-institutions/1-cultural-patterns-of-the-enlightenment/secularization-a-cultural-pattern-of-the-enlightenment.html
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/upplysning-och-pietism-satte-igang-sekulariseringen-redan-pa-1700-talet
https://www.svd.se/a/WbLBEG/att-islam-inte-hor-hemma-har-inget-kristet-resonemang
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturkristen
https://www.tidskriftenikaros.fi/artikel/kristendom-nationalism-och-populism-i-norden