Gerd, Siv och mjöd som försoning
I den fornnordiska diktningen spelar gästfriheten och dess ritualer en avgörande roll för att upprätthålla freden i samhället, och få handlingar är så laddade som när en kvinna räcker fram ett horn fyllt med mjöd. Det är en gest som i den tidens föreställningsvärld fungerade som ett heligt tecken på välvilja, respekt och försoning. I den poetiska Eddan återkommer denna scen på ett slående sätt i två av samlingens mest dramatiska berättelser, nämligen Loketrätan och Sången om Skirner. Trots att både handlingen och de ord som uttalas är nästintill identiska i de båda dikterna, leder de till helt motsatta resultat och visar på spännvidden i hur de gamla skalderna använde välkända traditioner för att skapa dramatik.
I dikten Loketrätan har stämningen i havsjätten Ägirs gästabudssal blivit direkt fientlig sedan Loke tagit sig in och börjat smäda gudarna en efter en. Ingen tycks kunna stoppa hans elaka tunga förrän åskguden Tors hustru, den guldlockiga Siv, stiger fram ur skaran. Hon försöker bryta den hätska stämningen genom att ta till den främsta fredsgest hon behärskar. Siv häller upp ett kristallhorn med gammalt mjöd, räcker det till Loke och hälsar honom vänligt i hopp om att drycken och den rituella artigheten ska få honom att lämna henne utanför grälet. Loke tar visserligen emot drycken, men istället för att hedra gästfrihetens lagar och lugna ner sig väljer han att genast förolämpa även henne genom att påstå att hon varit otrogen mot Tor tillsammans med just honom. Här misslyckas den uråldriga ritualen totalt, vilket understryker att Loke ställt sig helt utanför gudarnas gemenskap och att han inte längre bryr sig om de heliga regler som håller samman världen.
En helt annan utgång får exakt samma handling i Sången om Skirner, där fruktbarhetsguden Frejs tjänare Skirner har ridit till jättarnas värld för att fria till den sköna jättinnan Gerd å sin herres vägnar. Gerd vägrar blankt att ge med sig, vilket leder till ett häftigt ordbyte där Skirner till slut tar till fruktansvärda hot och uttalar mörka förbannelser över henne om hon inte böjer sig för Frejs vilja. Inför dessa skrämmande hotelser inser Gerd att motståndet är lönlöst. För att avvärja hotet och mildra Skirners vrede byter hon plötsligt tonläge och griper till samma rituella handling som Siv. Hon hälsar Skirner välkommen, ber honom sitta ner och räcker honom en kristallbägare fylld med gammalt mjöd.
I mötet mellan Skirner och Gerd fungerar mjödhornet precis så som traditionen påbjuder. Genom att ta på sig rollen som den givmilda värdinnan markerar Gerd att striden är över och att hon accepterar villkoren för fred, varpå hon lovar att möta Frej i den heliga lunden Barre. För åhörarna på den tiden skapade likheten mellan dessa två scener en stark litterär verkan. De kände väl igen de högtidliga orden om kristallbägaren och det gamla mjödet som en självklar signal om försoning. Medan Gerds agerande bekräftar ordningen och återställer balansen efter ett våldsamt gräl, blir Lokes hånfulla svar på Sivs precis likadana gåva ett chockerande bevis på hans obotliga ondska och gränslöshet.
