Stockholms blodbad

Det regnar, det regnar på Stockholms torg,
men regnet kan tvåa ej stadens sorg.
Det strömmar en flod, men av rödaste blod,
där fädernas ädlaste huvuden follo.
De svektes av konungens edliga ord,
och bödlarne skörda på domningens bord,
medan stjärnorna skälvande kollo.

Kristian sitter vid fönstrets karm,
med hatet i blick och med hämnd i sin barm.
Han ser hur det ryker från torgets mitt,
där blodet nu flyter så rikligt och fritt,
från herrar och bispar och borgaremän.
Men lyssna, o kung, ty ur blodet slår än
en låga som aldrig skall slockna!

Ty jorden som dricker de saligas blod,
skall föda en yngling med hämnaremod.
Ur tårarnas skur och ur bödlarnes natt,
skall kronan från dansken bli ryckt och betatt.
När Gustav står upp för att friheten ge,
skall Stockholm i fröjd genom tårarna se,
att enväldets murar ha brustit.

(Carl Wilhelm Böttiger)