Sången om Gerd

Hör om den fagra som lyser i norr över iskalla fjällar:
Gerd, som är dotter till Gyme i skymningens djupaste riken.
Strålande skön var hennes gestalt när hon öppnade dörren,
armarna lyste som norrskenets flammor på midvinterhimlen.
Hela naturen höll andan och havet och luften blev stilla.
Högst upp i Lidskjalf satt Frej och såg glansen från jättarnas marker.
Drabbad av längtan och smärta blev guden i asarnas boning;
maten blev bitter och mjödet förlorade sötman i hallen.
Ingen fick veta vad tyngde hans bröst i den ensliga sorgen,
tills han gav Skirner, sin trogaste sven, både svärdet och hästen:
”Rid nu till jättarnas land genom eld och den stormande natten,
sök upp den fagra och bjud henne guldet och eviga gåvor!”
Skirner red fram över hedar där mörkret och vilddjuren härjar,
nådde till Gymes palats där de gläfsande hundarna vaktar.
Inne i kammaren hörde den stolta hur marken gav vika:
”Vem är den djärve som bultar på porten till jättarnas boning?”
Skirner steg in och erbjöd de elva av guldgula äpplen,
Draupnir, den heliga ringen, han lade på glittrande bordet.
Gerd sade nej till hans gåvor och trotsade gudarnas vilja:
”Aldrig ska asarnas konung få dela min bädd eller kärlek.”
Då lyfte svennen sitt svärd och han talade kraftfulla förbannelser,
skrämde med trolldom och nöd och ett liv i den eviga kylan:
”Ensam och glömd ska du tyna på berget där stormarna piskar!”
Stoltheten mjuknade sakta i mörka och hotfulla natten.
Gerd tog emot hans begäran och gav honom löftet till slut:
”Möt mig i Barres den tysta och grönskande lunden om nätter,
nio dygn ska vi vänta i längtan på bröllopets timma.”
Isen har smält under solens och kärlekens mäktiga strålar,
nu är hon asarnas drottning och jorden bär gräs i sin prakt.