Franz Liszt föddes år 1811 i Raiding i dåvarande kejsardömet Österrike av föräldrarna Adam Liszt och Maria Anna Liszt. Hans far Adam arbetade som hovtjänsteman och var själv en skicklig amatörmusiker som spelade flera instrument och kände personligen storheter som Beethoven och Haydn. Det var pappan som tidigt upptäckte sonens enorma talang och som offrade mycket för att Franz skulle få studera vidare medan modern Maria Anna som kom från en tysk-österrikisk familj gav trygghet under uppväxten.
Frågan om hans ungerska nationalitet är dock komplex eftersom födelseorten Raiding låg i Kungariket Ungern men befolkningen till största delen var tysktalande och området tillhör idag Österrike. Hans mor var helt tyskspråkig och faderns familj hade österrikiska rötter vilket ledde till att Franz Liszt själv aldrig lärde sig tala ungerska. Han växte upp med tyska som modersmål och levde sedan större delen av sitt vuxna liv i Frankrike och Tyskland där han främst talade franska. Trots språkhinder och geografisk frånvaro betraktade han sig själv livet ut som ungrare i hjärtat och bar stolt ett ungerskt pass.
Han flyttade tidigt till Wien för att studera för Carl Czerny och Antonio Salieri och därefter vidare till Paris där han snabbt etablerade sig i stadens främsta kultursalonger. Under de följande decennierna utvecklades han till en av musikhhistoriens mest legendariska pianovirtuoser och hans bländande teknik förändrade synen på vad som var möjligt att spela på ett piano.
Under 1840-talet reste han runt på omfattande konsertturnéer i hela Europa och skapade en masshysteri som kom att kallas lisztomani eftersom publiken bokstavligen slogs om hans handskar och hårlockar. Mitt i denna framgångssaga valde han år 1848 att avsluta sin karriär som turnerande virtuos för att istället slå sig till ro som hovkapellmästare i Weimar. Där komponerade han några av sina mest monumentala verk som Faustsymfonin och sina två pianokonserter samtidigt som han introducerade den banbrytande genren symfonisk dikt. I Weimar blev han också en viktig mentor för andra progressiva tonsättare och han dirigerade bland annat uruppförandet av Richard Wagners opera Lohengrin.
Under den sista tredjedelen av sitt liv flyttade han till Rom där han genomgick en djup andlig kris och valde att viga sitt liv åt den katolska kyrkan genom att ta lägre vigslar och anta titeln abbé. Hans sena kompositioner förändrades drastiskt och blev experimentella med en mörk och ibland profetisk harmonik som förebådade 1900-talets modernism. Han fortsatte att undervisa unga pianister helt utan ersättning ända fram till sin död i Bayreuth år 1886 där han avled i sviterna av lunginflammation under den pågående musikfestivalen.
