Den missförstådda deklarationen
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (antagen 1948) var aldrig tänkt att vara en oföränderlig eller helig skrift, utan ett levande dokument och ett politiskt verktyg. Dokumentet formulerades som en gemensam vision för att förhindra de grymheter som utspelade sig under andra världskriget. Det finns flera skäl till varför det är ett juridiskt och politiskt instrument snarare än en dogmatisk text.
För det första var förklaringen inte juridiskt bindande från början. Den antogs som en resolution av FN:s generalförsamling, vilket innebär att den ursprungligen var en principförklaring och inte ett bindande traktat. För det andra fungerade den som en grund för vidareutveckling. Tanken var att rättigheterna senare skulle preciseras i bindande konventioner, vilket också skedde 1966 genom FN:s konventioner om civila och politiska samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och regionalt genom Europakonventionen. För det tredje var texten en produkt av kompromisser. Den mejslades fram genom intensiva diskussioner mellan länder med helt olika ideologier, religioner och politiska system, inklusive USA, Sovjetunionen och Kina. Den är med andra ord ett pragmatiskt kompromissdokument.
Mänskliga rättigheter debatteras, tolkas och utvidgas ständigt i takt med att världen förändras, till exempel kring digital integritet, klimatförändringar och ny teknik. Detta visar att de utgör ett dynamiskt verktyg för mänsklig värdighet, inte en statisk dogm.
När religiösa grupper eller individer försöker tolka om sina traditionella normer för att de ska passa perfekt ihop med FN:s deklaration, glömmer de ofta att dessa två system har helt olika grundvalar. Att försöka pressa in religionen i deklarationens mall, eller vice versa, riskerar att urvattna båda två. Det döljer det faktum att mänskliga rättigheter skapades just för att människor med olika religiösa och filosofiska ideal ska kunna leva tillsammans under samma spelregler. Många av dagens hedningar, vare sig de kallar sig asatroende eller fornsedare, borde tänka på detta.
När samfunden hela tiden påpekar att de ställer sig bakom deklarationen, betyder det intressant nog att medlemmarna i samfunden måste ha en positiv syn på FN. Att Ryssland och Kina, två länder som ses med misstänksamhet av många, är med i säkerhetsrådet som styr FN, tänker de inte på.
Vidare blir den paradoxala slutsatsen av ett sådant stadgekrav att man måste godta ett modernt, sekulärt och politiskt system för att vara en godkänd medlem i samfundet.
Detta skapar en intressant intellektuell och andlig spänning som kan delas upp i tre centralaspekter. Det handlar först och främst om en identitetskrock, där personen inte bara förväntas relatera till sina gudar, makter eller historiska traditioner, utan också tvingas skriva under på ett globalt, liberalt rättighetsprojekt från 1948. Dessutom råder en frånvaro av teologisk koppling, eftersom det inte finns några historiska eller mytologiska belägg för att asatron eller forn sed i sig kräver en tro på universella, individuella mänskliga rättigheter. Rättigheterna blir därmed ett yttre, sekulärt filter som klistras ovanpå religionen. Slutligen prioriteras pragmatism framför renlärighet. Samfunden sätter här praktisk överlevnad och politisk trygghet i det moderna samhället framför att hålla religionen helt fri från nutida politiska influenser, men detta sker då på bekostnad av religionens särart.
