Dödgrävare, som med mull min lekamen täcker (Bellmanpastisch)

Bland vissna blad på kyrkogården går jag,
och ser hur djupt du gräver i vår jord.
Ett sista hem åt människan du sätter,
här tystnar varje skratt och varje ord.
Men hör du, kära vän, hur glaset klämtar?
Från krogen hörs ett muntert, livfullt ljud!
Även om döden här i mörkret väntar,
så vill jag hylla livets glada bud.

Gjut i ett glas av rhenskt och ädelt vinfat,
låt stråken dansa vilt på trogen fäst!
Ty innan mullen döljer detta ansikt,
ska jag till Bacchus bjudas som en gäst.
Så gräv ditt hål, men låt oss först få dricka,
och sjunga glatt till harpornas klang,
tills Movitz spelar för en vacker flicka,
och Charon ropar på sin sista gång.

(Henrik Andersson)