Eld och vatten: Varför Njord och Loke saknar relation i myterna
I den nordiska religionen, vanligen kallad asatrons rika berättarvärld finns det gudar som ständigt korsar varandras vägar, men också de som rör sig i helt skilda sfärer. Relationen mellan havsguden Njord och den ränkfulla Loke är i det närmaste obefintlig. Detta är ingen slump, utan speglar en djupgående klyfta som är både social, moralisk och elementär. De få gånger deras vägar faktiskt korsas uppstår en omedelbar konflikt, vilket blir som tydligast i eddadikten Lokasenna, där gudarna har samlats till fest hos havskungen Ägir.
Njord tillhör vanernas gudasläkte och kom till asarna som en fredsgisslan efter det stora kriget mellan de båda grupperna. Han representerar det lugna havet, vinden, rikedom och den trygga fiskelyckan vid kusterna. Njord står för stabilitet, fruktsamhet och den livgivande naturkraft som människorna var helt beroende av för sin överlevnad. Loke är däremot av jättesläkt, en outsider som har tagits upp bland asarna genom ett fostbrödralag med Oden. Loke är kaosets, lögnernas och den destruktiva förändringens princip. Han förknippas i många tolkningar med den vilda, oförutsägbara elden som förtär allt i sin väg om den lämnas utan uppsikt. Mötet mellan Njord och Loke är därför på ett symboliskt plan det eviga mötet mellan eld och vatten, två element som inte kan existera tillsammans utan att det ena släcker eller förintar det andra.
Under gästabudet hos Ägir sätts denna motsättning på sin spets när en berusad och bitter Loke bestämmer sig för att kränka alla närvarande. Loke sparar inte på orden utan attackerar först Njords barn, Frej och Freja, med grova anklagelser om incest. När den stolte fadern Njord kliver fram för att försvara sina barn, vänder Loke sin vassa tunga direkt mot honom. Loke hånar Njords förflutna som gisslan och påstår i en medvetet förnedrande liknelse att jättedöttrar har använt havsgudens mun som en slags potta. Ironiskt nog får Loke sedan etter av en orm i sitt ansiktet av just Skade som är gift med Njord och räknas till köldens jättar.
Njord backar dock inte för Lokes verbala eldstorm utan ger omedelbart svar på tal. Han förklarar lugnt men kraftfullt att hans tid som gisslan inte medför någon skam, speciellt eftersom han lyckats avla en son som är älskad av alla och som är asarnas främsta prydnad. Njord avslutar med att vända skammen tillbaka mot Loke genom att påminna sällskapet om Lokes egna perversa och könsöverskridande eskapader, såsom den gången Loke förvandlade sig till en märr och födde den åttafotade hästen Sleipner. Genom detta svar visar Njord att havets djupa lugn kan stå emot eldens tillfälliga gnistor, och Loke tvingas gå vidare till nästa offer vid bordet.
Deras totala brist på samarbete i eddorna understryker att de representerar oförenliga krafter i kosmos. Medan Njord bygger upp och ger liv genom sina vatten, river Loke ner och skapar förödelse. De rör sig på säkert avstånd från varandra genom hela den mytologiska historien, fram till dess att världen går under i Ragnarök, där alla element slutligen kolliderar och förgås tillsammans. Men vatten kan upphettas men bli ånga och Njord överlever som bekant världsbranden.
Njord är en mäktig gud. Han överlever ragnarök, det gör inte Loke.
