Vi vill möta gudarna, inte se oss själva i spegeln

Om man skalar bort det som är obekvämt, blodigt eller främmande, då dyrkar man inte längre historiska gudar. Då har man skapat en helt ny, modern religion och satt gamla namn på den.
Man kan absolut argumentera för att en religion måste utvecklas för att överleva. Men om utvecklingen innebär att man låtsas som att gudarna alltid har tyckt exakt som en modern svensk riksdagspolitiker, då har man tappat respekten för historien. Då har man förvandlat gudarna till speglar av sig själv.

Denna oärlighet uppstår när man försöker förena två oförenliga ting: å ena sidan den historiska tyngden, mystiken och rötterna från vikingatiden, å andra sidan det moderna samvetet och de samtida politiska värderingar som godkänns av dagens samhälle.

Det är just denna spänning som gör att många idag lämnar de organiserade samfunden. Istället söker man sig till en mer privat, historiskt orienterad asatro, där man kan respektera gudarna i hela deras ursprungliga, ibland skrämmande komplexitet, utan att behöva blanda in modern partipolitik.
Men det finns en ständig risk att religionen bara blir en modern projektion. Istället för att möta gudarna så som de faktiskt beskrivs i eddorna och sagorna, riskerar man att skapa en gud i sin egen avbild. När man rensar bort historiens mörka och främmande sidor tappar man ofta den ”numinosa” upplevelsen, känslan av att möta något som är större, äldre och fundamentalt annorlunda än en själv.
När vi talar om en numinos upplevelse i samband med de historiska gudarna, menar vi att den asatroende möter något som är vildare än människan själv. Det är raka motsatsen till en snäll eller politiskt anpassad gud som tycker exakt som vi.

Vi vill möta gudarna, vi vill inte se oss själva i en spegel.