Den tveeggade stoltheten: Från självbestämmande till destruktivitet

När Freja vägrar att gifta sig med jätten Trym (vilket hade inneburit att asarna gav vika för utpressning) eller när Gerd i Skirnersmål initialt står upp mot Frejs tjänare, handlar det om personlig integritet och suveränitet. Det är en stolthet som handlar om att äga sitt eget öde och inte låta sig kuvas. Det är en egenskap som väcker respekt eftersom den skyddar det egna värdet.

Brynhild däremot personifierar den stolthet som har tippat över ända. Hennes saga i Völsungasagan och den Poetiska Eddan är en klassisk tragedi som tar sin början i olydnaden mot Oden, där hon sätter sin egen vilja över den kosmiska ordningen. Detta blir startskottet för hennes fall. När hon senare inser att hon blivit lurad till att gifta sig med Gunnar genom Sigurds list, blir hennes stolthet så djupt sårad att hon kräver både Sigurds och hans unga sons död. Hon tvingar Gunnar och hans bror Högne att arrangera morden, eftersom hon hellre ser den man hon älskar död än att själv leva med skammen av att ha blivit bedragen.

Hennes efterföljande självmord och mötet i dikten Brynhilds helfärd visar att hennes stolthet till slut har blivit ett fängelse. När hon på väg till underjorden läxar upp en jättekvinna och försvarar sina handlingar blir det tydligt att hon aldrig kan backa, aldrig rannsaka sig själv och aldrig visa sårbarhet.

I asatron och det fornnordiska tänkandet fanns det ett starkt ideal om att behålla sitt ansikte och sin ära, men Brynhilds öde fungerar som en varning: när stoltheten blir viktigare än livet självt, och när den drabbar oskyldiga, förvandlas den till en destruktiv kraft som sliter sönder både individen och ätten.

Brynhild övertalar sin make och hans bror att döda Sigurd och dennes son. Här har stoltheten gått lite för långt.