Om rotegång och fattigauktioner

Sveriges mörka men också djupt komplexa socialhistoria rymmer system för fattigvård som i dagens ljus framstår som fullkomligt obegripliga, men som måste förstås utifrån den bistra verklighet som rådde. Under artonhundratalet var Sverige ett av Europas absolut fattigaste länder, präglat av en enorm brist på pengar, återkommande missväxt och en kraftig befolkningsökning som skapade en utbredd nöd. Det fanns inga ekonomiska resurser eller skattepengar för att bygga upp offentliga institutioner eller betala ut socialbidrag. I detta utarmade agrarsamhälle tvingades man organisera det sociala skyddsnätet genom praktiska och lokala lösningar baserade på mat, husrum och mänsklig arbetskraft. Samhället löste försörjningen av sina allra fattigaste medborgare genom två officiella och lagstadgade metoder som fungerade ända in på nittonhundratalet, nämligen rotegången och fattigauktionerna.

Rotegången var det äldsta och mest utbredda systemet med djupa historiska rötter som sträckte sig ända tillbaka till medeltidens gamla landskapslagar. Det formaliserades som ett fast nationellt system under mitten av sextonhundratalet genom Sveriges första tiggeriordning. Tanken bakom rotegången var att dela upp varje socken i mindre geografiska områden som kallades rotar, vilka oftast bestod av ett antal intilliggande bondgårdar. De fattiga som var helt arbetsoförmögna tilldelades en specifik rote och tvingades vandra runt mellan dessa gårdar enligt ett strikt och fastställt schema. Bönderna i roten var enligt lag skyldiga att ge den fattige mat, kläder och husrum i utbyte mot att personen hjälpte till med sysslor i den mån hälsan och krafterna tillät. Hur länge den fattige fick stanna på varje enskild ställe berodde helt på gårdens skattetal och storlek, vilket innebar att en stor gård tog emot hjonet under en hel vecka medan en mindre gård kanske bara erbjöd härbärge i ett dygn.

Detta skapade en tillvaro i ständig förflyttning som i folkmun ofta beskrevs som djupt förnedrande, där rotehjon ständigt möttes av motvilja och tvingades sova på de sämsta platserna i uthus eller fähus. Samtidigt rymde systemet en viktig nyans av mänsklig värdighet och ömsesidig nytta. Genom att rotehjonet faktiskt arbetade utifrån sin egen förmåga, med att laga stängsel, sköta om djur, sticka eller hjälpa till vid skörden, var de inte bara passiva mottagare av allmosor. Arbetet blev en bro till självrespekt och en metod för att behålla sin anständighet, då individen kunde känna att man gjorde rätt för sig och inte låg samhället till last. I många mindre socknar där alla kände alla fanns dessutom en stark social kontroll som innebar att bönderna tog sitt ansvar på stort allvar, lät hjonet sitta med vid matbordet och bemötte personen med genuin medmänsklighet.

När befolkningen ökade dramatiskt under slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet pressades det gamla systemet till bristningsgränsen, och rotegången räckte inte längre till för att hantera den växande massfattigdomen. Eftersom socknarna fortfarande saknade kapital för att bygga och driva fattigstugor lades grunden för fattigauktionerna, även kallade entreprenadauktioner, som började växa fram som en rent ekonomisk nödlösning. Detta system fungerade som en omvänd auktion där den person eller familj som krävde minst ekonomisk ersättning från socknens fattigvårdsstyrelse för att ta hand om en fattig person vann budgivningen. Den som tog emot det fattiga hjonet fick sedan använda personen som gratis eller billig arbetskraft i hemmet eller i jordbruket under ett års tid, vilket gjorde systemet mycket billigt och populärt bland socknarnas ekonomiskt pressade beslutsfattare.

Fattigauktionerna exploderade i omfattning efter att Sveriges första gemensamma fattigvårdslag infördes i mitten av artonhundratalet. I denna lag från artonhundrafyrtiosju förbjöds rotegången specifikt för barn eftersom man insåg hur skadligt det var för unga människor att ständigt flytta runt och aldrig ha ett fast hem. Ersättningen blev istället att barnen såldes på auktion till fasta familjer över ett år i taget, där den bonde som krävde lägst bidrag fick barnet. Systemet nådde sin absoluta kulmen under det sena artonhundratalet efter en ny och mycket strängare fattigvårdslag från 1871 samt de svåra nödåren i slutet av artonhundrasextiotalet. Eftersom köparna på auktionerna ofta drevs av att maximera sin egen vinst och minska sina utgifter ledde detta tyvärr i många fall till att de utauktionerade personerna, och då i synnerhet barnen, utsattes för svår vanvård, svält och brutalt hårt arbete av samvetslösa köpare.

Kritiken mot både rotegången och fattigauktionerna växte sig allt starkare i takt med att Sverige moderniserades, industrialiserades och humanitära värderingar fick ett större fäste i samhällsdebatten. Systemen liknades i tidningar och politiska diskussioner vid rent slaveri och ansågs helt ovärdiga ett framväxande modernt land. Det slutgiltiga slutet för dessa historiska och djupt präglade fattigvårdsinstitutioner kom under sommaren 1918 genom införandet av en helt ny och omfattande fattigvårdslag. Den fjortonde juni 1918 förbjöds både fattigauktioner och rotegång helt och hållet i svensk lag, vilket markerade slutet på en era av institutionaliserad fattigdomsvandring och människoauktioner, och banade istället väg för att de gamla fattigstugorna reformerades och omvandlades till de första stegen mot moderna ålderdomshem och ett mer humant välfärdssamhälle.

Referenser

Tryckta kälor
Ejdenstam Julius Svenskt folklivslexikon 1992.
Hadenius stig, Nilsson Torbjörn & Åselius Gunnar Sveriges historia, vad varje svensk bör veta 1996.

Internet
https://arkeologerna.com/bloggar/de-osynligas-kulturarv/om-fattiga-och-fattigvard/
https://www.hhogman.se/fattigvard.htm
https://dellenportalen.se/varden/fattigvarden-under-1800-talet/
https://www.iglabo.se/b331/
https://lokalhistoriaskelleftea.se/pdf/1.Fattigv%C3%A5rden%20f%C3%B6rr.pdf
https://sverigeshistoria.se/lektioner/fattigbrickor/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fattigauktion
https://varldenshistoria.se/samhalle/barn-och-hjalplosa-auktionerades-ut