Mannen som besegrade KGB: 40 år i underjorden för Ukrainas frihet

Ilja Stepanovytj Oberisjyn (även känd som Ilya Oberyshyn) föddes 1921 i Ivano-Frankivsk-regionen och utvecklades till en av de mest extrema symbolerna för ukrainskt motstånd mot Sovjetunionen. Redan i tonåren gick han med i den ukrainska nationaliströrelsens ungdomsförbund. När Röda armén ockuperade västra Ukraina 1939 studerade han fysik och matematik vid Lvivs universitet, men han tvingades avbryta sina studier och fly när sovjetiska myndigheter inledde massarresteringar av studenter. Under Tysklands efterföljande ockupation av området påbörjade han medicinstudier och anslöt sig till den ukrainska upprorsarmén (UPA). Där fick han täcknamn som Stetsko och Kobzar samt det medicinska ansvaret för att skaffa fram läkemedel till de stridande förbanden.

År 1944 fattade Oberisjyn det definitiva beslutet att bränna sitt sovjetiska internpass i en direkt protest mot Kreml. Detta radikala val gjorde honom formellt papperslös i en totalitär stat där de sovjetiska myndigheterna krävde strikt registrering av alla medborgare. När den öppna väpnade ukrainska motståndsrörelsen krossades i början av 1951 tvingades han gå helt under jorden för att undvika omedelbar arrestering eller avrättning. Från och med den stunden inleddes en 40 år lång tillvaro som helt isolerad skuggfigur. Eftersom han saknade giltiga id-handlingar kunde han aldrig söka ett officiellt arbete, registrera ett boende eller ens besöka ett sjukhus när han var sjuk. Under den första tiden fram till 1960 bar han ständigt ett skjutvapen. Efter det bar han istället råttgift på sig med avsikten att ta sitt eget liv om KGB någonsin skulle hitta honom, då han vägrade låta regimen använda honom i propagandasyfte. Han överlevde genom att sova på tågstationer, gömma sig i skogar och röra sig mellan tillfälliga gömställen.

Den mest anmärkningsvärda delen av Oberisjyns liv under jorden involverade hans hemliga familjebildning. Han träffade lärarinnan Emilija Turtjyn, som levde ett lagligt liv utåt men i hemlighet stöttade motståndsrörelsen. De gifte sig i strikt hemlighet med hjälp av en djupt lojal präst och fick tillsammans sonen Arkadij. Sonen fick inte veta att hans far överhuvudtaget existerade förrän han fyllt 12 år. Oberisjyn tillbringade decennier gömd i utrymmen i hustrun Emilijas hus i Ternopil-regionen. Han tvingades bland annat bevittna sin egen sons bröllop på 1970-talet i hemlighet genom en liten glipa i innertaket. Endast Emilijas närmaste familj kände till hemligheten. De levde under konstant skräck för angivare, och sovjetiska amnestier ignorerades konsekvent då familjen vägrade lita på löften från regimen.

Det unika levnadsödet nådde sitt slutskede i december 1991. Efter att ha lyssnat på en gömd radio i sitt krypin nåddes Oberisjyn av beskedet att den ukrainska folkomröstningen resulterat i en jordskredsseger för Ukrainas självständighet. Två dagar efter folkomröstningen klev han för första gången ut i det öppna samhället och överlämnade sig till de nya ukrainska myndigheterna. Han hyllades omedelbart som en nationell hjälte som lyckats överlista KGB:s övervakningsapparat. Han tillbringade sina sista sexton år i frihet med att vara politiskt aktiv och leda den historiska organisationen Memorial. Han gav ut sina memoarer under titeln Ett halvt sekel i underjorden och tilldelades den ukrainska förtjänstorden av tredje klassen innan han avled i staden Ternopil den 11 november 2007.