2 665 866 746 664 djävlar

Det var en gång en grupp herrar i kåpa som tittade ut över det medeltida Europa och kände att livet var lite för lugnt och okomplicerat. Pest, svält och hundraåriga krig i all ära, men det som verkligen saknades i vardagen var en ordentlig folkräkning av underjorden. Beväpnade med dammiga pergamentrullar, radband och en fullkomligt livsfarlig talang för huvudräkning bestämde sig dessa heliga genier för att strukturera upp kaoset i avgrunden en gång för alla. För om det är något Gud och djävulen kan enas om så är det väl att en effektiv byråkrati kräver exakta siffror och noggrant ifyllda blanketter.

Först ut på banan var den spanske biskopen Alfonso de Spina som runt år 1459 bestämde sig för att tillämpa strikt fastighetsmatematik på Uppenbarelseboken. Genom att räkna ut den exakta rymden i himlen och sedan dividera detta med tre, eftersom Lucifer som bekant drog med sig en tredjedel av personalstyrkan i fallet, landade han på den mycket rimliga och välavvägda summan etthundratrettiotre miljoner trehundrasexton tusen sexhundrasextiosex demoner. Hur han visste att inga demoner hade dött i provanställningen eller gått i förtidspension förtäljer inte historien, men siffran spikades med en sådan auktoritet att ingen vågade argumentera mot biskopens gudomliga Excel-ark.

Men varför nöja sig där när man kan göra helvetet till en modern koncern med tydlig linjeorganisation. Drygt hundra år senare klev Johann Weyer in i handlingen med sin Pseudomonarchia Daemonum och förvandlade underjorden till ett väloljat maskineri. Enligt Weyers extremt noggranna fältstudier, som han på något vänster lyckades genomföra utan att själv brinna upp, styrdes riket av sjuttiotvå prinsar som basade över exakt ettusenetthundraelva legioner, där varje legion innehöll exakt sextusensexhundrasextiosex medarbetare. Detta gav slutsumman sju miljoner fyrahundrafemtusen niohundratjugosex djävlar. Det är oklart om Weyer fick provision på varje räknad själ, men hans hängivenhet till den romerska arméstrukturen visar att även om man har klövar och svans så måste man hålla stram ordning i leden.

Självklart fanns det alltid någon som tyckte att de andra räknade som amatörer, och den titeln kneps av teologiprofessorn Martin Barrhaus. Han tittade på sina kollegors miljonbelopp, fnös föraktfullt i sin kåpa och dundrade till med svindlande Exakt 2 665 866 746 664 djävlar, alltså över 2,6 biljoner djävlar. Vid den här tidpunkten bodde det knappt femhundra miljoner människor på hela jordklotet, vilket betyder att Barrhaus i princip gav varje levande människa en personlig assistentgrupp på över femtusen djävlar vars enda arbetsbeskrivning var att viska elakheter och dölja borttappade nycklar. Man kan ju undra hur dessa miljarder andar fick plats runt middagsbordet, men på 1500-talet behövde man inte bekymra sig om logistik eller fysiska lagar så länge man hade ett giltigt teologiskt diplom.

Det är ändå fascinerande att tänka sig dessa munkar och lärda män, sittande i sina kalla klosterceller med fladdrande talgljus, helt uppslukade av att räkna ut exakt hur många osynliga varelser som kokade tjära i underjorden. Medan bönderna utanför fönstret kämpade för att få skörden att räcka till nästa månad satt kyrkans elit och debatterade om helvetets sjunde hertig hade hand om trettio eller trettioen legioner av flugor. Det är väl ändå definitionen av sann arbetsglädje att kunna titta på universums samlade ondska och tänka att det här blir nog bäst om vi sorterar det i bokstavsordning och sammanställer en prydlig kvartalsrapport?