Det stora siouxkriget 1876: En historisk analys av konflikten om Black Hills

Det stora siouxkriget, som utspelade sig mellan 1876 och 1877 i gränsområdena mellan dagens Montana, Dakota och Wyoming, utgör en av de mest intensiva och avgörande militära sammandrabbningarna till följd av den amerikanska expansionen västerut. Konflikten, som stod mellan USA:s federala armé och en koalition av lakotasiouxer och nordliga cheyenner, markerade kulminationen på decennier av territoriella spänningar på de norra prärierna. Genom att undersöka krigets förhistoria, dess centrala militära sammandrabbningar samt de tongivande aktörerna på båda sidor framträder en komplex bild av en oundviklig sammanstötning mellan två oförenliga politiska och ekonomiska system.

Förhistorien till kriget är djupt rotad i det så kallade Fort Laramie-fördraget från 1868. Genom detta avtal garanterade USA:s regering lakotafolket exklusiv äganderätt och suveränitet över det stora siouxreservatet, vilket inkluderade det heliga bergsområdet Black Hills. Den geopolitiska balansen rubbades dock dramatiskt år 1874 när en militär forskningsexpedition, under ledning av överstelöjtnant George Armstrong Custer, bekräftade förekomsten av rika guldfyndigheter i regionen. Nyheten utlöste en massiv tillströmning av vita guldgrävare som olagligt trängde in på indianernas territorium. Detta försatte den amerikanska regeringen i en svår situation då man misslyckades med, eller medvetet underlät, att upprätthålla fördragets gränser. Efter att lakotafolkets ledare avvisat federala bud om att köpa eller hyra Black Hills, utfärdade president Ulysses S. Grants administration ett ultimatum i december 1875. Alla indiangrupper utanför reservatets gränser beordrades att inställa sig vid de statliga agenturerna senast den sista januari 1876. Logistiska hinder, extrema vinterförhållanden och en principiell ovilja att lyda ordern gjorde att tidsfristen löpte ut utan resultat, varpå den amerikanska krigsmakten förklarade de berörda grupperna som fientliga och inledde en militär kampanj.

Själva krigets militära fas inleddes under våren 1876 och präglades initialt av den amerikanska arméns försök att inringa indianerna genom en koordinerad trestegsoperation. De tre militära kolonnerna anfördes av generalerna George Crook, Alfred Terry och överste John Gibbon. Krigets första mer betydande sammandrabbning ägde rum den 17 juni 1876 vid Rosebud Creek. Där lyckades allierade indianska krigare under ledning av Crazy Horse stoppa general Crooks framryckning och tvinga honom till reträtt, vilket splittrade den amerikanska strategiska samordningen.

Detta ledde direkt fram till krigets mest kända och historiskt omdiskuterade sammandrabbning, slaget vid Little Bighorn, som utkämpades den 25 till 26 juni 1876 i territoriet Montana. Konflikten nådde sin kulmen när det sjunde kavalleriregementet under ledning av överstelöjtnant George Armstrong Custer lokaliserade ett enormt läger av allierade indianer längs floden Little Bighorn, även kallad Greasy Grass. Lägret, som hade samlats under den andliga ledaren Sitting Bulls övergripande auktoritet, var betydligt större än vad den amerikanska militärledningen förutsett och uppskattas ha inhyst flera tusen krigare från stammarna lakota, cheyenner och arapaho. Custers agerande präglades av en rad allvarliga taktiska felbedömningar, däribland en bristfällig underrättelseanalys, en underskattning av motståndarnas numerära styrka samt ett beslut att dela upp sina trupper i tre mindre bataljoner under major Marcus Reno, kapten Frederick Benteen och sig själv.

Att Custer i eftervärlden och av sin samtid ofta omnämns som general, trots att hans faktiska reguljära tjänstegrad vid denna tidpunkt var överstelöjtnant, berodde på den omfattande nedrustning av den amerikanska krigsmakten som följde efter inbördeskrigets slut. De officerare som valde att stanna kvar i den krympande reguljära armén tvingades i praktiken att acceptera lägre tjänster och lägre lön, men de tilläts enligt militär tradition att behålla sin högsta rang från krigstiden som en ren hederstitel. Syftet med uppdelningen av regementet var att genomföra en koordinerad överraskningsattack och förhindra att indianerna spreds ut, men strategin resulterade istället i att de amerikanska styrkorna isolerades och slogs ut var för sig.

Den militära sammandrabbningen inleddes under eftermiddagen den 25 juni när major Renos bataljon gick till anfall mot lägrets södra ände. Renos trupper möttes omedelbart av ett kraftfullt och organisiert motangrepp från indianska krigare, vilket snabbt tvingade kavalleristerna att bryta sin stridslinje och retirera i oordning över floden för att förskansa sig på de intilliggande klipporna. Kort därefter anlände kapten Benteens styrka till samma defensiva positioner på höjderna, vilket räddade resterna av Renos bataljon från total undergång, men de kombinerade enheterna förblev fastlåsta och oförmögna att bistå sin regementschef. Samtidigt rörde sig Custer med sin egen bataljon på fem kompanier, totalt cirka 210 man, norrut längs flodens östra sida i ett försök att angripa lägret från flanken. Denna rörelse upptäcktes tidigt av indianernas fältbefälhavare, däribland Crazy Horse och Gall, som skickligt utnyttjade den kuperade terrängens raviner för att dölja sina egna förflyttningar och inringa de amerikanska soldaterna.

Slutfasen av slaget utvecklades till en snabb och fullständig katastrof för Custers isolerade styrka. Indianska krigare pressade kavalleristerna uppför en långsträckt ås, numera känd som Custer Hill, där soldaterna tvingades skjuta sina egna hästar för att skapa provisoriska bröstvärn i ett desperat försök att hålla stånd. Den taktiska och numerära överlägsenheten på indianernas sida ledde till att försvaret kollapsade inom loppet av ett par timmar, och Custer samt varenda man i hans omedelbara kommando dödades i strid. Totalt förlorade det sjunde kavalleriregementet 268 man under de två dagars strider som utspelade sig innan general Terrys huvudarmé anlände och indianerna upplöste sitt läger för att dra sig tillbaka. Trots att slaget vid Little Bighorn representerade den största militära segern för de nordamerikanska indianerna under de indianska gränskrigen, kom det ironiskt nog att besegla deras öde. Chocken över förlusten i Washington och det amerikanska samhället raderade alla politiska möjligheter till kompromisser, vilket gav den federala regeringen det folkliga och ekonomiska mandatet att inledningsvis starta de brutala utnötningskampanjer som inom ett år tvingade indianerna till slutgiltig kapitulation. Den efterföljande höst- och vinterkampanjen präglades av generalernas hårda utnötningsstrategi, där militären systematiskt förstörde indianernas vinterförråd och jagade de sista fria grupperna, vilket illustrerades vid slaget vid Slim Buttes i september 1876 och slaget vid Wolf Mountain i januari 1877.

För att förstå dynamiken och utfallet av detta krig är det nödvändigt att belysa de mest inflytelserika personerna på respektive sida. På indianernas sida fanns Sitting Bull, en inflytelserik andlig ledare och hövding för hunkpapalakota, vars visioner och politiska auktoritet enade de olika stammarna till ett gemensamt motstånd. Crazy Horse, en militär strateg och krigsledare för oglalalakota, utmärkte sig genom sin exceptionella taktiska skicklighet vid både Rosebud och Little Bighorn. Gall, en another framstående militär ledare inom hunkpapa, spelade en avgörande roll som fältbefälhavare under striderna vid Little Bighorn. Lame Deer, en hövding för miniconjoulakota, personifierade det fortsatta, kompromisslösa motståndet under krigets slutskede fram till sin död i strid 1877. Slutligen var Dull Knife, en framstående hövding för de nordliga cheyennerna, central för att säkra alliansen mellan sitt folk och lakotastammarna.

På den amerikanska sidan var general Philip Sheridan den högsta strategiska arkitekten som från sin post i Chicago beordrade och övervakade hela vinterkampanjen med fokus på ett totalt utnötningskrig. General George Crook visade sig vara en av arméns mest erfarna fältbefälhavare i strider mot indianer, trots sitt bakslag vid Rosebud. General Alfred Terry ledde den norra expeditionen och bar det övergripande ansvaret för de operationer som ledde fram till sommarkampanjen 1876. Överstelöjtnant George Armstrong Custer förblev krigets mest kontroversiella figur, vars aggressiva taktik och efterföljande död förändrade hela konfliktens karaktär. Slutligen spelade överste Nelson A. Miles en avgörande roll under krigets slutfas, då hans obevekliga vinterkampanjer effektivt tvingade de svältande och utmattade indianerna till kapitulation.

Krigets slutresultat innebar en fullständig politisk och demografisk omstrukturering av regionen. De allierade indianerna förmådde inte upprätthålla sitt motstånd mot den amerikanska övermakten, särskilt efter att armén systematiskt förstörde deras livsgrundlag genom utrotningen av bisonhjordarna. Sitting Bull tvingades fly i exil till Kanada, medan Crazy Horse kapitulerade våren 1877 och kort därefter dödades i militär fångenskap under oklara omständigheter. År 1877 tvingade USA:s kongress lakotafolket att formellt avträda Black Hills och acceptera fasta bosättningar på strikt kontrollerade reservat, vilket avslutade en era av självständighet på de norra prärierna och efterlämnade ett arv av territoriella och juridiska tvister som fortlever än i dag.

Referenser
Bild från Wikipedia. Red Horse hette en indian som deltog i slaget han gjorde flera av bilder fem år efter striden.

Tryckta källor:
Capps Benjamin Indianer 1977.
Eriksson Tommy Den tårdränkta prärien, indiankrigen i 1800-talets USA 1983.
David Saul Militära misstag 1999.

Internet:
https://www.britannica.com/event/Battle-of-the-Little-Bighorn
https://courses.lumenlearning.com/wm-ushistory2/chapter/the-battle-of-little-bighorn-and-the-massacre-at-wounded-knee/
https://en.wikipedia.org/wiki/Great_Sioux_War_of_1876
https://www.nps.gov/libi/learn/historyculture/battle-story.htm
https://popularhistoria.se/civilisationer/usa/slaget-vid-little-bighorn-1876
https://www.pressreader.com/sweden/vilda-vastern/20180306/281582356148439?srsltid=AfmBOoqHHYyQCSQ_8A542EY38m88Uue2S87n4OD7X0hYjsum2iKLpKq3
https://www.so-rummet.se/aret-runt/little-big-horn
https://www.so-rummet.se/aret-runt/sitting-bull
https://warontherocks.com/the-importance-of-the-battle-of-the-little-bighorn/