Från blöja till blickfång: Det stora språkliga mysteriet om hur spädbarn blev sexsymboler.

Det finns ord som gör en helt logisk karriär i det mänskliga språket. De föds, de beskriver exakt vad de ser, och de stannar i sin tilldelade fålla. Och så finns det ordet bebis. Genom en av historiens mest svindlande språkliga kullerbyttor har detta uttryck lyckats vandra hela vägen från en dreglande varelse i spjälsäng till att bli det ultimata tilltalsnamnet för en vuxen, fertil och attraktiv kvinna i en musikvideo.

Resan började oskyldigt nog på andra sidan Atlanten. Människan är genetiskt kodad att mjukna inför runda kinder och hjälplösa varelser, en biologisk programmering som språket snabbt plockade upp. Under seklernas gång började man kalla unga, oskuldsfulla kvinnor för babe eftersom de väckte samma beskyddarinstinkt som ett litet barn. Det var säkert romantiskt menat, även om idén att likna sin livskamrat vid ett blöjbarn kan tyckas ha vissa brister i det långa loppet. Popkulturen och Hollywood tog sedan detta psykologiska fenomen, rullade ut det på den globala marknaden och plötsligt var det helt normalt för en man i läderjacka att sjunga känslosamma ballader till sin ”baby”.

När uttrycket slutligen landade i Sverige genomgick det en fascinerande försvenskning. Genom att addera en smula modern ”ortenslang” har ordet nu muterat till en högsta vinstentitel för det motsatta könet. Det som en gång beskrev en person vars främsta färdigheter var att skrika och rapa, beskriver idag en person man hoppas få gå på dejt med. Att vi i vuxen ålder viskar ord för spädbarn i örat på den vi finner mest attraktiv är kanske det slutgiltiga beviset på att mänskligheten har mycket humor, eller åtminstone en väldigt förvirrad syn på romantik.

Denna kvinna är en så kallad babe.