Folk pratar så mycket om mitt nät. De säger att jag är grym, att jag lurar sjömännen ner i djupet bara för att se dem drunkna. Visst, jag kastar mitt nät och jag drar till mig de som havets stormar skördat, men ingen talar om vad som händer sedan.
Tror de att jag lämnar dem att ruttna i tången? Nej, i min sal på havets botten snålas det inte! Den som hamnar i Rans nät får byta saltvatten mot det finaste öl och kalla vindar mot värmen från mina guldglänsande väggar. Jag bjuder på fest som ingen annan, och mina nio döttrar ser till att ingen bägare står tom. Det är ett gille som aldrig tar slut, en evig fest under vågorna för de som lämnat det torra landet bakom sig.

Låt dem uppe på land frukta mitt nät om de vill. De ser bara slutet, men jag vet att för varje sjöman som dras ner, börjar en fest som de bleka munkarna aldrig ens kunnat drömma om i sina kalla celler. Jag dränker dem kanske i vatten, men jag dränker dem också i gästfrihet.