En kyss

Där mörkret möter köldens grind,
står Hel med blek och frostig kind.
Hon tar hans hand, en gäst så kär,
i riket där ingen återvänder mer.

Med läppar svala, mjukt som dun,
hon kysser bort hans sista stund.
Hon förför honom i skuggans glans,
och drar honom in i dödens dans.

Hon drar honom in där skuggan är tät,
och fångar hans själ i sitt iskalla nät.
En kyss som smakar av mull och av jord,
långt bortom bön och mänskliga ord.

Hon leder honom till sin viloplats,
av gråsten och järn, i nattens palats.
Där delar de älskog i mörkrets bo,
där den som har dött får en evig ro.

Han ser hennes ansikte, hälften så skönt,
att allt ovan jord känns blekt och ovänt.
”Behåll mig hos dig”, blir hans sista ord,
”jag vill aldrig mer se de levandes jord.”