Snotra och bärsärkarna

Den nordiska religionen vi kallar asatro och det forntida hedniska samhället rymde en fascinerande balansgång mellan extrem civiliserad hövlighet och totalt vilt raseri. Genom gudinnan Snotra fick dygder som klokhet, självbehärskning och god etikett en gudomlig status. Hon personifierade förmågan att föra sig korrekt i sociala sammanhang och att förstå de invecklade lagar och regler som höll samman klanen. Att vara belevad var en högt värderad egenskap som skapade ordning och trygghet i vardagen.

Samtidigt fanns en medveten plats för det otyglade genom Odens bärsärkar. Dessa krigare representerade den raka motsatsen till etikett när de i rituell extas kastade av sig civilisationens brynja för att ikläda sig djurens hamn. Detta var inte ett tecken på bristande kultur utan snarare en insikt om att människan bär på båda sidorna. Man valde inte mellan att vara en civiliserad varelse eller ett vilddjur utan man tilläts vara både och beroende på vad situationen krävde.

Denna dubbelhet gjorde nordborna till ett både sofistikerat och fruktat folk. De kunde sitta vid förhandlingsbordet och följa Snotras principer om diplomati för att i nästa stund släppa fram bärsärken när försvar eller erövring var nödvändig. Det var i mötet mellan den belevade hovsamheten och det rituella raseriet som deras unika livskraft låg. Genom att ge båda krafterna utrymme skapade de en helhet där kulturen inte kvävde instinkten utan snarare kanaliserade den när den behövdes som mest. Det är inte antingen eller, man kan ha både och. Såväl gudamakter som livet har många sidor.

Att de lät dessa två sidor existera sida vid sida utan att den ena behövde utplåna den andra eller skapa moralisk dilemma, skapade en enorm dynamik i deras samhälle. Det är förmodligen därför de kunde vara lika framgångsrika som lagstiftare och handelsmän som de var som fruktade krigare.

Även den tuffaste bärsärken kan och bör åkalla Snotra.