Målaren

Du önskat dig ett rum i mina sånger,
du bett mig, goda flicka, tusen gånger,
med diktens färger någon ledig dag
försöka teckna dina anletsdrag.

Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;
välj du en stund blott och försök att vara
till min, till skick, till lynne och gestalt,
som jag som konstnär nu förordnar allt.

Skön skall du vara: skönheten allena
är värd att sig med konstens själ förena,
men skön är flickan, då hon gläds och ler; —
bliv därför glad, då du mig komma ser!

Öm skall du vara: skönheten är mycket,
men hjärtat ensamt ger det goda tycket; —
fäst därför ständigt, blott för tyckets skull,
på mig en blick, av eld och kärlek full!

Och godhet, godhet måste tavlan röja,
en lust att skänka, trösta och förnöja; —
glöm därför ej att varje ledig stund
till kyssar räcka fram din purpurmun!

Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!
Dock lite partiskt bör ock målarn måla, —
och därför säg, var gång jag penseln för,
att du för evigt, evigt mig tillhör!

(Johan Ludvig Runeberg)