Katolska fältherrar del VIII: Raimondo Montecuccoli

Katolska fältherrar del VIII: Raimondo Montecuccoli

Galeotto och Anna Montecuccoli fick i februari 1609 en son som döptes till Raimondo. Platsen för denna händelse var i Modena som då lydde under den tysk-romerske kejsaren. Ätten Montecuccoli hade blivit adlad 1369 och upphöjts till grevlig 1450. Raimondo växte upp och beslöt som så många andra unga adelsmän att bli krigare, måhända inspirerad av farbrodern Ernesto som general. Farbrodern lät brorsonen värva sig och den yngre Montecuccoli började sin bana som enkel soldat 1625. De båda Montecuccoli stred på flera fronter de följande åren och den yngre prövade på att vara så väl fotsoldat som ryttare. Efter fyra års tjänst erhöll Raimondo Montecuccoli kaptens grad. Vid en stormning sårades han svårt. Den yngre Montecuccoli var med vid Breitenfeld och Lützen. Montecuccoli deltog vid Nördlingen 1634. Året därpå lyckades han med 200 ryttare inta staden Kaiserslautern. Kejsaren utnämnde honom nu efter denna bedrift till överste. Farbrodern hade avlidit 1633. Kriget och karriären fortsatte. Montecuccoli var med vid Wittstock 1636 där svenskarna segrade över en förenad kejserlig och sachsisk här. Några år senare i slaget vid Chemnitz där svenskarna åter segrade över en förenad här tillfångatogs Montecuccoli.

Fångenskapen blev lindrig, i väntan på fångutväxling så började Montecuccoli studera och även arbeta på ett verk om militär strategi. I lite mer än två år varade ofriheten. Efter frisläppandet gick Montecuccoli i påvens tjänst och stred för denne i den konflikt som fått namnet Castrokriget som utkämpades på den italienska halvön. Konflikten handlade om vem som skulle styra hertigdömet Castro, påven och kryostaten eller ätten Farnese. Vid Nolantola sårades Montecuccoli. Efter två års strider i Italien återvände Montecuccoli till kejsarens här och stred mot Siebenbürgens furste Georg I. De sista åren av trettioåriga kriget stred Montecuccoli främst i Bajern mot fransmän och svenskar. 1647 segrade Montecuccoli vid Triebel. Den sista egentliga krigshandlingen som Raimondo Montecuccoli deltog i var slaget vid Zusmarshausen där franska och svenska trupper besegrade den kejserliga och sistnämnda sidas befälhavare Peter Melander von Holzappel stupade. Montecuccoli tog över ledningen av trupperna och ombesörjde återtåget.

Kriget tog slut 1648, men Montecuccolis karriär fortsatte. Kejsaren använde honom vid som sändebud och diplomat. Resor till England och Sverige gjordes. Arbeten med olika verk om krigskonsten fortsatte. Montecuccoli ledde de hjälptrupper kejsaren sände till 1657 för att strida mot svenskarna som nu styrdes av Karl X Gustav. Bland de bedrifter som gjordes var att svenska Pommern besattes. Österike hade nu åter kommit i krig mot osmanerna som förklarat krig 1663. Montecuccoli var nu överbefälhavare över en förenad kejserlig och fransk här och besegrade osmanerna i grund i slaget vid Sankt Gotthard 1664. Framgången ledde till att fred slöts samma år och inga konflikter mellan österrikare och osmaner utkämpades på två decennier.

Fransk-nederländska kriget 1672-1678 blev den sista konflikt Raimondo Montecuccoli deltog i. Sverige var med i kriget som ofta kallas skånska kriget. Som överbefälhavare stred Montecuccoli mot de Turenne som stupade vid Salbach 1675. Mot Condè gick det sämre och den egna hälsan försämrades. Kejsarens överbefälhavare begärde och fick avsked. Året därpå avled Raimondo Montecuccoli den 16 september, hans grav finns i Linz. Karriären hade varit lysande, efter fångutväxlingen 1642 hade Montecuccoli blivit fältmarskalklöjtnant, riksfurste, hovkrigsråd, sändebud hos utländska furstar, guvernör, överbefälhavare och riddare av gyllene skinnets ordern. Året innan sin död utnämnde kejsaren Leopold I Montecuccoli till hertig av Melfi. 1657 äktade Raimondo Montecuccoli Margaretha von Dietrichstein-Nikolsburg som föddes 1637 men som avled redan 1676. I äktenskapet föddes sonen Leopold Philip Montecuccoli 1663-1698 s även han blev en känd österrikisk befälhavare

Som hofkriegsrats, hovkrigsråd utövade Monteccucoli ett stort inflytande på kejsarens armé. De skrifter som han skrivit användes filtigt även om de trycktes och spreds först lång senare. De viktigaste verken, Om striden, Avhandlingar om kriget, Om krigskonsten och Om kriget i Ungern mot turkarna spelade en stor roll i 1700 talet och början av 1800-takets militära utbildningar i Europa.

Två tidstypiska kopparstick från tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s