Slaget vid Lode 1573

Nordiska tjugofemårskriget som utkämpades mellan 1570 och 1595 var ett krig där Sverige allierat med Polen-Litauen stred mot Ryssland. Det långdragna kriget slutade med svensk seger i freden i Teusina.

Den 23 januari 1573 mötte en svensk här bestående av omkring 600 man fotfolk och 100-200 ryttare med 25 kanoner en rysk här. Det finns en annan uppgift att det var 600 ryttare och några hundra fotfolk i den svenska hären (Swea och Götha höfdinga-minne). Åter ger en annan källa att svenska hären bestod av omkring 1600 man (Tidsbilder ur 1500-talets svenska häfder). Den ryska hären ska ha varit stor. Det har sagts att den var på hela 16 000 man. Den svenska hären leddes av Klas Åkesson som tillhörde den ätt som senare låtit kalla sig Tott.

Simeon Bekbulatovitj en tattar som låtit döpa sig var ryssarnas befälhavare. Slaget blir en enorm svensk framgång. När den svenske befälhavaren ser ryska hären låter han sina ryttare göra ett anfall som river upp de ryska leden. Anfallet går bra, men då ryttarna inser att de trots allt är i underläge ges order om att fotfolket ska rycka fram. Det görs och de ryska trupperna flyr. 7000 ryssar ska ha stupat, men det är nog ganska otroligt att så många ska ha dött under slaget. Hur som helst är slaget en svensk framgång. En av framgångarna kan ha varit att den ryske befälhavaren flydde ganska omgående och trupperna miste därmed sin ledning. Av allt att döma så var de inte beredda på strid.

Lode är namnet på ett slott som låg i närheten som hölls av svenskarna men som ryssarna tänk inta. Krigsskådeplatsen ligger i dagens Estland.

Ha den äran på namnsdagen Frej och Freja!

Vi har en ny medarbetare på ideell kulturkamp. Poeten Frostskald från Södermanland. Han debuterar med dikten De dystratse toner som tar upp tre världsreligioner som vi ofta uttrycker missaktning mot.

De dystraste toner

De främmande religionerna med höga vingars tal,

med lustar och mörka behag.

Som nu lockar fram våra dystraste toner.

Vi hördes lidande av hunger och fulla av hat.

Aldrig mera glader vi vill visas,

våra tungor till klagan Vi stämt.

Våran illvilja behövs inte pressars för att finnas

det ovänskapliga komma av sig själft.

Vår dystraste förbannelse över gränserna hördes.

över grav och gård med vinden du fördes.

Höras och väsnas ska du i långande dar.

Bana vägen bred för oss hedningar som är kommande och är kvar.

Vi ska sjunga ut vår förbannelse igen och åter

riktat emot kristna, judendomen muslimer

till dessas vidrigheter till religioner.

Kyrkonytt

Krisdemokraterna

Härliga tider, strålande tider! Kristdemokraterna gör sina sämsta opinionssiffror på 22 år. Partiet ligger under den berömda fyra procent som krävs för att sitta i riksdagen.

Ann Heberlein

Trots att Ann Heberlein inte är hel tillräknelig i huvudet så insåg hon att loppet är kört. Svenska kyrkan och dess modernisering har gjort det omöjligt för kristna av lite mer traditionellt snitt att vara kvar. Heberlein går nu ur kyrkan och därmed är en av Sveriges främsta samhällsdebattörer då det gäller kristendomen inte med i kyrkan som styrs av en tysk tant. Heberlein har tidigare konstaterat att svenska kyrkan ” Svenska kyrkans ledning vill inte längre leda ett kristet samfund; de vill leda en allmänetisk förening för humanistiska värderingar av banalaste slag”.

Det är underbart att vara hedning när Fenrisulven satt en hårboll i halsen!

Svenska skådespelare del VI: Gustaf Lövås

28 december 1894 föddes i sörmländska Floda en gosse som fick namnet Karl Gustaf Lövås. Lövås arbetade som möbelsnickare men uppträdde på fritiden i en lokal godtemplarloge.1917 stod den unge Lövås på scenen i en revy i Skåne. Samma år gifte sig den unge skådespelaren med en skådespelerska vid namn Sigrid Andersson. Äktenskapet blev livslångt. Lövås var främst en revyskådespelare med parodiska roller som specialitet. Zarah Leander är en av de personer som Lövås parodierade, märkligt nog. Genom åren uppträdde Lövås i Göteborg och Stockholm men turnerade i olika sammanhang runt i Sverige. Klangenrevyerna var nog där han trivdes mest för Lövås var med i 23 av Ragnar Klanges revyer, sista var 1960. I slutet av 1950 talet spelade Lövås huvudrollen i Molières Den inbillade sjuke. Flera roller ofta av lite mer allvarlig art blev det sedan. Samma år 1968 som Lövås avled fick han Östermalmpriset för sina mer än 50 år på scenen. En hel del skivinspelningar gjordes och ett och annan medverkan i radio och tv.

75 filmroller den första 1920 i filmen Carolinda Rediviva och den sista postumt i Minns ni från 1993. En märkvärdig roll var med i den kommunistiska propagandafilmen inför valet 1948. Det är dock rollen som handlaren Sjökvist i 18 filmer om Åsa-Nisse som Lövås främst förknippas med.

Lövås som Sjökvist i filmerna om Åsa-Nisse.

Lövås på äldre dagar.

Dödsspråket i asatron och Hels ansikte

I eddan finns det två dikter där döda kvinnor väcks upp, Balders drömmar och Groas galdrar. De döda är något motvilliga att återkomma till de levandes värld. I dikten om Helge Hjovardsson kommer den döde hjälten tillbaka till livet från Valhall, även han är något motvillig att återkoma. Är man död, ja då vill man inte leva, ungefär som levande inte vill dö.

Den andra aspekten av tillvaron lockar, inte, ja den kanske rentav skrämmer. Livet skrämmer de döda, döden skrämmer de levande.

Hels ansikte är delat i en levande och en död sida enligt de flesta, andra säger att hon egentligen bara är höjd av skuggor. Mot de levande är hon sur och avvisande. Men är hon det mot de döda? Troligen visar en annan sida mot dem. De levande som trots allt kommer till Helriket är ju fridstörare och har ju ingenting där att göra stängt taget.

De två sidorna av henens ansikte och kropp kan även tolkas som den ”goda” och den ”onda” döden. Den goda är den barmhärtiga döden då en levande slipper ifrån lidande och olyckor, eller när en person som levt ett rikt och meningsfyllt liv på sin ålders höst somnar in utan plågor. Den onda är när barn dör, folk som utan orsak misshandlas och mördas. Men det är inte Hel som plågar och dödar, det är de levande som gör. Hel är dödens gudinna, inte dödandets.

Hel, såväl gudinna som riket är otrevligt mot de levande, men det finns få belägg att de döda ogillar sin existens. Några rader i eddan låter några få personer pinas, men de är ganska få. Kanske är det så att det finns vissa brott som inte kan sonas ens i de dödas rike?

Hel påminner ganska mycket om grekiska Hades. Ingen otrevligt monoteistiskt Gehenna där det brinner. Men även i Hades som är indelat i olika områden är ju Hel bestående av nio världar. Hades straffar några få personer som satt sig upp mot gudarnas världsordning, och troligen verkar den nordiska dödsgudinnan vara av samma åsikt. Ingenting säger att straffen är eviga. Det ges vissa antydningar i eddan att återfödelse sker. Måhända det är så att de som avlider i Hel är just personer som återföds? Avlida i hel är detsamma som att födas åter, man kan knappast vara död mer än en gång. Inte elevande mer än en gång i taget heller för den delen.

Hel anses av de flesta vara dotter till Loke och jättinnan Angerboda. Bröderna till Hel är fruktansvärda monster. Dessa har ingen gudastatus. Måhända är det så att Loke hade blivit far till Hel först efter han blivit Oden, också en dödsguds blodsbroder och därmed får även dottern som alltid räknas sist i syskon skaran en del av det gudomliga över sig?

”Dödsspråket” eller vad det nu ska kallas i den nordiska religionen är könskodat. De gudamakter som sysslar med döden är kvinnliga sådana. Ran dränker män, valkyrior tar de stupade till Valhall och Folkvagn. Freja är krigsgudinna och Geifon tar hand om de döda jungfrurna. Sedan har vi Hel, dödens gudinna. Kvinnor föder män till livet, då är det kanske logiskt att kvinnor tar han om dem när de dör.

När man läser om religionsförsämringen som skedde då de kristna kom märker man ofta att just kvinnor är intresserade av den nya läran. ”Dödsspråket” är kvinnligt, gudinnor tar män med till tillvaron efter döden. Det är ett språk som tilltalar män. Men kristendomen lär ju ut att man återuppstår genom att tro på en man. Jesus Kristus är ju en form av dödsgud och att livet efter döden går via en man är nog tilltalande för kvinnliga anhängare. Det finns erotik i döden. En del av de fornnordiska dikterna innehåller ju rader om att hel omfamnar dem och likande metaforer. På Gotland har man de berömda bildstenarna. En del säger att stenarna är ”championformade” andra säger att de är formade som fallosar. Ett vanligt motiv är en man som kommer färdandes och möts av en kvinna med fyllt dryckeshorn. En talande bild att döden är feminin.

Vi levande ska inte hänge oss åt någon morbid dödskult. Vi dör ju för eller senare och vi får nog med döden då. Inte ska vi ägna oss åt ”livskult” när vi är döda. Men döden bör vi hedningar tänka på ibland och likaså konsten att dö. Sänd den mest mystiska gudinnan inom asatron en tanke då och då, liksom man ska sända en tanke till sina döda förfäder och vänner. Men försök att ha ett avslappnat förhållande till tillvaron efter livet. Det gör livet lättare att leva. Tids nog ler dödsgudinnan sitt vackraste leende mot dig.