Satire is a form of art. So here’s a little satire about a religion that everyone knows, but nobody wants to convert to!

Konstnärer del XXIII Lars  Hillersberg

Lars Hillersberg 1937-2004 var en politisk svensk konstnär, serietecknare och serieskapare som ofta, och får man drista sig att säga, gärna skapade kontroverser.

Föd i Flen, men uppväxt i Årsta skaffade sig Hillersberg en kvällskurs i teckning på ABF. Hillersberg studerade vid Stockholms Konsthögskolan i 1961-1966. År 1968 grundade vår konstnär den satiriska tidskriften ”PUSS” tillsammans med bland andra Carl Johan De Geer och Lena Svedberg. Hillersberg fortsatte i cirka 35 år att skapa politiska tecknad konst andra konstverk som häcklade det svenska samhället. Andra tidningar Hillersberg gav ut var ”Gatskrikan”.

Det är en svår konst att med konst angripa ett samhälle som ser sig som modernt, fördomsfritt och progressivt, men Hillersberg lyckades.

I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, Hillersberg drog några kontroversiella Israel-kritiska karikatyrer, vilket orsakade viss debatt om huruvida de var antisemitiska eller inte. Hillersberg själv tyckte att dessa diskussioner var ren idioti och sa uttryckligen att han inte var antisemit. Sura kritiker och israelvänner trodde inte riktigt på detta.

Det väckte uppseende år 2000 då Hillersberg fick ”Statlig inkomstgaranti för konstnärer”. Israellobbyn var sur och det blev rubriker på kultursidorna.

Lars Hillersberg dog 2004. Under sina sista år, han levde och arbetade i Gnesta utanför Stockholm.

”Osviklig fingertoppskänsla för vad vi inte kan publicera”, sa en redaktör, och det är bevis och betyg på stor satir om något.

Är gudarna allsmäktiga?

Monoteisterna hävdar alltid att deras gud är allsmäktig, fast denne potentat verkar mest vara outgrundlig…

Tron på allsmäktigheten verkar vara central i de läror som härstammar från öknen, ja det är kanske rentav det viktigaste i dessa så kallade religioner.

Men är då våra gudinnor och gudar allsmäktiga? Om inte, då är det väl ingen idé att tro på dem? Varför ingriper de inte i allt som sker, varför tillåter de orättvisor?

På svaret om de är allsmäktiga får man först komma ihåg att det inom asatron finns nio världar. Monoteisterna har guds värld, människornas värld och tron på skräck och straffvärlden. Tre världar kan man tycka, men då monoteistguden har skapat allt så finns det egentligen bara en värld. Den kristne guden har skapat helvetet, få kristna tänker på det. Det är väl inte så svårt att vara allsmäktig om det är bara en värld. Men i asatron finns det som redan nämnts tidigare nio världar.

Lite förenklat kan man säga att asarna och vanerna är allsmäktiga i Asgård och Vanaheim. Inflytandet i jättarnas värld är mindre, de reser ju ibland dit, Oden och Tor. I Hels rike är inflytandet obefintligt, Hel släpper inte Balder och Nanna hur mycket gudarna än vill. Midgård, vår värld är ju egentligen ett mellanting, en mellanvärd, hörs ju på namnet dristar man satt skriva. Av Ymers kropp skapade gudarna vår värld. Hälften kommer från gudarna, hälften från jättarna. Då ska man inte bli förvånad att världen är som den är. Och som världen är, så ska den vara. Till skillnad från profeternas och lärjungarnas religioner så utgår inte asatron att världen är ond och därför behöver vi Guds nåd för att klara oss. Dödsskuggans dal finns inte i vår religion. Utgår man för allt är dåligt, ja då blir det dåligt. De kristna börjar livet med en så kallad arvsynd. De kristna utgår ju från att världen är dålig, men den allsmäktige rättar inte till det, han är ju outgrundlig. Outgrundlig verkar mest vara ett kodord för lat, oengagerad och passivitet.

Om man utgår från att livet är bra och positivt rent generellt, då behövs inte guds nåd. Visst, alla asatroende är ju inte glada dygnets alla timmar hela livet, men det som är bra bruka uppväga det dåliga.

Kan våra gudar ingripa i allt som sker? Ja kanske det, men vad händer då? Blir det bättre, kanske blir det rentav som i en diktatur, makthavarna kan lägga sig i allt men det sker till priset av inskränkningar i den personliga friheten. Jättarna blir knappast glada och spjärnar emot och vips så har ragnarök inletts!

Men du käre läsare, om du var en allsmäktig gud, skulle du då vilja vara en mysfarbror som ska passa upp dina lata barnbarn? Det är ju lite så monoteisterna vill ha det, de påminner om han på jobbet som springer till chefen hela tiden för att få påök. Man börjar förstå den där osynlige guden varför han är outgrundlig, bara massa tjatande och tjattrande barnungar som skriker hela tiden. Vi ska ha och ha skriker Abrahams andliga avkomma, ge tillbaka skriker de inte. Gåva kräver en motgåva säger asatron. Om gudarna ska ha nytta av människorna måste människorna också ha nytta av gudarna. Lite vanvördigt, klia min rygg, så kliar jag din. Hjälp till självhjälp går mer i linje med asatron.

Ska vi försöka avsluta så kan vi säga att asarna och vanerna är allsmäktiga, men inte i alla de nio världarna. Våra gudamakter är inte himmelska dagisfröknar, den sysslan kan Jehova och Allah syssla med.

http://allthingasatrumexico.wix.com/allthingasatrumexico

är adressen till Allthing Àsatrú México.

Det mesta på sidan är dock på spanska.

140 år sedan sista offentliga avrättningarna i Sverige

Sveriges sista offentliga avrättningar av dödsdömda skedde 18 maj 1876. Året därpå infördes en ny lag som föreskrev att avrättningar skulle ske intermuralt, det vill säga innanför fängelsets mura och utan publik.

1874 utförde två gärningsmän med de fullständiga namnen Konrad Petterson Lundqvist Tector född i Östergötland 1838 och Gustav Adolf Eriksson Hjert född i Småland 1844 ett rånmord. De båda männen hade träffats i fängelse, de hade redan tidigare varit straffade. En plan gjordes, mellan Sparreholm och Eskilstuna gick en postdiligens. Ofta  hade diligensen med i lasten värdesaker och pengar. Planen var att diligensen skulle rånas mitt i natten då den var tvungen att stanna för att öppna en grind.

Natten mellan 31-juli och 1 augusti 1874 skedde rånet. Men det gick fel. Det var en helt annan vagn som kom. Den vagnen tillhörde civilingenjör Upmark. Denne Upmark och hans kusk Larsson var de som kom färdades. När de såg att grinden var stängd klev Larsson ur men dödades av ett skott. Hjert var den som avlossade skottet. Upmark sköts också han, men av Tector. Upmark lyckades fly, men avled följande dag. Upmarks änka hade några månader tidigare förlorat sin mor och nu miste hon mannen också, dessa händelser måste ha varit ett hårt slag.

De båda gärningsmännen flydde, det blev en lång flykt genom Sverige som det sedan talades om länge. Via Östergötland och Småland tog de sig sedan över till Gotland. Väl på Gotland började de båda en stöldturné där man stal i kyrkor och gårdar. 18 inbrott på 13 dagar han de med innan de beslutade sig för att fara till Stockholm, för att sedan bege sig till Göteborg. Planen var att försöka få biljeter för att resa till Amerika. Myndigheterna var de båda på spåret. 5 september arresterdes de båda. Hjert på Liljeholmens station och på kvällen Tector vid Södertäljes station. Gripandena blev inte helt odramatiska. Tector hade varit i närheten när hans kamrat fångats men vågade inte ingripa eller också hade han redan tagit till flykten.

Domarna förkunnades cirka ett år senare, straffet blev döden. 17 mars 1876 fastsälldes dödsdomarna. Båda de dömda skrev nådeansökningar till kungen Oscar II. De bad om nåd och ville få straffet omvandlat till livstids straffarbete. Oscar II avslog båda ansökningarna. Av någon anledning bestämdes det att avrättningarna skulle ske på var sitt håll, Hjert skulle mista huvudet vid Villåttinge avrättningsplats i Lilla Malma socken. Tector skulle sona sitt brott vid Stenkumla avrättningsplats strax söder om Visby. 18 maj skulle straffen verkställas och avrättningarna skulle ske klockan 07.00. Sverige hade dock vid denna tid olika tider inom landet. Några minuters skillnad var det mellan Lilla Malma och Stenkumla. Då ingen av avrättningarna syns ha skett exakt klockan 07.00 så kan det vara svårt att veta vilken av de båda som avrättades sist. Det mesta tyder på att Tector blir den siste. Därmed skriver Tector in sig i svensk kriminalhistoria som den siste att avrättas offentligt. Det blir nämligen en del omständigheter kring hans död som gör att avrättningen på Stenkumla levt kvar i folkmedvetandet medan den på fastlandet är mer bortglömd.

När en avrättning skulle ske, kallade man männen i närområdet till en så kallad spetsgård. Budkavel hade gått ut med order om spetsgård. Männen som var kallade att delta skulle ha var sin käpp med. Med käpparna skulle man bilda en avgränsning mot folkmassan, men också ha som redskap om den dömde försökte fly, och för att hålla folk borta. Ty det är så att många av våra förfäder var skrockfulla. Och gammal klokskap säger att blod från en avrättad botar epilepsi eller som man sa för fallandesjuka. Fingrar från en dödsdömd kan man stoppa i öltunnor, ölet blir då extra starkt. Ja det finns säkert mycket smått och gott man kan göra med en avrättad människa.

Avrättningen skedde med handbila och utfördes av en skarprättare. Några årtionden tidigare hade man ofta för vana att höga av högerhanden på mördare innan de halshögs, men straffen hade blivit lite mer humana.

Vid Stenkumla hade avrättningsplatsen gjorts i ordning. En stupstock fanns och där den stod hade man lagt ut sand och sågspån för blodets skull. Men stupstocken där den dömde skulle placera sitt huvud var en grovt tillyxad stock utan den fördjupning som huvudet skulle ligga i. Det var tänkt att den dömde skulle ligga raklång men ha huvudet placerad i fördjupningen. Då avrättningarna gjordes på liggande människor så fick skarprättaren ta i ordentlig för att hugget skulle lyckas.  Skaftet på yxan var omkring 62 cm.

Tector sista resa i jordelivet skedde i vagn, två fångvaktare och prästen i fängelset Westöös var med på resan. Inga bojor syns den dömde haft på sig, vilket var vanligt förekommande då avrättning skulle ske. Tector var halvt bedövad av skräck. När vagnen kom fram till Stenkumla bad han att få ögonbindel redan när han satt i vagnen.

Dagens Nyheter som hade en representant med, som var emot dödstraff skrev bland annat: ”… skarprättaren Steineck fattade derpå straxt bilan, och sedan Tektors ställning blifvit något ändrad, höjde han bilan… Hon föll, döden syntes genast hafva följt, men hugget var – snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre, men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen…”.

Detta att det krävdes tre hugg sägs vara det som gjorde att man beslutade att avrättningarna skulle ske vid fängelsen.

Steineck eller med fullständigt namn Per Petter Christiansson Steineck född 1822 hade varit skarprättare sedan 1864. Detta var hans femte uppdrag. Steineck nackar en person till efter förrättningen i Stenkumla, Sedan emigrerade han till Amerika. Ironiskt, för det var ju till det stora landet i väster herrarna Hjort och Tector tänkte bege sig. Det har viskats lite att Steineck reste för att slippa höra spydigheter om just nackningen av Tector!

Varför blev det så som det blev då vid Stenkumla. Visst, en dåligt gjord stupstock spelade nog in, men andra faktorer var mer avgörande. Tecktor hade på sig ytterkläder och halsduk. Det glömdes av att ta av honom dessa plagg. Det sägs, men det blir mer av skvallerkaraktär att skarprättaren Steineck hade varit berusad. Men hade han varit så full som det antyds, ja då borde han rimligtvis inte kunnat utföra verket alls. Som brukligt var hade skarprättaren sin bila gömd. Steineck hade den innanför sin rock.

En annan berättelse säger att Tector dog strax innan första hugget av ren skräck. Man kan väl alltid hoppas att det stämmer.

Då Tector lämnade Visby fick han en bukett blommor, blå och vita hyacinter av fängelsedirektören. Han hade dessa i handen efter att huvud och kropp skilts åt. Tector hade visat ånger och vilja till bättring i fängelset. Benådad blev han inte, men han fick rätt att vila på kyrkogården i Stenkumla som ligger just ett stenkast för platsen där han avrättades. En liten sten utmärker platsen och är på norrsidan av kyrkan.

Med antalet åskådare och folk som var uppbåda till spetsgård kan man nog räkna med att över 1000 personer såg Tector dö.

Hjerts död gick mycket lugnare till, ja när det gällde Hjert, det blir lite efterspel här också. Hjert reste med ett specialtåg från Stockholm och sedan med häst och vagn till avrättningsplatsen. På Lidamon fanns en schavott med räcke. Schavotten mätte 12 x 14 fot och var 2 fot hög. En bred träbrygga ledde upp till schavotten. En stupstock 2,5 fot lång, 8 tum hög var placerad mitt i schavotten. En hög med grankvistar låg på schavotten. Hjert var iförd fot och handbojor. Högste ansvarig vid förrättningen var kronofogde Damberg, under honom var kronolänsman Göthman som var den som hade hand om bland annat säkerheten. Folk hade redan på kvällen innan och på natten börjats samlas vid platsen för avrättningen.

Hjert synts ha förlikat sig med döden. Han var lugn och sansad. När ekipaget kom fram lät han bojornas ta av honom och han syns ha sagt farväl till väktarna. Sedan tog han och fängelseprästen Hellstedt som varit med från Stockholm och gick upp på schavotten. Två böner bads. Den dömde tog av sina yttekläder och la dem omsorgsfullt på räcket. Han sa farväl till prästen och ska ha kysst denne till avsked. Sedan la han sig ner och väntade.

Skarprättare var Johan Fredrik Hjort. Denne Hjort född 1814 och hade haft sin tjänst sedan 1859. Hjort hade utfört fler avrättningar än sin kollega Steineck. När den dömde lagt sig ner kom skarprättaren och tog fram sin bila som legat gömd bland granriset. Med ett raskt hugg skildes huvud och kropp när Hjort högg Hjert!

Hjort kunde den 18 maj 1876 notera att han avrättat 12 personer. Tre till skulle det bli innan han avled hösten 1882.

Nu började bråket. En del personer försökte ta sig förbi spetsgården men de drogs tillbaka med hugg och slag, några lyckades få tag i blod. Kanske uppemot 3000 personer var med vid avrättningen.

Hjert fick inte vila i vigd jord, han begravdes utanför kyrkomuren vid Lilla Malma kyrka i Malmköping. 1920 byggdes det om vid kyrkan och nu hamnade Hjerts grav innanför kyrkogården. En tid efter att Hjert begravts sägs han gamla mor kommit från Kalmar gåendes för att lägga ner blommor.

Hjert än något bortglömd, men Tectors minne lever. 1976 spelades en film in som fick namnet ”Drömmen om Amerika”. Hjert spelades av Hans Klinga och Tector av Janne ”Loffe” Carlsson. Avrättningen som skedde på Gotland skulle filmas på hundra årsdagen av dess utförande. Men någonting hände. Yxan som skarprättaren, gestaltad av Olof Lindforsgick sönder och den ersattes av en ny. Men det gick inte att hugga med den heller. Nästa dag gjordes scenen om och då lyckades det. Loffe Carlsson har hävdat att ända sedan 18 maj 1976 har Tectors ande förföljt honom!

Tector.

Hjert.

Skarprättare Hjort.

Från Hjerts avrättning. Den döde ligger mitt i bilden, prästen verkar hålla en predikan. Enda foto av en avrättad människa i Sverige.

Minnesskylt där Hjort högg Hjert!

Stenkumla avrättningsplats.

Tectors grav. 1876 står det på den lilla stenen.

Frej en stationär gud?

I den treenighet som finns inom dagens asatro heter de tre gudarna Oden, Tor och Frej. Även de flesta i dagens Sverige som inte är anhängare av den rätta tron känner namnet på de två första. Frej är något mer bortglömd.

I Eddorna spelar Frej en roll, men han spelar ofta en biroll. Även i den dikt som handlar mest om Frej, ”Sången om Skirner” är gudens roll något passivt. Det ska dock sägas att Frej nämns i de flesta av äldre eddans hjältesånger, medan Tor inte nämns alls. Och i dagens Sverige är det ganska lätt att hitta avbildningar som ska föreställa Frej. Men få skriver dikter och sånger till hans ära. Frej är med, men han står inte i centrum för de flesta. Trots att det sägs att just Frej hade egna godar så kallade frejsgodar i äldre tider.

Varför är då Frej, Njords son och Alvheims furste vid sidan av?

Några teorier är:

Dikter och sånger om Frej, har inte överlevt religionsförsämringen.

Frejkulten uppgick i kulten av Erik den helige och den övertog så mycket av kulten att minnet av Frej helt övertäcktes av Erikskulten.

Det har inte funnits lika mycket skrivet om Frej som det finns om Oden och Tor. Och det är denna teori vi ska skriva om.

Asarna har olika funktioner i Yggdrasils ask. Oden far på långa resor för att få kunskap. Tor strider mot jättar. Båda gudarna har funktioner som gör att de reser omkring. Den som har gjort en resa, har någonting att berätta. Den gud som gjort en resa berättar man om. Guda dikterna i äldre eddan handlar om Odens och Tors resor. Frejs uppgifter är av annat slag. Han är en fruktbarhetsgud, han har som uppgift att sköta om att säden växer och att boskapen mår bra. Viktigt, ja mycket viktiga uppgifter. Men det är uppgifter som inte innefattar långa och spännande resor. Vill man vara vanvördig kan man säga att Frej sitter hemma och sköter om det dagliga medan Tor och Oden rycker ut när det behövs. Men det är viktiga ting Frej sköter om, hans gärning blir inte mindre för det. En viktig uppgift men som dessvärre inte blir lika väl besjungen som de andras. Man kan säga att Frej är en stationär gud, Oden och Tor är mobila.

Så alla hedningar, sänd en tanke till Frej. Skriv sånger till hans ära och skapa avbildningar likaså. Hedra vår stationära gud! Hell Frej!

Frej far inte runt på resor, men är viktig ändå.

Idag firar vi Frej!

Tursen Beles fiende, Beylas och Byggvirs brödherre, alvernas herre, svearnas uråldrige kultgud Frey sänder vi en tanke den 18 maj.

Hell Frej, ge oss framgång i livet! Hell dig Frej, må ditt minne för alltid hedras!

Tor, Torgerd och Irpa

De norska gudinnorna Irpa och Torgerd

Då grannlandet firar sin nationaldag, kan det vara lämpligt att skriva om de två norska gudinnorna Irpa och Torgerd. Mest kände av de som dyrkat de två gudinnorna är Ladejarlen Håkon Sigurdsson.

De gudinnor vi ska berätta om är systrar, de står guden Tor nära. I äldre tider stod deras bildstoder bredvid Tors. Det berättas att systrarna hjälpte till år 985 ayps då vikingar invaderade Norge.  Håkon var en hängiven anhängare av den sanna och rätta tron och asatron upplevde en renässans under hans styre. Ladejarlarna hävdade att de härstammade från Oden. Innan sjöslaget offrade ladejarlen till Torgerd och Irpa och de sände ett stormväder som försvårade för anfallarna. Det sägs att en del som deltog i striden såg de båda diserna.

Båda gudinnorna är, får man nog säga ganska lokala gudamakter. Men kommer ni till Norge och till de trakter där ladejarlarna styrde så sänd dem en tanke.

Irpa

Torgerd