”De stupades dag”

”Pingst. Rörlig helg som är till minne av att Jesus lärjungar uppfylldes av helige ande och fick order om att börja missionera.

Kan vara mellan 13 maj och senast 10 juni. Namnet kommer från grekiskan pentekosté som betyder den femtionde. Nu är det femtio dagar efter påsk. Lek och dans förstås. Flickor kunde utses som pingstbrudar men sådant var inte alltid så populärt av prästerna. Pingst är fortfarande en tid för förlovningar och bröllop. Kyckling är en maträtt som förknippas med just pingst.

Pingsten är tre dagar. Pingstafton, pingstdagen och annandag pingst. Sista dagen är sedan 2004 inte en röd dag längre utan den blev vanlig dag men istället blev sjätte juni, nationaldagen helg.

Det är något som en hedning borde vara glad åt.

Nyhedniskt förslag. Sänd de hedniska makterna en tanke. Man kan ju också tänka på alla de hedningar som dödats av kristna som försökt tvinga över dem till kristendomen.”

Följande är från skriften ”Vår och blot”. Men alla hedningar, borde vi inte ha en dag till åminnelse för alla hedningar som dödats av de kristna. Inte vara de som de kristna försökte tvångsdöpa utan all de hedningar som dödats av kristna? Samt folk som brännts för häxeri och trolldom.  En ny hednisk dag, ”de stupades dag” passar utmärkt att uppmärksamma när de kristna har sin pingts. Det är ju vid pingst som de kristna får för sig att de ska på ett eller annat sätt tvinga över folk till sin tro.

Vila i frid alla hedningar  som mördats i vite Krists namn!

Freja är tillbaka!

Freja är en gudinna som är väl värd att dyrka i maj. Majmånad är ju vårmånaden framför alla i Sverige. Nu är det vår i hela landet. Vår vårgudinna är ju Freja och det passar ju bra att Ideella Kulturföreningen införskaffat en statyett som förställer Freja nu när det är vår.

Gör avbildningen av Freja henne rättvisa? Nja, det gör nog ingen avbildning. men det är en vacker figurin. Den avspeglar ju inte alla gudinnans aspekter men det är ju lite svårt att göra det. Eller rättare, det är omöjligt. Vid sidan av Oden är Freja den mest mångfasetterade gudamakten i germansk tro.

En nyhednisk åkallan som sägs vara bra vid runmagi låter så här:

”Freja, livets och skönhetens gudinna,

du som är den kvinnliga magins och sejdens mästarinna.

Tala till mig genom runorna, öppna mitt sinne.

Styr mina tankars till tecknens rätta innebörd.”

Inte ens de kristna lyckades helt få bort Freja från folkets föreställningsvärld. Nu är hon tillbaka, till alla monoteistiska religioners förtvivlan! Hell Njords dotter, hell Frejs syster och hell vår stora gudinna! Hell Freja!

Freja Abaxion

Freja, mäktigare än Jahve, snyggare än Allah.

Svenska dikter del V Fredmans epistel N:o 43

Svenska dikter del V Fredmans epistel N:o 43

Carl Mikael Bellmans något mer okända verk. Handlar om förberedelserna till en förlossning. Troligen den enda av skaldens verk som handlar om det. Bellman Skrev episteln 1771.

Carl Mikael Bellman föddes i Stockholm 1740 och avled där 1795. Debuten kom 1757. Den gode Bellman hade under stora delar av sitt liv dålig ekonomi och satt ibland på gäldstugan för obetalda skulder. Livet är sällan lätt för skalder och poeter. Fast om det vore lätt hade de då varit skalder och poeter?

Fredmans Epistel N:o 43

Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle.

Värm mer öl och bröd,
län madam Wingmarks kanna,
lägg kummin i, Susanna,
värm vår stora kopparpanna
gyllene röd!
Fort bädda en säng
med svandun, silkestäcken;
gesvint, precist på fläcken,
vagga, stol och mässingbäcken,
skaffa i fläng!
Stäng dörren, stäng!
Fäll gardinerna helt sakta;
Astrild, kom, din nymf uppvakta,
kom och hennes glans betrakta,
hennes känslor vänta ömt ditt understöd.

Renskt vin, mjölk och mjöd,
mer ölostvassla, kära!
Mer, socker, ingefära,
allt vad skönt hon vill begära!
Lätta dess nöd!
Sjung nymfen en sång,
dess hjärta ängsligt brinner;
det blod där inne rinner
snart en ljuvlig svalka finner,
delar sitt språng,
Skönhet, vad tvång!
Tusen dödar kring dig stimma;
ända i din kärlekstimmma
måste du en död förnimma;
masken, dold i blomman, bådar
blommans död.

Svensk dikt del IV En morgondröm

Svensk dikt del IV En morgondröm

Gustaf Fröding skrev dikten ”En morgondröm” som gavs ut i hans diktsamling ”Stänk och flikar” förläggaren Bonnier ville ta bort den då den utmanade samhällets kristna värdenorm. Fröding vill inte gå med på sådan censur. Den censuren är nog snusigare än vad dikten är. Men boken anmäldes och det blir rättsligt efterspel. Frödings dikt frikändes men författaren tog skada psykiskt. Än idag finns det idioter som vill tysta det vackra fria ordet.

Gustaf Fröding föddes i Värmland 1860. Dog på hospital i Stockholm 1911. Debuterade 1891 med Guittar och dragharmonika. Fröding är begrav på Gamla kyrkogården i Uppsala.

En morgondröm

I

Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet strör,
vid lidren med byttor till mjölk och smör
stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta små,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid midsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt som skall bliva och är och var.

II

Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormstider,
hans trots önskar strider
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för ro skull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.

III

Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörde små
fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.

IV

Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte bli fri,
han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär
där,
kan du gissa vem det här
är?”

Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,
trevar, gissar: ”Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och – släpp mig, flicka!”

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

V

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.

Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

VI

Och som hjärtblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömnen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud,
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.

 

Frej är tillbaka!

Eriksdagen den 18/5 är som alla vet dagen då Erik den helige firades. Erikskulten hade då Sverige blev kristet ersatt Frejskulten. Lagom till Eriksdagen kom en Frejstatyet som IKF köpt in. Än leva gamla gudar! Hell Frej!

Frej Abaxion

Svenska dikter del III Värdshuset

Svenska dikter del III Värdshuset

Erik Axel Karlfeldt utgav dikten ”Värdshuset” eller om man så vill ”Dala-Rokoko” i sin diktsamling Flora och Pomona. 1864 föddes i södra Dalarna Erik Axel Karlfeldt. Föräldrarna var bönder. Sonen ansågs vara studiebegåvning och fick börja vid läroverk. Debuterade med Vildmarks och kärleksvisor 1895. Den blev inte någon omedelbar succé. Andra diktsamlingen kom 1898 under namnet Fridolins visor och andra dikter. Nu blev det bättre framgång och 1904 invaldes Karlfeldt i svenska akademin. Han blev slutligen dess ständige sekreterare. Postumt tilldelades han nobelpriset 1931, han hade nämligen avlidit på våren detta år. Det finns nog inte någon som diktat om svensk sommar och svenska blommor med samma inlevelse som Erik Axel Karlfeldt.

Värdshuset

Dal-rokoko

Säg, främling, varför häver du det rungande böl?
Vad fattas dig, vad kräver du? »Bespisning och öl.«

Då är du på behaglig ort och må ej smäkta mer.
Du ser den humlekrönta port till nöjets högkvarter.

Här bor den store konungen av tunnor och fat,
som blandar starkt med honungen och reder allsköns mat.

Här fjällas lax, här flänges ål, den feta hönan fläks
vid marmorbrunnens klara skål, där draken evigt kräks.

Här står den täcka oxellund, vars bär ge öl och mäsk.
Därav blir mänskan glad och sund och gott blir djurens fläsk.

Här växa måra, tusengren och mången ljuvlig ört
som gör den skarpa finkeln len och kryddar vin och vört.

Här blomma kumminhagarna till älsklig likör
och malört, god för magarna, sin beska ånga strör.

En pigosvärm far av och till i lövsal och kök
och sprider doft av vårlig dill, spenat och purjolök.

Och bien komma surrande på honungsludna ben,
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.

Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat
och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat!

Här hoppar adelsmannen av sitt trevliga föl.
»Håll«, ropar sjöman, »släpp min tös, din grevliga knöl!

För jag har gått på Hamborg med det mastiga skepp,
och jag kan många fina kast och hastiga grepp.

Och hissar jag eller halar jag, så gör jag det grant,
och rucklar jag eller brucklar jag, så ger jag kontant.«

Här sitta många ämbetsmän av skild profession;
här gräla mästare och sven om lön och kondition.

O skräddare, du skolkar nu och skalkas med makt,
du fröjdas på de holkar nyss du krögarflickan bragt.

Skomakare, vi denna ro? Finns ingen obött klack,
och ingen vanskött stövelsko vars ovanläder sprack?

En glad gesäll vid grinden får ett matskott och en klunk,
och visslande han återgår till dammig landsvägslunk.

Men över trädan vid vår häck står torveldens rök,
och lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök.

Det går ett spel med klang så späd på sädgröna fält,
det svänger in bland gårdens träd, ty så är det beställt.

Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll.
Nu dansa vi vår dalkadrill till majande kväll.

Vem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam!
Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam.

Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrö försatt.

Hon makar på sin blåa stubb. »Låt mig beveka dig«,
en yngling viskar, »gack i skrubb, att jag må smeka dig.«

Mot aftonen vid väderspel och kjolvindens fläng,
då yrar som ett tjäderspel, o spelman, din sträng.

Säg, främling, varför häver du det ljudande böl?
»Det sker av stor tacknämlighet för sjudande öl.«

Men akta dig för krögare, de vakta på din pung.
De se du dricker trögare, när du blir mätt och tung.

När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött.
Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött.

Då viner han: »Jag arme man, mitt vinhus var snyggt,
I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt.«

Så fösas vi vid skymningen och klaga med varann,
att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann.

Vi vila oss vid vägarne i svalka och blåst
och sucka, att för ägarne väl stugan nu är låst.

Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.

Norges nationalsång: Ja vi elsker dette landet

Ja vi elsker dette landet

Text: B Bjørnsson Musik:  R Nordraak

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.
Og den saganatt som senker,
senker drømme på vår jord.
Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.
Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!
Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!
Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære –
og det gav forlik.
Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!
Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.
Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

Ja vi elsker dette landet framfördes första gången 17/5 1864. I regel är det bara de första verserna som sjungs.

Norges vapen