http://allthingasatrumexico.wix.com/allthingasatrumexico

är adressen till Allthing Àsatrú México.

Det mesta på sidan är dock på spanska.

140 år sedan sista offentliga avrättningarna i Sverige

Sveriges sista offentliga avrättningar av dödsdömda skedde 18 maj 1876. Året därpå infördes en ny lag som föreskrev att avrättningar skulle ske intermuralt, det vill säga innanför fängelsets mura och utan publik.

1874 utförde två gärningsmän med de fullständiga namnen Konrad Petterson Lundqvist Tector född i Östergötland 1838 och Gustav Adolf Eriksson Hjert född i Småland 1844 ett rånmord. De båda männen hade träffats i fängelse, de hade redan tidigare varit straffade. En plan gjordes, mellan Sparreholm och Eskilstuna gick en postdiligens. Ofta  hade diligensen med i lasten värdesaker och pengar. Planen var att diligensen skulle rånas mitt i natten då den var tvungen att stanna för att öppna en grind.

Natten mellan 31-juli och 1 augusti 1874 skedde rånet. Men det gick fel. Det var en helt annan vagn som kom. Den vagnen tillhörde civilingenjör Upmark. Denne Upmark och hans kusk Larsson var de som kom färdades. När de såg att grinden var stängd klev Larsson ur men dödades av ett skott. Hjert var den som avlossade skottet. Upmark sköts också han, men av Tector. Upmark lyckades fly, men avled följande dag. Upmarks änka hade några månader tidigare förlorat sin mor och nu miste hon mannen också, dessa händelser måste ha varit ett hårt slag.

De båda gärningsmännen flydde, det blev en lång flykt genom Sverige som det sedan talades om länge. Via Östergötland och Småland tog de sig sedan över till Gotland. Väl på Gotland började de båda en stöldturné där man stal i kyrkor och gårdar. 18 inbrott på 13 dagar han de med innan de beslutade sig för att fara till Stockholm, för att sedan bege sig till Göteborg. Planen var att försöka få biljeter för att resa till Amerika. Myndigheterna var de båda på spåret. 5 september arresterdes de båda. Hjert på Liljeholmens station och på kvällen Tector vid Södertäljes station. Gripandena blev inte helt odramatiska. Tector hade varit i närheten när hans kamrat fångats men vågade inte ingripa eller också hade han redan tagit till flykten.

Domarna förkunnades cirka ett år senare, straffet blev döden. 17 mars 1876 fastsälldes dödsdomarna. Båda de dömda skrev nådeansökningar till kungen Oscar II. De bad om nåd och ville få straffet omvandlat till livstids straffarbete. Oscar II avslog båda ansökningarna. Av någon anledning bestämdes det att avrättningarna skulle ske på var sitt håll, Hjert skulle mista huvudet vid Villåttinge avrättningsplats i Lilla Malma socken. Tector skulle sona sitt brott vid Stenkumla avrättningsplats strax söder om Visby. 18 maj skulle straffen verkställas och avrättningarna skulle ske klockan 07.00. Sverige hade dock vid denna tid olika tider inom landet. Några minuters skillnad var det mellan Lilla Malma och Stenkumla. Då ingen av avrättningarna syns ha skett exakt klockan 07.00 så kan det vara svårt att veta vilken av de båda som avrättades sist. Det mesta tyder på att Tector blir den siste. Därmed skriver Tector in sig i svensk kriminalhistoria som den siste att avrättas offentligt. Det blir nämligen en del omständigheter kring hans död som gör att avrättningen på Stenkumla levt kvar i folkmedvetandet medan den på fastlandet är mer bortglömd.

När en avrättning skulle ske, kallade man männen i närområdet till en så kallad spetsgård. Budkavel hade gått ut med order om spetsgård. Männen som var kallade att delta skulle ha var sin käpp med. Med käpparna skulle man bilda en avgränsning mot folkmassan, men också ha som redskap om den dömde försökte fly, och för att hålla folk borta. Ty det är så att många av våra förfäder var skrockfulla. Och gammal klokskap säger att blod från en avrättad botar epilepsi eller som man sa för fallandesjuka. Fingrar från en dödsdömd kan man stoppa i öltunnor, ölet blir då extra starkt. Ja det finns säkert mycket smått och gott man kan göra med en avrättad människa.

Avrättningen skedde med handbila och utfördes av en skarprättare. Några årtionden tidigare hade man ofta för vana att höga av högerhanden på mördare innan de halshögs, men straffen hade blivit lite mer humana.

Vid Stenkumla hade avrättningsplatsen gjorts i ordning. En stupstock fanns och där den stod hade man lagt ut sand och sågspån för blodets skull. Men stupstocken där den dömde skulle placera sitt huvud var en grovt tillyxad stock utan den fördjupning som huvudet skulle ligga i. Det var tänkt att den dömde skulle ligga raklång men ha huvudet placerad i fördjupningen. Då avrättningarna gjordes på liggande människor så fick skarprättaren ta i ordentlig för att hugget skulle lyckas.  Skaftet på yxan var omkring 62 cm.

Tector sista resa i jordelivet skedde i vagn, två fångvaktare och prästen i fängelset Westöös var med på resan. Inga bojor syns den dömde haft på sig, vilket var vanligt förekommande då avrättning skulle ske. Tector var halvt bedövad av skräck. När vagnen kom fram till Stenkumla bad han att få ögonbindel redan när han satt i vagnen.

Dagens Nyheter som hade en representant med, som var emot dödstraff skrev bland annat: ”… skarprättaren Steineck fattade derpå straxt bilan, och sedan Tektors ställning blifvit något ändrad, höjde han bilan… Hon föll, döden syntes genast hafva följt, men hugget var – snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre, men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen…”.

Detta att det krävdes tre hugg sägs vara det som gjorde att man beslutade att avrättningarna skulle ske vid fängelsen.

Steineck eller med fullständigt namn Per Petter Christiansson Steineck född 1822 hade varit skarprättare sedan 1864. Detta var hans femte uppdrag. Steineck nackar en person till efter förrättningen i Stenkumla, Sedan emigrerade han till Amerika. Ironiskt, för det var ju till det stora landet i väster herrarna Hjort och Tector tänkte bege sig. Det har viskats lite att Steineck reste för att slippa höra spydigheter om just nackningen av Tector!

Varför blev det så som det blev då vid Stenkumla. Visst, en dåligt gjord stupstock spelade nog in, men andra faktorer var mer avgörande. Tecktor hade på sig ytterkläder och halsduk. Det glömdes av att ta av honom dessa plagg. Det sägs, men det blir mer av skvallerkaraktär att skarprättaren Steineck hade varit berusad. Men hade han varit så full som det antyds, ja då borde han rimligtvis inte kunnat utföra verket alls. Som brukligt var hade skarprättaren sin bila gömd. Steineck hade den innanför sin rock.

En annan berättelse säger att Tector dog strax innan första hugget av ren skräck. Man kan väl alltid hoppas att det stämmer.

Då Tector lämnade Visby fick han en bukett blommor, blå och vita hyacinter av fängelsedirektören. Han hade dessa i handen efter att huvud och kropp skilts åt. Tector hade visat ånger och vilja till bättring i fängelset. Benådad blev han inte, men han fick rätt att vila på kyrkogården i Stenkumla som ligger just ett stenkast för platsen där han avrättades. En liten sten utmärker platsen och är på norrsidan av kyrkan.

Med antalet åskådare och folk som var uppbåda till spetsgård kan man nog räkna med att över 1000 personer såg Tector dö.

Hjerts död gick mycket lugnare till, ja när det gällde Hjert, det blir lite efterspel här också. Hjert reste med ett specialtåg från Stockholm och sedan med häst och vagn till avrättningsplatsen. På Lidamon fanns en schavott med räcke. Schavotten mätte 12 x 14 fot och var 2 fot hög. En bred träbrygga ledde upp till schavotten. En stupstock 2,5 fot lång, 8 tum hög var placerad mitt i schavotten. En hög med grankvistar låg på schavotten. Hjert var iförd fot och handbojor. Högste ansvarig vid förrättningen var kronofogde Damberg, under honom var kronolänsman Göthman som var den som hade hand om bland annat säkerheten. Folk hade redan på kvällen innan och på natten börjats samlas vid platsen för avrättningen.

Hjert synts ha förlikat sig med döden. Han var lugn och sansad. När ekipaget kom fram lät han bojornas ta av honom och han syns ha sagt farväl till väktarna. Sedan tog han och fängelseprästen Hellstedt som varit med från Stockholm och gick upp på schavotten. Två böner bads. Den dömde tog av sina yttekläder och la dem omsorgsfullt på räcket. Han sa farväl till prästen och ska ha kysst denne till avsked. Sedan la han sig ner och väntade.

Skarprättare var Johan Fredrik Hjort. Denne Hjort född 1814 och hade haft sin tjänst sedan 1859. Hjort hade utfört fler avrättningar än sin kollega Steineck. När den dömde lagt sig ner kom skarprättaren och tog fram sin bila som legat gömd bland granriset. Med ett raskt hugg skildes huvud och kropp när Hjort högg Hjert!

Hjort kunde den 18 maj 1876 notera att han avrättat 12 personer. Tre till skulle det bli innan han avled hösten 1882.

Nu började bråket. En del personer försökte ta sig förbi spetsgården men de drogs tillbaka med hugg och slag, några lyckades få tag i blod. Kanske uppemot 3000 personer var med vid avrättningen.

Hjert fick inte vila i vigd jord, han begravdes utanför kyrkomuren vid Lilla Malma kyrka i Malmköping. 1920 byggdes det om vid kyrkan och nu hamnade Hjerts grav innanför kyrkogården. En tid efter att Hjert begravts sägs han gamla mor kommit från Kalmar gåendes för att lägga ner blommor.

Hjert än något bortglömd, men Tectors minne lever. 1976 spelades en film in som fick namnet ”Drömmen om Amerika”. Hjert spelades av Hans Klinga och Tector av Janne ”Loffe” Carlsson. Avrättningen som skedde på Gotland skulle filmas på hundra årsdagen av dess utförande. Men någonting hände. Yxan som skarprättaren, gestaltad av Olof Lindforsgick sönder och den ersattes av en ny. Men det gick inte att hugga med den heller. Nästa dag gjordes scenen om och då lyckades det. Loffe Carlsson har hävdat att ända sedan 18 maj 1976 har Tectors ande förföljt honom!

Tector.

Hjert.

Skarprättare Hjort.

Från Hjerts avrättning. Den döde ligger mitt i bilden, prästen verkar hålla en predikan. Enda foto av en avrättad människa i Sverige.

Minnesskylt där Hjort högg Hjert!

Stenkumla avrättningsplats.

Tectors grav. 1876 står det på den lilla stenen.

Frej en stationär gud?

I den treenighet som finns inom dagens asatro heter de tre gudarna Oden, Tor och Frej. Även de flesta i dagens Sverige som inte är anhängare av den rätta tron känner namnet på de två första. Frej är något mer bortglömd.

I Eddorna spelar Frej en roll, men han spelar ofta en biroll. Även i den dikt som handlar mest om Frej, ”Sången om Skirner” är gudens roll något passivt. Det ska dock sägas att Frej nämns i de flesta av äldre eddans hjältesånger, medan Tor inte nämns alls. Och i dagens Sverige är det ganska lätt att hitta avbildningar som ska föreställa Frej. Men få skriver dikter och sånger till hans ära. Frej är med, men han står inte i centrum för de flesta. Trots att det sägs att just Frej hade egna godar så kallade frejsgodar i äldre tider.

Varför är då Frej, Njords son och Alvheims furste vid sidan av?

Några teorier är:

Dikter och sånger om Frej, har inte överlevt religionsförsämringen.

Frejkulten uppgick i kulten av Erik den helige och den övertog så mycket av kulten att minnet av Frej helt övertäcktes av Erikskulten.

Det har inte funnits lika mycket skrivet om Frej som det finns om Oden och Tor. Och det är denna teori vi ska skriva om.

Asarna har olika funktioner i Yggdrasils ask. Oden far på långa resor för att få kunskap. Tor strider mot jättar. Båda gudarna har funktioner som gör att de reser omkring. Den som har gjort en resa, har någonting att berätta. Den gud som gjort en resa berättar man om. Guda dikterna i äldre eddan handlar om Odens och Tors resor. Frejs uppgifter är av annat slag. Han är en fruktbarhetsgud, han har som uppgift att sköta om att säden växer och att boskapen mår bra. Viktigt, ja mycket viktiga uppgifter. Men det är uppgifter som inte innefattar långa och spännande resor. Vill man vara vanvördig kan man säga att Frej sitter hemma och sköter om det dagliga medan Tor och Oden rycker ut när det behövs. Men det är viktiga ting Frej sköter om, hans gärning blir inte mindre för det. En viktig uppgift men som dessvärre inte blir lika väl besjungen som de andras. Man kan säga att Frej är en stationär gud, Oden och Tor är mobila.

Så alla hedningar, sänd en tanke till Frej. Skriv sånger till hans ära och skapa avbildningar likaså. Hedra vår stationära gud! Hell Frej!

Frej far inte runt på resor, men är viktig ändå.

Idag firar vi Frej!

Tursen Beles fiende, Beylas och Byggvirs brödherre, alvernas herre, svearnas uråldrige kultgud Frey sänder vi en tanke den 18 maj.

Hell Frej, ge oss framgång i livet! Hell dig Frej, må ditt minne för alltid hedras!

Tor, Torgerd och Irpa

De norska gudinnorna Irpa och Torgerd

Då grannlandet firar sin nationaldag, kan det vara lämpligt att skriva om de två norska gudinnorna Irpa och Torgerd. Mest kände av de som dyrkat de två gudinnorna är Ladejarlen Håkon Sigurdsson.

De gudinnor vi ska berätta om är systrar, de står guden Tor nära. I äldre tider stod deras bildstoder bredvid Tors. Det berättas att systrarna hjälpte till år 985 ayps då vikingar invaderade Norge.  Håkon var en hängiven anhängare av den sanna och rätta tron och asatron upplevde en renässans under hans styre. Ladejarlarna hävdade att de härstammade från Oden. Innan sjöslaget offrade ladejarlen till Torgerd och Irpa och de sände ett stormväder som försvårade för anfallarna. Det sägs att en del som deltog i striden såg de båda diserna.

Båda gudinnorna är, får man nog säga ganska lokala gudamakter. Men kommer ni till Norge och till de trakter där ladejarlarna styrde så sänd dem en tanke.

Irpa

Torgerd

Hurra for Norge!

17/5 2016 ayps

Några mindre kända gudar inom asatron: Aud, Delling och Glen

Förord

De flesta asatroende kan berätta mycket om Oden och Tor. De kan förklara vem Njord och Frej är. Ull känner de till namnet och Heimdall likaså. Därför ska vi nu skriva lite om några mindre kända gudar. För enkelhetens skull tar vi dem i bokstavsordning. De korta biografierna kommer från ”Våra gudamakter”.

Aud, Auðr

Aud eller Auðr är son till Natt i hennes första äktenskap med Nagelfare. Han är en personifiering av midnatten. Skalderna kallar Jord för ”Auds lysande syster”.

Delling, Dellingr

Morgonrodnadens gud. Är av asarnas ätt och har med gudinnan Natt sonen Dag. Han är även Breidablicks väktare, det blev han efter att Balder dödades. Delling stupar vid ragnarök som så många andra asar. Tre dikter nämner Delling i äldre eddan och de är Völuspá, Vafþrúðnismál och Vafþrúðnismál.

Glen, Glenr

Glen heter gudinnan Sols make. Han nämns ibland när skalderna kallat Solen för Glens maka. Han blir far till Sols dotter som när föräldrarna uppslukats av vargen Sköll slukar solen vid ragnarök. Glen dör som så många andra i ragnarök.

Funderingar kring de tre gudarna

Av de tre spelar nog Delling den största rollen, det finns bilder som ska föreställa denne asagud, men de är få. Aud spelar en mycket liten för att inte säga minimal roll. Som en personifiering för midnatten eller kanske rentav världsrymden är Aud ofta närvarande, men också väldigt opersonlig. En gud? Ja, men inte en gud som det lönar sig att blota till, om man vill få hjälp eller vägledning i det dagliga livet.

Glen har en och annan lärd man och kvinna undrat över. Kanske är namnet ett binamn på en annan gud? Gudar inom asatron som har ”solgudsfunktioner” är bland annat Oden, Heimdall, Balder, och Ull.

Glen och Ull samme gud?

Troligen har man väldigt långt tillbaka i tiden dyrkat ett solgudapar, och kanske har den manlige parten i förhållandet fått stå tillbaka för den kvinnliga, ungefär som Njords maka Njärd fått mindre betydelse än sin man? Att gudinnan Sol, även kallad Sunna har en make får vi ändå enas om. Hon blir ju mor till en ny solgudinna. Inom asatron är vi skeptiska till så kallade jungfrufödslar, så Glen må vara i skymundan, men en viktig funktion fyller han ju genom att bli den nya solgudinnas far.

Författaren till ”Våra gudamakter” har en teori om att Ull och Glen är samma person. Både Glen och Ull ska vara namn som syftar på ”glans, glänsa”. Ull är en bågskytt och hans pilar kan tolkas som solens strålar. En pilbågskyttande gud kan ju vara bra att ha med när man förfölja av jättevargen Skoll. Ett annat namn på gudinnan är Alfrödull, namnet ska användas om den solvagn gudinnan använder. Slutet på namnet innehåller passande nog just ull.

Godtar man att Glen och Ull är samma gud så är guden inte bortglömd, utan är en av de mest kända av gudarna. Ull nämns bara som Sivs son och Tyrs styvson, fadern är okänd. Men även Glens far är till namnet okänd. Skulle man ansluta sig till teorin att solguden och solgudinnan är ett syskonpar kan man förmoda att även Glens far är Mundilfare. Men då borde rimligtvis Siv vara denne Mundilfares dotter. Om Sivs släkt vet vi intet. Siv, maka till åskguden har setts som en form av just solgudinnan. Både sol och regn behövs för att det ska bli grödor. Båda är ju också gudamakter som vistas uppe på himlavalvet.

Vi får nog vara ödmjuka och inse att vi aldrig helt kan förstå allt inom asatron. Lika gott det kanske?

Aud

Delling

Glen

Pingst, dikt av Carl David af Wirsén 1876

Du kommer åter med ljusa knoppar,
Du kommer åter med helig frid,
Med vänlig sol och med ljumma droppar,
Du sköna, signade pingstetid,
Och unga hjertan som allra mest
Förtjusta fira din ädla fest.

Det trema folket i gröna dalar,
Vid stilla sjöar, på höga berg,
Och kungen allt i de gyllne salar —
Du helsar alla i rosig färg,
Du viftar frid på de unga gräsen,
Du viftar frid på hvartenda väsen.

Välkommen åter till späda lunder
Och nicka helsning i hvarje dörr!
Välkommen åter med höga under
Och himlens lågande eld, som förr!
Och lär oss tala och lär oss sjunga
Med nya sinnen och nyfödd tunga!

Det glömda språket oss för i minne,
Vårt modersmål i de forna dar!
Ack, det halkat ur själ och sinne,
Och dunkla drömmar blott äro qvar,
Men spridda stafvelsers ljud oss tjusar,
När lärkan sjunger och bäcken susar.

Väl ropas än af så många munnar:
»De äro rusiga blott af vin»,
När en apostel Ditt lof förkunnar,
Du höge Ande, och gycklarns grin
Vill spörjas än, när som tänkarn ordar
Om lif, som ingen i mullen jordar.

Men obekymrad om vrånga domar
Skall sångarn sjunga alltjemt ändå,
När trasten slår och syrenen blommar,
Om Fadrens boningar i det blå,
Och kanske lyssnar till hvad han talar
Det trefna folket bland berg och dalar.

Hvad mer, om stoftet blir gömdt i jorden
Förr’n hvad han velat han bragt till slut?
Pingstliljan, sommarens härold vorden,
Dör nöjd, när honom hon ropat ut.
Af pingstdagsflamman så stark och ren
De ljusa bladen ge återsken.

Svensk matkultur del IV De viktigaste djuren inom svensk matkultur

Högtider kräver dessa maträtt för att travestera Albert Engströms Kräftor kräva dessa drycker. Men det är inte främst maträtterna utan de djur man tillagar vid högtiderna som det nu ska skrivas några korta rader om. De viktigaste matdjuren inför högtider är följande:

Sill – Alla högtider

Gris – Jul

Höns – Påsk och pingst

Kräftor – Kräftpremiären

Sillen är med vid jul, påsk och spelar en alldeles egen roll vid midsommar. Ofta är sillen inlagd men någon enstaka gång saltad. Skillnaden mellan sill och strömming är väl inte överdrivet stor, så vi kan nog räkna med surströmmingen under denna rubrik.

Grisen är julens mat nummer ett. Alla de traditionella kötträtterna vid jul är gjord av Nöffe. Skinka, revben, syltor, ja listan kan göras lång.

Höns, tamhöns har äran att vara huvudroll vid två högtider. Påsk och pingst. Vid påsken är det främst äggen som äts, men de kommer ju som alla vet från hönas bak. De ägg som överlever denna högtid, riskerar att växa upp och bli kycklingar för att nackas och läggas i grytan. Kyckling är mat som förknippas med pingst. Det är nog tack vare kycklingen som pingsten överlevt som helg i det sekulariserade Sverige. Mickelsmäss på hösten är en högtid som nästan försvunnit, tack vare att denna högtid inte har någon speciell mat eller maträtter.

Kräftor lever farligt i augusti. Kräftpremiären har blivit en av 1900-talets stora fester för mången redig svensk. Det går att fira jul utan gris, men inte ha kräftskiva utan kräfta.

Så sill, gris, höns och kräftor är de djur som bidrar främst till den svenska matkulturen.